av Kristian Hallberg, regi Tobias Hagström Ståhl, Rum och ljus Sutoda, kostym Erika Magnusson, Regiassistent Sandra Backman, Kostymassistent Fredrik Sundberg Svartnäs, mask Anna Olofson, Ljudbild Anna Haglund, scenteknik Haida Kristin Garnarsdottir, Malin Persson, Simon Reithner och Moa Silén
Ibland verkar stan fullkomligt tapetserad med teateraffischer. Man ser dom överallt. På varje elskåp, på varje soptunna och på varje anslagstavla. Små teatergrupper och medelstora friteatrar lockar och pockar med föreställningar man känner att man bara måste se.
Men nu när vi verkligen letar hittar vi inte en enda. Vi - det är jag och min kompis Prosopagnosias - har promenerat från Skeppsholmen via Hamngatan över Klarabergsviadukten utan att ha sett en enda.
Det är måndagkväll. Det är lugnt på stan. Vi pratar om föreställningen samtidigt som vi promenerar. Han tycker si, jag tycker så. Vi fortsätter uppför Kungsholmsgatan, svänger in på Fleminggatan. Det är nästan lite vår i luften.
Det gäller det Obligatoriska Fotot. Jag har sen över ett år tillbaka tagit en selfie med mej själv och affischen för varje scenföreställning jag varit på. Det började mest för att jag skulle komma ihåg vad det var jag hade sett, men har blivit lite viktigt, liksom. Ofta är jag ensam, ibland är jag i sällskap. Ibland är jag solbränd, ibland har jag gått upp några kilon. Jag har ofta samma leende. Jag kallar det mitt hor-leende. Det ser inte klokt ut i verkliga livet, stelt och lätt hysteriskt, men funkar bra på bild. Det är skönt att veta exakt hur man ser ut och inte behöva hoppas på ett plötsligt smickrande foto. Det handlar om kontroll, antar jag.
Affischen vi letar efter föreställer de tre skådespelarna, med den manliga huvudrollen i mitten, med stora, vidöppna, liksom oförstående ögon. Han är sej inte lik. På scenen verkade hans ögon mindre, och efter föreställningen frågade jag kvinnan i kassan om dom photoshoppat hans ögon. Hon svarade nej. Jag tror att hon inte skulle ljuga om en sån sak.
Vi har varit och sett Variation av Kristian Hallberg på Teater Galeasen, och jag är ganska ordentligt berörd. Inte omskakad, eller omtumlad, utan berörd. Eller, nästan lite upprörd. Som om någon kritiserat mej för något jag plötsligt insett stämmer.
Ibland håller teatern upp en spegel, och vi ser oss själva. Ibland blir vi förbannade, ibland tröstlösa. Och ibland rodnar vi.
Det handlade liksom om mej ikväll, känner jag. Om den där pinsamma, pretentiösa delen av mej som alltid vet bäst och som aldrig är svarslös. Som alltid har en åsikt, ett ställningstagande, en vinkling. Den ultimata lösningen. Den absoluta sanningen. Den där delen av mej som är som en knarkhund när det gäller brister och svagheter. Som misstror och misstänker.
Ett högt långmalt bord, nästan som en bardisk, Höga stolar i samma stil. På bordet ligger rekvisita: en ballong, tallrikar, glas, kastruller. På golvet: en boll. Tre personer på scenen. En man och en kvinna sitter mittemot varandra på bordets kortändor. En kvinna står vid mitten av bordet med ansiktet mot publiken. Dom tittar på oss när vi kommer in i scenrummet.
Det handlar om en man som vill väl. Han vill så väl att han tycker att han borde vinna något slags pris. Alla andra borde förlora. Visst, det finns dom som kanske skulle kunna kvala in, men det är inte folk han känner.
Han är så antirasistisk att han ser bara hudfärg. Så feministisk att han bara ser kön. Så politiskt korrekt att han helt missar livet.
Just nu sitter han med sin mamma i en restaurang på Legoland i Danmark. Han är vegetarian och det finns bara kött på menyn. Hans son leker i bollhavet. Dom äter inte kött, han och hans son. Av humanitära, politiska skäl. Mamman äter kött. Hon är som folk är mest. Och han hatar henne. Han hatar henne för att hon är en del av honom, eller, han är en del av henne, ett slags mediokert ursprung han aldrig kan ändra. En svaghet i hans karaktär. Han är vidrigt elak mot henne för att hon är han, och han är minst lika hård mot sej själv, med den skillnaden att han belönar sej genom att känna sej överlägsen.
Den tredje skådespelaren talar plötsligt. Säger till mannen att mamman kommer att beställa Ceasarsallad.
Det tar ett tag innan jag förstår vem det är, vad rollen har för funktion. Är det en död fru? Är det hans samvete? Så fattar jag plötsligt: Det är författaren själv. Han ställer frågor till sina rollfigurer genom att skriva in en karaktärslös karaktär. En slags moderator. Han själv.
Det är jävligt bra teater.
När Katharine Hepburn skulle spela Rose Sayer i The African Queen fick hon rådet av regissören John Huston att spela rollen som om hon vore Eleanor Roosevelt, med ett evigt leende som en mask mot en vidrig omvärld. Varje gång Simon Reithner ler på scenen tänker jag på det. Hans leende blir mer och mer till en grimas, för att till slut nästan mest likna en hund som visar tänderna. Man vill bara gå ner på scenen och ge honom en stor kram. För han vill inte illa, inte egentligen. Han är bara livsfarlig.
Nu har vi kommit fram till Fridhemsplan. Ingen affisch. Vi ger upp. Jag hoppar på min cykel och trampar hem till Midsommarkransen. Min granne har en sverigeflagga på sin balkong. Jag har inga bevis, men jag är övertygad om att dom röstade på S.D. Ingen, förutom en rasist, kan älska Sverige 365 dagar om året.
Vanlig biljett 280:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 3365 + 280 = 3645:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
"Det är därför jag är ganska imponerad nu. Jag skulle ha exploderat för länge sen och skrikit:
”Vad är det som är så in i helvete svårt med att fatta att ni ska hålla käften!!!?”
Men den här mellanstadieläraren nöjer sej med att sssh:a var trettionde sekund. Och det funkar. I 29 sekunder. Jag skulle bli John Cleese. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar