Minst En Gång i Veckan: FERLIN - I TIDENS VILLERVALLA, text av Nils Ferlin, musik av Johan Söderqvist, med Joakim Jennefors, i regi av Charlotte Ardai, på Klara Soppteater, Kulturhuset Stadsteatern, recension.

lördag 8 februari 2014

FERLIN - I TIDENS VILLERVALLA, text av Nils Ferlin, musik av Johan Söderqvist, med Joakim Jennefors, i regi av Charlotte Ardai, på Klara Soppteater, Kulturhuset Stadsteatern, recension.

När jag gick på gymnasiet och försökte luska ut vad jag skulle bli för slags människa, köpte jag en en bok som hette Svensk Dikt - från trollformler till Lars Norén. Jag antar att jag tänkte att jag skulle bli en sån där som förstod sej på poesi. Jag och min yngre kusin tillbringade kvällar i min lilla studentlägenhet med att dricka te, käka rostat bröd med keso och Den Gamle Farbriks hallonmarmelad, lyssna på Eva Dahlgren och försöka lära oss dikter utantill. Hennes version av en mycket känd Ferlindikt såg ut såhär:

Du har tappat din lapp

i en trapp

skynda dej innan dom stänger affären.

Jag tror inte jag haft någon närmare kontakt med Ferlin sen dess, tills nu när Joakim Jennefors kommer till Klara Soppteater. Och jag önskar att jag hade varit lite mer påläst, för nu sitter jag som på akupunkturnålar, med öronen som parabolantenner, för att inte missa något. Hade jag varit mer bekant med texten hade jag kanske kunnat luta mej mer tillbaka och bara njutit av tonsättningen och sången.

Innan föreställningarna på Soppan börjar brukar dess konstnärlige ledare Albin Flinkas dra ett skämt om att för länge sen fick man röka men inte dricka vin på soppan, och nu förtiden är det tvärtom. Och även om jag är emot rökning så känner jag en viss nostalgisk saknad över den tid när cigarettrök låg som ett romantiskt dis över restauranger och nattklubbar. För Ferlin, det känns lite som cigarettrök, pilsner, kaffe i porslinskoppar, gubbkepsar och mullbruna yllekavajer.

Scenen är tom, förutom en flygen och en ståbas. Och två män: pianisten och Joakim Jennefors, klädda i svart kostym.

Det känns som om vi i publiken hade väntat oss en ganska trevlig eftermiddag med Ferlindikter reciterade till ackompanjerande pianoskval. Vi blir lite tagna med byxorna i brevlådan, eller vad det nu är man säger. Det här är ambitiöst. Det här är inte en sångare som står rakt upp och ner och sjunger några melodier medan vi surplar i oss vår soppa. Det här kräver sin publik. Här tolkas det, och framförs.

Musiken, av Johan Söderqvist - en tonsättare som i första hand verkar syssla med filmmusik - är som gjord för Ferlin. Eller så är Ferlin som gjord för Johan Söderqvist. För det är inte lätt att tonsätta dikter. I många fall tar texten över, och musiken blir bara någonting som håller takten, snöpt och med svansen kuperad. Och i andra fall tar musiken över, och texten blir stympad och våldtagen. Jag vill inte skryta, men jag har genomlidit en hel del Dorothy Parker-tonsättningar som gått på grund.

Men här är en mycket bra balans: musiken är intressant, och dikterna fungerar mycket bra som sångtexter. Hur får vi Johan Söderqvist att ge sej in i musikalbranchen och tackla Selma, Astrid och Tove?

Regin, av Charlotte Ardai, är säker och inspirerad, och är mycket mer ambitiös än ett sångprogram brukar vara. Kanske missar vi några referenser eller avsikter, men vi snappade snabbt.

Jag visste att Joakim Jennefors sjöng bra, men jag visste inte att han var så mycket mer än en sångare på scenen. Han har an aura av sorgsen humor, eller humoristisk sorg. Stundtals - och här riskerar jag att förolämpa två herrar - påminner han mej om Tommy Körberg. Ansiktet gör det ansiktet gör för att forma dom toner som måste fram.

Det händer också något väldigt coolt, som jag aldrig varit med om förr. Joakim Jennefors försöker få igång handklapp till en av sångerna, men vi i publiken vägrar totalt. Det är nästan så att vi demonstrativt sätter oss på händerna. Inte för att vi inte tycker om musiken, det är bara det att vi inte vill missa en enda stavelse av texten.