Våren vägrade. Snö överallt. Småfuktig och lite frusen låste jag fast min cykel i järnstaketet mittemot Dansens hus och gick in. Fick ett programblad och informerades om att introduktionen redan börjat. Va? Det hade jag missat. Vilken tur att jag alltid är ute i god tid. Jag skyndar ner till lilla scenens förmak och slår mej ner. En lång, blond, glasögonprydd kvinna, lite mildare än Gudrun Schyman och en kortare glasögonprydd blond kille i gul kofta, står vid ett barbord och ”samtalar”. Hon försöker få honom att förklara saker, och han lyckas inte riktigt få något sagt. Det går typ som:
HON: Är det svårt att hitta inspiration till dina verk?
HAN: Nej, det tycker jag inte.
HON: Du är ju så ung -
HAN: Ja…
HON: - tror du att du någonsin kommer att tröttna på att koreografera?
HAN: Nej, det tror jag inte. Eller: jag vet inte, jag är ju så ung.
HON: Ja, du är verkligen ung. Kan du berätta lite om verket vi ska se?
HAN. Nej. Jag vill inte avslöja för mycket.
Jag tycker det är bra att dom har dom här introduktionerna på Dansens Hus. Ibland verkar det bara som om dom inte har så mycket att säga. Jag hittade mer information i programbladet. Tydligen ska det handla om en icke namngiven filosof som i Paris 1995 hoppar från tredje våningen. Låter spännande. ”Vad hade hänt om han vaknat och kunnat berätta om upplevelsen av sin döende kropp? Hur organen skiftar hastighet, byter funktion, placeras om. Hur kroppsdelarna töms och fylls, hur det upplevs,” står det också.
Jag funderar lite över den här trenden att svenska dansverk ska ha engelska namn. Är det för att man hoppas att man ska lyckas klämma ur sej en ny Svansjön och den ska turnera världen över till rungande applåder, eller är det för att det helt enkelt låter tuffare? Och vad är det här med ordvitsandet och parenteser? Jag får inga bilder och kommer aldrig ihåg vad en föreställningen heter. Hade den här föreställningen hetat Filosofens Död, eller När Du Dör, eller Anatomi Av En Platt Man, hade jag kunnat komma ihåg det, som det nu är mindes jag inte ens vad den hette när jag gick ut ur salongen. För sjutton, jag mindes det inte ens när jag gick in i salongen.
Det börjar. Naken scen. Svart golv. Tre kvinnor i könsneutrala kläder. Ser lite hoprafsat ut. Lite som folk klär sej när dom inte bryr sej om vilket intryck dom gör. Uteliggare Light, liksom. Dom har väskor och plastkassar, mössor och jackor.
Dom går runt på scenen. Det är tyst. Dom placerar ut föremål ur väskorna, eller lägger ut sina kläder på golvet. Det är tyst. Dom plockar upp saker. Dom lägger ut saker. Det är tyst. Dom plockar, dom lägger…
Jag skulle inte nödvändigtvis kalla det här för en dansföreställning. Eller en performance. Jag skulle nog kalla det en installation.
Jag försöker hålla mej vaken. Jag försöker hålla mej intresserad.
Nu lägger dom sej på golvet. Reser sej. Lägger sej igen. Det är tyst. Jag antar att dom lägger sej i positioner som en icke namngiven filosof skulle hamna i om han hoppade från tredje våningen.
Jag försöker hålla mej vaken. Det lät ju så intressant…
Nån gång hörs musik, men ingen dansar. Nån gång hörs röster, men ingen verkar höra. Dom släpar in en uppblåst gubbe och hänger saker på honom. Förbinder hans ögon. Gaffar för hans mun, hans könlösa kön, hans anus.
Jag försöker hålla mej vaken. Det måste vara slut snart.
Film av dansarnas ansikten projiceras på fonden och dansarna, som inte rör sej.
Jag bryr mej inte om hur det gick för filosofens lik.
Jag vet hur han kände sej precis innan han hoppade.
Friplåt, tack Helena. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4145:-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar