Om gud finns, och om jag kommer så långt som till pärleporten, och där blir mött av vad han nu heter, som låter hälsa att gud inte är helt hundra på det sätt jag levt mitt liv, utan tänker både straffa mej och belöna mej genom att låta mej välja en föreställning att titta på om och om igen i evighet, Amen, då är detta en föreställning som ligger väldigt högt upp på listan.
Detta är föreställningen där jag gav min första, otvungna stående ovation. Jag kunde inte sitta. Jag var tvungen att hoppa upp, stampa, klappa, vissla, skrika.
Detta är föreställningen där jag vrålade mej hes.
Detta är förställningen där jag satt och pratade högt, som ett barn:
Nämen!
Oj!
Men hur i helsike…
Titta där!
Detta är föreställningen man är glad att man såg med en kompis, för man litar på att den andre kommer minns lite andra saker. Man vill att nån ska kunna säga:
”Och när han sprang uppe på taket…”
Eller:
”Att hon inte gick av…”
Eller:
”Det var han, yogaläraren, som sjöng…”
Och omedelbart minnas någonting man nästan glömt.
Det börjar lite tveksamt. Eller, vi är tveksamma, vi vet inte vad vi ska se. Och det är mörkt. För mörkt, kan man tycka. Vi ser inte riktigt. En DJ kommer in på scenen, börjar lira…
Andra saker kommer in på scenen. Människor? Dockor? Vad ska det bli?
Tänk dej Ikeas lilla bord lack, du vet, det där som bara är en fyrkantig bordsskiva och tjocka, fyrkantiga ben. Scenen är full av såna ben: långa, korta, ihopsatta till ramar eller dörröppningar, till bord eller stolar eller portföljer, till och med. Allt går att ta isär och sätta ihop. Överallt finns det möjligheter.
Och i fonden, en stor kub, indelad i fyra delar, som rum, i vilka man kan se ännu fler stolar och bord.
Så kommer sex personer in på scenen, så olika man kan vara, var och en med en distinkt personlighet, och man blir lite kär i var och en.
Och sen börjar det, och ingenting kommer någonsin att vara sej likt. Igen.
I Mel Brooks film The Twelve Chairs (Det våras för Svärmor, 1970) sjunger man en sång med musik John Morris och text av Mel Brooks som heter ”Hope for the best, expect the worst”:
”Hope for the best, expect the worst
The world’s a stage, we’re unrehearsed
Some reach the top, friends, while others drop, friends
Hope for the best, expect the worst!”
The world’s a stage, we’re unrehearsed
Some reach the top, friends, while others drop, friends
Hope for the best, expect the worst!”
Jag lever lite på den devisen: Jag förväntar mej en katastrof men hoppas på det bästa. Tänk allt som kunde gå åt helsike, men inte gör det, det är väl ett mirakel?
Det är därför jag inte gillar cirkusartister. Inte personligen, men som fenomen. En lindansare eller en knivkastare är ingenting som imponerar. En fantastisk balansakt uppväger inte den oro jag känner för att våghalsen ska rasa ner i sågspånet. Eller: Okej, så han lyckades undvika att spetsa bruden som sitter fastspänd på den snurrande piltavlan den här gång, borde han inte sluta nu, snälla, eller?
Jag vet inte varför jag inte var nervös under den här föreställningen, varför jag inte höll för ögonen när kvinnan med handväskan hängde i knävecken utanför det snurrande huset. Eller varför jag inte fick en plötslig impuls att resa mej och lämna salongen när killen i den randiga tröjan började springa på taket, nej på golvet, nej, på fasaden. Kanske för att dom inte gjorde något av det? Kanske för att ingen efteråt ställde sej upp och ropade Häpp!, eller för ingenting föregicks av en trumvirvel?
Jag minns bara det vackra, det fantastiska, det omöjliga.
För det här är inte nycirkus, det är inte Joe Labero och det är inte dans. Det här är någonting du aldrig har sett förut. Det här är inte en radda effekter staplade på varandra. Det här är essensen av ett resonerande. Det finns en tanke bakom alltihop. Det är koreografi signerad Stephen Hawking.
Tänk dej att du sitter och tittar, men som du sitter och tittar så tror du inte det du ser. Det är inte det att du tror att du blir lurad, du förstår att du inte blir lurad, men du bara inte tror det du ser.
Man kan inte göra så, tänker du. Den kvinnan får inte plats i den lådan. Man kan inte böja sej så. Ingen kan gå sådär; i ett snurrande rum, från vägg till vägg, i högklackat. Vart tog han vägen? Vad missade jag?
Man vill ställa sej upp och skrika:
”Stopp! Gör det igen! Jag fattar inte! Vad hände?” men det blir liksom aldrig tillfälle.
Det här är en föreställning om förändring. En föreställning om vad som händer när man rubbar någonting, bryter en regel, vänder sej om. Om gemenskapen i allas vår ensamhet. Om det möjliga i det omöjliga. Om att ingenting händer om ingenting händer.
Och människans fantastiska förmåga att anpassa sej.
För en vacker dag kommer allt att ställas på ända. Du vet det, och jag vet det. Ingenting varar för evigt.
Iställlet för att säga till barn att allt kommer att bli bra, att man kommer att leva lyckliga i alla sina dar, så borde man kanske säga: En vacker dag kommer ingenting att vara sej likt. Allt du känner och allt du har, kommer att vara helt annorlunda. Inga gamla regler gäller längre. Ingenting du lärt dej stämmer. Och om, och jag säger om, om du har tur kommer det att vara som i en föreställning av Zimmermann och de Perrot.
Och det kommer antagligen att vara underbart.
CUE. Nina Simone, Everything Must Change
SLOW FADE OUT.
Fribiljett, tack Helena!
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 3215 + 00 = 3215:-
"Det känns som om det är skrivet av en ung man som sett några avsnitt för mycket av Pantertanter. Själva berättelsen är ganska fin, om hur tre väninnor flyttar ihop på ålderns höst, men skämt om dom vill ha sex och att dom är hetero känns väldigt konstruerade. Bra regi med sagolika övergångar."
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2013/08/i-sista-minuten-forestallning-59-2013.html
UT
"Dom är intressanta, dom där människorna som vägrar ge upp. Och kanske är det för dom den här föreställningen är skriven. Kanske behöver dom se det utifrån, för att känna det inuti. Jag känner flera stycken. Jag känner dom som vunnit, och jag känner dom som har förlorat. Jag känner dom som har hotat med självmord för att få det dom vill ha, och jag känner dom som inte kan glömma, som ältar, vänder, vrider. Killen som inte kan glömma killen som redan har glömt. Kvinnan som vann tillsvidare. Kvinnan som fortfarande väntar, ångrar, går vidare i samma cirklar. Tiden får visa om dom hade en huvudroll, eller om dom liksom bara gjorde gästspel i en pjäs om någon annan. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/ut-av-och-med-ulrika-ellemark-musik.html
NIJINSKIJ
"Vi hör en röst, bak i salongen, uppe till höger, vid teknikbåset. Ett rop från en kvinna, i frack, tåspetsskor och en slips runt huvudet, som ett pannband. Hon kommer ner på scenen. Hon är Nijinskij. Hon är galen."
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/nijinskij-av-lars-forssell-med-therese.html
UT
"Dom är intressanta, dom där människorna som vägrar ge upp. Och kanske är det för dom den här föreställningen är skriven. Kanske behöver dom se det utifrån, för att känna det inuti. Jag känner flera stycken. Jag känner dom som vunnit, och jag känner dom som har förlorat. Jag känner dom som har hotat med självmord för att få det dom vill ha, och jag känner dom som inte kan glömma, som ältar, vänder, vrider. Killen som inte kan glömma killen som redan har glömt. Kvinnan som vann tillsvidare. Kvinnan som fortfarande väntar, ångrar, går vidare i samma cirklar. Tiden får visa om dom hade en huvudroll, eller om dom liksom bara gjorde gästspel i en pjäs om någon annan. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/ut-av-och-med-ulrika-ellemark-musik.html
NIJINSKIJ
"Vi hör en röst, bak i salongen, uppe till höger, vid teknikbåset. Ett rop från en kvinna, i frack, tåspetsskor och en slips runt huvudet, som ett pannband. Hon kommer ner på scenen. Hon är Nijinskij. Hon är galen."
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/nijinskij-av-lars-forssell-med-therese.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar