Det sämsta med den här föreställningen är titeln. Schwarzes Tier Traurigkeit, heter den i original, vilket känns farligt och konsonantfyllt. På svenska blir det lite för mycket Vilse i Pannkakan på något sätt. Jag trodde - tills bara några timmar innan föreställningen - att det var en barnföreställning jag skulle se. Jag gillar när jag får bilder av titlar, och här blir det liksom ingenting. Är det det svarta djuret som har sorg? Eller är sorgen som ett djur? Är sorgen svart, eller är djuret svart? Bränt Barn är en mycket bättre titel, men kanske i det här fallet lite för bokstavlig.
Titeln är också det enda jag inte tyckte om.
Detta var första mötet med en publik, och jag är så glad att jag var där. Första mötet blir alltid lite trevande, lite levande, lite osäkert och överraskande. Man vet inte hur man kommer att tas emot, så man upplever samtidigt som man levererar, liksom. Saker blir kanske inte mottagna så som man förväntat sej, eller som man önskat, och det gör att det blir jäkligt intressanta föreställningar, om det finns en bra grund. Och det finns det här.
Jag bävar lite för den dagen jag har sett så mycket föreställningar att jag vid första mötet av en intressant scenografi lutar mej tillbaka i stolen och säger: Jasså, jaha, dom har gjort såhär. Igen.
Som det är nu har jag inte sett tillräckligt mycket för att inte, liksom, Wow:a till när jag möter något nytt. För det är en jäkligt läcker scenografi, och jag har faktiskt aldrig sett något liknande. Golvet är svart, blankt, så högglansigt att det blir till en spegel och reflekterar de projektioner som visas på den snedställda skärmen ovanför. Effekten blir som när himmel speglas i stilla vatten. Som öppningen av Thames television.
Jag har plötsligt fått lite svårt för höger eller vänster, så jag lyckades av någon anledning gå in på den högra sidan, fast jag ska skulle in på den vänstra. När jag upptäcker mitt misstag går jag - istället för att tränga mej igenom min stolsrad - fram till scenkanten för att gå runt. Och det känns nästan som jag ska ramla ner i himlen, liksom. Molnen speglar sej och verkar ligga några meter ner i ett stort hål i scenen. Jag kan inte förställa mej hur det måste vara att stå på den scenen. Som att falla och att flyga.
Det första som händer är att man översköljs av text. Det är som en hagelsvärm av ord, kastade ut i publiken. Det börjar med en total beskrivning av allt i matväg man har med sej på denna utflykt, för att sen gå över till att beskriva allt i dryckesväg, för att sen övergå i…
Först sitter jag still och bara blinkar, väntar på vad som ska hända när man slutat förklara, beskriva, berätta, när pjäsen liksom börjar. Och så inser jag, ganska snabbt:
Det är det här som är pjäsen. Herrejävlar!
Ordtsunamin forsar ut mot oss, når mej till knäna, till magen, till halsen, jag sveps med, tumlar runt, omtumlad, tappar andan, tappar känslan för upp och ner, för tiden. Är det över? Det är inte över? När tar det slut? Tar det slut?
Skådisarna förtrollar mej, och jag är bara tillräckligt vid medvetande för att inse att det dom gör, det är ett storverk.
Det handlar om sex framgångsrika, unga vänner och en baby som en sommardag bestämmer sej för att sova ute i det fria, och som vaknar av att dom befinner sej mitt i en skogsbrand. Alltså, som: mitt i. Alltså: dom brinner.
Det är skönt och otäckt, poetiskt och krasst, som ett vackert kadaver. Allting beskrivs, detaljerat och distanserat. Det är som om ett gäng med Asperger livar en Stephen King-bok.
I en föreställning om skogsbrand känns det nästan som om Dramatens Obligaroriska Harkel- och Hostorkester med flit placerats ut i salongen. Från att ha varit mäkta irriterande blir dom till en slags kommenterande musikanter.
Ni vet hur det är när man är på Öland och det inte längre är sommar? När man går ner till havet och ställer sej i blåsten och bara låter vinden skölja över en? En timme av den behandlingen och man är masserad, avlusad, mjällfri, pealad och ren bakom öronen. Bra teater kan få dej att känna likadant.
Katarsis betyder rening på grekiska, och användes av Aristoteles i den betydelsen att tragedin renar oss. Lägg till detta att eld sägs vara renande, och detta förklarar varför jag efter två timmar med en pjäs om skogsbrand och dess konsekvenser känner mej helt urblåst, helt ren.
Fribiljett.
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 3215 + 00 = 3215:-
Om du gillade den här föreställningen på Dramaten kanske du gillar dessa Dramatenföreställningar:
Dödspatrullen
”Jag tycker,” säger Marie-Louise Ekman, och reser sej i stolsraden ”att idag, på genrepet, får ni vara hur roliga som helst. Vi provar att ni är hur roliga som helst, så får vi se hur det går. Var hur roliga som helst!”. Så skrattar hon till och stolpar iväg upp mot sitt kontor, för hon har en kostym av silver att sätta på sej inför sitt prat med genrepspubliken.
Örjan Ramberg tittar efter henne:
”Hur rolig som helst? Sa hon hur rolig som helst?”
”Hon sa hur rolig som helst!” fräser Marie Göranzon, som redan fundera på var i pjäsen hon kan vara roligare. ”Hur rolig som helst, sa hon, och om nu chefen för hela Dramaten säger att vi ska vara hur roliga som helst, så är vi det, tycker jag, i alla fall. ”
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/dodspatrullen-av-marie-louise-ekman-i.html
Mästaren och Margarita
"Redan några minuter in i handlingen, när Berlioz spårvagnsavkapade huvud rullar in på scenen, vet jag att jag måste se den här föreställningen igen. I den stora balscenen sitter jag och fundar på var jag kan köpa boken, helst på engelska. För det är en sån föreställning: mina tankar far iväg hela tiden, det är för bra, för laddat, jag hinner inte smälta, jag får kortslutning, det är som om jag hade HDMI, eller STDH, eller LCHF, eller vad det nu heter.
FMUI: För mycket underbar information. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/mastaren-och-margarita-av-mikhail.html
Richard III
"Så varför gör han det då, Richard III? Jag antar för att han kan. För att de goda människorna vill inte, vägrar se det vidriga, innan det är för sent.
”Nej, nej, inte här, inte igen…” säger man leende, trygga i sin övertygelse tills bilan faller. Man vill inte acceptera det onda innan man en dag öppnar morgontidningen och det plötsligt sitter i regeringen och styr vårt land.
En tro på det goda i en värld som är ond."
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/richard-iii-av-william-shakespeare.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar