Jag och en kamraterska satt på Restaurang Nalle och Kroppkakan i Midsommarkransen och försökte komma på Thore Skogman-titlar.
”Tre Dar i Buren” sa hon.
”Storfiskaren,” sa jag.
”Fröken Fräken.”
Sen var det stopp. Vi stirrar på varandra över kroppkakorna, lite förundrade över att vi inte kunde fler. Visst har han väl gjort fler? Visst har han väl gjort en hel massa melodier? Eller?
Var han ens vid liv? Kamraterskan googlar: Japp! Nej, vänta, nej, han dog 2007, 76 år gammal. Vi ser på varandra, lite osäkra på vad vi ska tycka om det. Är det sorgligt? 76 är ju ganska gammal, eller hur? Men är man död så är man, och det är väl alltid lite sorgligt. Eller?
Servitrisen kommer fram och frågar om vi vill ha något mer. Vi säger nej, säger att vi ska på teater. Säger att det var väldigt gott, men vi ska på teater.
På vad, frågar hon.
Vi tittar på varandra.
En Thore Skogman-grej på Boulevardteatern, säger vi.
Verkligen? Hon tittar från Kamraterskan till mej och tillbaka igen, och bestämmer sej att det nog inte är något påhittat. Hon går och hämtar notan.
Boulevardteatern är lite av Söders Kulturhus. Det känns som om dom alltid har något på gång, dygnet runt. Man klämmer in högt och lågt, roligt och tänkvärt. Och det är för det mesta knökfullt.
Det såg inte så välbesökt när vi kom och hämtade biljetter.
Hm, tänkte vi, Thore Skogman, kanske inte ett sånt dragplåster i alla fall?
Vi går in på Willys och köper lite efter-kroppkakan-snask. Kommer tillbaka till Boulevardteatern. Knökat. Varifrån kom alla? Vi står och mumsar ute på Götgatan tills det är dags att trängas in. Lite rockad med våra platsbiljetter, och vi sitter plötsligt längst fram. Scenkanten är så nära att vissa använder den som fotstöd. Jag viker liksom ihop mina ben under stolen och hoppas på en kväll utan sendrag och vadkramp.
En svart skärm skär av scenen. Två barpallar, och en mindre, vanlig. En äldre radiogrammofon. Ett mickstativ. En xylofon. En gitarr. Ett dragspel. Lite böcker.
Spelet kan börja.
Några minuter in i föreställningen tänker jag: Jag förtjänar det här. Jag har suttit och lidit mej igenom så många föreställningar som siktade på Soppteatern men som knappt nådde till Kultur i Vården. Så många sångprogram med Dorothy Parker-tolkare, Piaf-plagiatörer och Cornelis-kloner att det var nog redan för ett par år sen. Om en till glad semi-amatör tror att hen har något att tillföra en Barbra-cover så kommer jag att vända i dörrn. Inget snack. Enough is Enough. Send out the Clowns. Jag har gjort mej förtjänt av den här kvällen.
Det här är så bra att jag redan efter första sången har glömt bort att vara nyfiken på vad det är i lådan han hade med sej när han kom in. Det här har en aura av Fria Proteatern. Nicholas Olsson och dragspelaren Pär Ulander är helt i synk, som två skridskoprinsar. Den ene hoppar, och den andre tar emot. Ingen drasar i backen.
Det här är ren njutning, på fyra ben. Det här är välregisserat, välrepeterat, välspelat, välsjunget, välskrivet och väl…kommet. Jag sitter lite och funderar var Nicholas Olsson har varit hela mitt liv. En sån här författare måste fångas upp, ges möjligheter. En sån här skådespelare borde bombarderas med erbjudanden. Eller vill han kanske regisserad? Varsågod, vad vill du sätta upp? Ett eget verk, hoppas vi? Är jag den enda som är nyfiken på vad Nicholas Olsson skulle göra med annat material? Vad händer om han biter tag i Cole Porter, eller Noel Coward, eller Siwan, för guds skull? Om han teamar upp med regissören Johan Huldt igen har jag svårt att tänka mej att det inte skulle bli strålande.
Screnograf och kostymör Richard Andersson har skapat en liten lekhörna av inspirerande användbara saker. Valet att klä Olsson i lättskrynklat linne gör att han får en lite tilltufsad look, vilket känns helt rätt. Man anar ett par gula strumpor, men nu säger jag inte mer. Det är en överraskning.
Till det yttre handlar det om Thore Skogman, men egentligen handlar det om skådespelaren Nicholas Olsson, hans kärlek för Thore Skogman och vägen fram till den här föreställningen. Några Skogman-skrönor får vi väl, men det är mer för att Nicholas Olsson har en åsikt om dom, och inte så mycket för deras skvallervärde.
Och givetvis handlar det inte om Thore Skogman. Inte egentligen. Det handlar om passion. Om att våga älska något. Om att våga erkänna vad man står för, vad man tycker, att våga ha ett intresse för något, oavsett vad folk säger.
På vägen hem från teatern går vi förbi en byggnadsställning. Där sitter en affisch för kvällens föreställning. Den spelas bara ett datum. Och den spelningen är över. Men givetvis kommer den tillbaka. Det måste den. Försiktigt, försiktigt pillar jag loss affischen.
Den sitter nu på min hall of fame.
Tyckte ni om det här kanske ni gillar dessa Boulevardteateruppsättningar:
HÄR STÅR JAG FRAMFÖR ER HELT NAKEN av Joyce Carol Oates, regi Ulf Evrén, på Boulevardteatern, elevuppspel med Patrizia Gutensparr, Sara Hagnö, Fanny Larsson och Marina Almén
eller
http://www.boulevardteatern.se/föreställningar/gästspel/solen-bor-i-karlstad-19993662
Fribiljett, tack underbara Boulevardteatern. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 2565 + 200 = 2765:-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar