 |
| Foto av Carl Thorborg |
Ett amerikanskt filmteam kommer till en liten by på Irland för att spela in en film. De två huvudrollerna, Charlie och Jake, får roller som statister. Charlie har ett manus han vill visa för regissören, eller för scriptan, eller för vem som helst, egentligen. Jake, nyss hemkommen från New York, känner att han kunde hindrat en tonårig missbrukare från att begå självmord och har fångat den amerikanska huvudrollsinnehaverskans öga.
Och alla rollerna spelas av två män.
Scenen är en stor rund, grön ryamatta, som en gräsplätt, eller som den gröna ön, Irland. Två lampor på stativ. Ett antal packcases. En regissörsstol. Underbart enkel och full av möjligheter.
De två skådespelarna har två klädbyten, från filmkostymer till privata kläder, och klädbytena sker öppet och är integrerade i handlingen.
När jag första gången läste att det på Stadsteatern skulle komma en pjäs som hette Stenar i Fickan, antog jag att det var en pjäs om Virginia Woolf, eftersom hon dränkte sej genom att stoppa stenar i fickan och vada ut i vattnet. Jag hade inte helt fel, förutom att Virginia inte alls var inblandad. Jag önskar att jag hade läst på lite mer, för det visade sej att det finns så mycket som hade ökat min njutning. Hade jag till exempel vetat att det var ett allmänt känt faktum att Filmbolag ofta kom till Irland för att billigt kunna göra sin epos hade jag förstått att irländarna känt sej utnyttjade.
Det här är en pjäs som känns väldigt amerikansk, på gott och på ont. Den är snabb, rapp och tydlig. Den är strömlinjeformad som en jumbojet och alla frågetecken och otydligheter har slipats av, och det framgår klart och tydligt vad den vill säga. Jag ser hundra gånger hellre en sån här pjäs än något som verkar ha kommit direkt ur skrivaren. Men en sån här pjäs är också mycket svårare att tillföra något. Den är liksom färdigt, man kan inte rucka den. Man kan inte få den att säga något som författaren inte vill att pjäsen ska säga. Fröken Julie och Macbeth kan man könsbyta, sätta i fram- eller dåtid, under vattnet eller i lekskoleklasser. Stenar i fickan rubbar man inte. Den har liksom inte plats för det. Man kan göra olika tolkningar på George och Martha, eller hela familjen i Orange County, men här finns det inte tid. Eller intresse. Formen är pjäsen, på något sätt.
Av alla rolltolkningar är det bara kvinnorna jag har svårt för. Det blir liksom inga kvinnor. Dom blir fjolliga män. Jag hoppas att det är ett konstnärligt val, för det går fram lite som att de två männen är rädda för att ta fram sina kvinnliga sidor, att det är lättare att skratta åt, än att verkligen engagera sej. I en scen, där den berömda kvinnliga skådespelerska försöker förföra en av männen, blir kvinnoporträttet en slags nidblid, att hon görs medvetet oattraktiv för att vi inte ska tro att… Vad? Att det är två män på scenen, på väg att kyssas? Att om man spelar kvinnlig på annat sätt så kan ens maskulinitet ifrågasättas?
Man har valt att köra utan paus, vilket jag förstår, eftersom föreställningen är under två timmar. Men det hade nog varit skönt med en chans att hämta andan, ta in, reflektera. Byten mellan roller och scener är så starkt styrda, nästan koreograferade, att det ibland blir så att de smittar av sej till själva scenerna, där dom inte behöver tänka på rollbyten eller vad nästa scen är, så lugnet i vissa scener har ett omedvetet driv, för det känns ibland som om man inte tillåts vara riktigt där, utan är hela tiden påväg till nästa roll, nästa dialekt, nästa byte. Till och med slutet kändes lite framstressat, oorganiskt snabbt uppbyggt, nästan som en prolog till applådtacket.
Avsaknaden av lugn, det hårt ekonomiserandet av tiden, gör att man i flera fall måste påpeka sånt som det inte finns tid för publiken att upptäcka. Det hade till exempel varit skönt att själv få ha en uppfattning om ifall irländarna utnyttjades av filmbolagen innan rollerna förkunnade sin uppfattning.
Sen har vi det här med det svenska språket, och dess brister. Översättaren har gjort ett mycket bra arbete, men på originalspråket kan dom laborera med Irländska, brittiska, amerikanska och deras subgrupper vad gäller social status och samhällsklasser. Här i lilla Sverige kan vi bara jobba med olika röster och en och annan dialekt. Detta är inte kritik av vare sej pjäs eller uppsättning. Det är fakta.
Detta måste vara drömmen för de aktörer som är personlighetsbegåvade, och har fler än en persona, vilket gäller de flesta scenskådesplare. Steve Kratz och Jan Myrbrand är vidrigt skickliga och metronom-exakta. Dom måste vara det. Det finns inte plats eller tid för något annat. När tåget går, så går det, och det är bara att huka sej och försöka grabba tag i något fastskruvat. Med bara två kepsar, av eller på, framåt eller bakåt, sina röster och sina kroppar visar dom oss tretton olika karaktärer.
Jag älskar den här typen av naken teater, där skådespelaren och hans möjligheter är i fokus, jag älskade De 39 stegen på Intiman, tyckte mycket om Shakespeares Samlade Verk på Boulevardteatern, och funderar på att gå och se den här föreställningen igen, nu när jag vet vad jag vet och kan det jag kan. Och bra text, bra regi och bra skådespeleri kan man leva länge på.
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 2405 + 160 = 2565:-
LÄNKBLÄNK:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar