”… och sen gillar flatorna henne…”
”Va?” Jag stannar till. Tittar på min kompis för att se om han skämtar. Han stannar också:
”Flatorna gillar henne.”
Vi står på Hornsgatan, på den norra trottoaren, mellan Hornstull och Zinkensdamm. Den tråkiga delen. Nagelskulptörer, brudbutiker och resebyråer.
Min kompis, vi kan kalla honom Skäggige Skalman, försöker förklara för mej vem Jill Johnson är. Jag har nämligen ingen aning. Jag har sett affischerna på stan, så jag vet att hon är snygg och mörkhårig och har snygga ben, och jag tror mej minnas nåt om Melodifestivalen, och kanske något om country. Eller var det dansband?
Ibland kostar det på att inte ha nån teve.
”Flatorna gillar henne?”
”Japp.”
”Varför?”
”Varför? För att hon är snygg och bra, förstås?”
Vi fortsätter nerför Hornsgatan, mot Slussen. Vi är på väg mot Hamburger Börs, och Jill Johnson. Hon har lördagsshow. Matiné. Krogshowsmatiné. Det känns lite spännande.
”Och så har hon ett teveprogram,” forsätter Skäggige Skalman, ”där hon träffar olika kändisar i Nashville, och så sjunger dom. Hon är cool och bra, inga fånerier, liksom.”
Vi fortsätter promenera, över uppgrävda Slussen, nu nästan ett labyrintspel, bara avspärrningar och hål, igenom Gamla Stan, fram till Börsen. Det är den första riktiga vårdagen, bestämmer vi. Känns lite konstigt att gå in och sätta sej i en nattklubb. Säger man så, nuförtiden? Nattklubb?
När Skäggige Skalman undrar om jag vill ha något att dricka faller det mej inte in att beställa något alkoholhaltigt förrän han kommer tillbaka med ett glas rött åt sej själv. Rusdrycker innan klockan fem, vart är medelåldern på väg?
Skäggige Skalman, som är något av en Flat-Kamrat, hittar givetvis några bekanta, förväntansfullt kuttrande längst bak i salongen.
Vi sätter oss. Det börjar. Det smäller till och det ryker och fyra dansare far in som nåt mycket vackert med eld i baken, och så bara står Jill där.
Det är en underbar tid för scentekniken. Det känns plötsligt som om det inte finns några gränser. Allt är möjligt. Och Hamburger Börs är lite som en sån där mässa ute i Älvsjö där dom visar upp det senaste och bästa. Vad sägs om att skicka upp Jill i taket, stående, på en plexiglasskiva? Eller låta henne sjunga en låt till sina döttrar, sällskapad av två tecknade figurer som klättrar runt i soffan med henne. Eller fylla hela scenen med videoprojektioner, så exakta att man är övertygad att väggarna håller på att rasa?
Problemet med mycket teknik är att artisten ibland försvinner. Inte Jill. Hon står där som en slags Lara Croft mitt i ett dataspel och bara låter allting hända. Hon vet att det handlar om henne.
Hon river av två rockiga sånger på engelska, liksom för att väcka oss, såhär på eftermiddagen. Så kommer en låt med svensk text, och jag tänker:
Hon låter precis som Siw Malmqvist. Samma kornettklingande klanger, om man nu får ta till lite poesi. Knivskarp som en machete, tydlig som en visselpipa. Hon har en sån där röst som låter som om den aldrig någonsin kan bli hes. Sen tänker jag: jag kan inte skriva att jag ibland lyssnar på Siwan, jag kommer att förlora all trovärdighet, sen tänker jag: Vilken jävla trovärdighet?
Hon låter precis som Siw Malmqvist. Samma kornettklingande klanger, om man nu får ta till lite poesi. Knivskarp som en machete, tydlig som en visselpipa. Hon har en sån där röst som låter som om den aldrig någonsin kan bli hes. Sen tänker jag: jag kan inte skriva att jag ibland lyssnar på Siwan, jag kommer att förlora all trovärdighet, sen tänker jag: Vilken jävla trovärdighet?
Lars Wallin, som jag tycker vanligtvis gör stilrena balklänningar, såna där som man tänker sej att prinsessor eller blivande brudar tar på sej när det verkligen ska till, har här lyckats få på Jill en humoristisk kollektion av 80-talsretro och country-kitsch. Det är fransar och fjädrar och stövletter och strass. Allting klär en skönhet.
I många fall, när en sångare får en egen show, kan pratorna mellan låtarna bli ett långt lidande. Dom är ovana att agera, och vet inte tillräckligt mycket om monologarbete för att kunna säga: det här känns inte rätt, det är inte jag, det här känns konstigt att säga. De är vana vid text av typen: ”Hej” Har ni det bra?” Och ”Här kommer en låt från min senaste platta…”
De tänker att manusarbetarna vet nog bäst, inte ska väl lilla jag komma här och ha åsikter om något som jag inte har en aning om, så dom tiger och försöker så gott dom kan. Och manusarbetarna, som fått i uppgift att skriva en underhållande text om en ensamstående mamma, eller problemet med att vara en modern man i våra dagar, eller varför virkning är en trevligt sport, får ingen feedback, och tänker att är stjärnan nöjd måste det ju vara bra?
Så inte med Jill. Jag får en känsla att hon gärna testar nåt nytt, men att hon bara sträcker sej så långt det känns bekvämt, dit hon vet att hon kan göra ett bra jobb.
När hon pratar känns det som om hon säger saker hon kunde ha sagt, inte som något någon sagt åt henne att säga. Det lilla hon berättar om sej själv känns om det verkligen har hänt henne. Och hon ser ut som om hon faktiskt tycker om oss.
Mitt absoluta favoritparti var det Jill tillägnade sin pappa: Storbandsjazzen. Hon sjunger That’s Life, For Once in my Life, och när hon vräker ur sej Somethings Gotta Give är det nästan så att jag reser mej i stolen.
De fyra dansarna sliter som djur, vill jag påpeka. Som vackra, vältränade djur. Inte bara det att dom dansar hm-hm ur sej på blanka eftermiddagen, dom kånkar in dekor, bär ut mickstativ och in med gitarrer. Dom är som ett väl inoljat maskineri.
Jag sitter där och tänker att flatorna har rätt. Jill är cool. Jill är liksom Jill. Som en bonnkatt eller en tiger, man kan inte få henne att göra något hon inte vill. Man kan hänga upp henne i taket, klä ut henne, styla henne, koreografera och regissera henne, Jill är alltid Jill.
Jag kommer nog inte köpa den senaste Jill Johsonplattan, men det har inte så mycket med Jill att göra som att jag har en musiksmak som en mycket patetisk äldre, något parant gubbe. För mej är Siw Malmqvist tillräckligt mycket pop. Men stäng in Jill Johnson med ett storband i några dar och jag kanske gör ett besök till iTunes Store.
Fribiljett, tack Mikael Kratt. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 3015:-
Gillade du det här kanske du gillar
EN NATT I FEBRUARI:
"Tankarna går runt, runt, och pojken kan inte sova. Han ligger inne i sitt rum, och i rummet utanför går tankarna runt, runt. Bokstavligen.
Det är mästerligt skrivet. De tre skådisarna spelar hans vandrande, irrande tankar. Pojken själv möter vi aldrig, men det är bra nära ibland. Tankarna irrar iväg på rymmarstråt, och dom försöker pigga upp sej med clownerier, och dom undersöker hur det skulle kunna ha gått om folk betett sej lite annorlunda, innan dom börjar bli drömlika, och pojken somnar. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/en-natt-i-februari-av-staffan-gothe.html
"Det är mästerligt berättat. Jag hinner aldrig ens gissa vad som ska hända, för saker bara händer hela tiden. Speglar krossas, blod skvätter, hjärtan krossas. Delar av damkören rusar in, i bröllopskläder, och försvinner in på varsin mugg. Dörrarna öppnas, och dom är inte ensamma. Brudgummarna har hittat in. På en mugg sitter till och med två brudgummar. Det tackar vi för."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar