Jag gråter aldrig. Jag gör inte det. Jag kanske kan få en lite blaskig blick, och något som påminner om halsfluss långt bak i svalget, men jag gråter aldrig.
Tjejen på min högra sida snyftar och snorar. Den äldre mannen på min vänstra sida har skjutit upp glasögonen i pannan och torkar sig i ögonen med baksidan av handen. Jag försöker harkla mej, men det känns som om jag har något i halsen. Jag ler, men bioduken är lite suddig.
Vi sitter på tredje raden på Bio Rio vid Hornstull och har precis sett en direktsänd föreställning av War Horse från National Theatre i London, en föreställning om en ung man, hans häst, och första världskriget.
Visst är väl tekniken underbar? Vi sitter här, i Stockholm, och ser dom, där, i London, på scen. Och jag kan tänka mej att vår upplevelse är nästan bättre än deras, för vi slipper alla kameror som yr omkring, hänger på kranar och vimsar runt i gångarna.
Det är lite som Melodifestivalen, förutom röstningsfusket, bristen på talang och avsaknaden av originalitet. Varenda kameraåkning är inövad, varje vinkel är planerad. Återgivandet av den här mästerverket till scenföreställning är ett litet mästerskap i sej. Jag har full, förnyad respekt för dom där människorna man ibland ser som sitter och tittar på teveskärmar och säger:
”Kamera ett. Nu. Kamera fyra. Nu.”
Jag älskar filmad teater. Jag avgudade Nicholas Nickleby, Gertrude Stein, och Talking Heads av Alan Bennet. Ni kan ha era biljakter, explosioner och sexscener bara jag får se sanningen i vitögat och höra ord som nån som är mycket smartare än jag har formulerat. Jag älskar det, för att jag kan spola tillbaka, se hur det var dom gjorde, hur dom fraserade, hur deras ögon möttes, eller inte möttes. Det finns så många föreställningar jag sett live som jag önskar jag haft en kopia av. Som minne. Som bevis på att det ibland var bättre förr.
Jag visste att detta var en sorglig föreställning. Kom igen, namnet, War Horse, det är ju nästan så att man hör violinerna, eller hur? Hästar och krig. Och jag visste att hästen skulle spelas av en slags docka. Och jag visste att det var engelsk teater, så jag visste att det i alla fall skulle verka övertygande.
Jag visste allt det där, så jag visste liksom precis vad som väntade mej.
Fel.
Det är nästan lite deprimerande när man inte kan komma med någon slags kritik. Eller ens alternativa val, eller tolkningar, eller visuella lösningar. Det tar liksom emot att skriva: Det var bra. Det var jätte-jätte-bra. Men man kan inte skriva något annat. Det blir som att gå fram och ge en lapp till Albert Einstein där man gjort lite anteckningar om vissa missar man tycker han har gjort angående relativitetsteorin.
Det handlar om en ung kille vars drummel till far på fyllan köper ett föl, mest för att bräcka sin framgångsrike bror, och det faller sen på den unge killen att föda upp fölet, som när det är tillräckligt stort säljs av drummeln till armén.
Undrar ni om ungen tar värvning? Ungen tar värvning.
Det här är dockteater, i ärlighetens namn. Underbar, förtrollande dockteater. Stjärnorna är tre män som kånkar runt på ett litet mästerverk i form av något som påminner om en häst. För det är inte så att man har gjort en exakt kopia av en häst, med päls och man och hovar. Nej, det här är inte Madame Thussauds eller Mupparna. Man har tagit idén av en häst och sen gått så långt ifrån den man kan utan att förlora möjligheten att med en blick avgöra att det faktiskt är en häst. Vi ska se att det inte är en verklighetstrogen häst, men ändå, tveklöst, se en häst. Designmässigt lutar det mer åt steampunk än åt Lilla Gubben.
Ljuset är så bra man rimligtvis kan kräva. På den stora, tomma scenen lyckas man trolla fram slagfält, ängar, skyttegravar, och skogar. Scenografin är en dörr, en kanon, en plog. Några långa störar blir en hage, uppburna av män vi förstår att ska vara där och som vi därför inte ser. Musiken smyger sej in och kommenterar så försiktigt att den först inte ens märks. Enkla projiceringar antyder, snarare än föreställer.
Detta är en förställning som har tagit tid att utveckla. Som har fått ta tid. Man har experimenterat, provat, undersökt. Detta är dockteater som vetenskap.
Men allt detta vore ingenting utan en bra historia i grunden. Och det har den. En historia om kärlek, om det vidriga med krig, om att göra det man vet att man måste göra, och framför allt, att vända den andra kinden till. Att förlåta.
Det är också en slags hyllning till teatern, till illusionen, till fantasin, till den där delen av oss som kan se skuggan av en hand på väggen och se en häst, eller en fågel, eller en häxa. Till den där delen av oss som vill och kan tro.
Biljett 200:-
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 3015 + 200 = 3215:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
"Det här var vad jag tänkte ut när jag cyklade hem efter att ha sett genrepet av Kungliga Operans Emperor. Jag var tvungen. Jag behövde kunna förklara skillnaden.
Jag har uppfunnit en analysmetod för dansföreställningar. Den heter Joakim Clifton Bergmans Stora Internationella Mycket Användbara Dansverktyg. Eller bara Jockes Dansverktyg, för oss som vet vad vi snackar om. Det består av tre huvuddelar med inbördes indelningsmöjligheter. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/emperor-av-orjan-andersson-och-jo.html
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/emperor-av-orjan-andersson-och-jo.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar