Det ser ut som om man förbereder sej för en modellfotografering på teater 2 på Riksteatern i Hallunda. Fyra höga ljusstativ med vita ljusspridare av tyg står mitt på scenen. På golvet mellan dom ligger en stor vit matta. Ett mindre matbord i björk, minimalistisk, nästan tecknat enkel, som någonting ur Ikeas Lack-kollektion. Dricksglas och en glaskaraff på bordet. En svart skokartong på golvet, utanför mattan. Tre stolar, i samma stil som bordet.
Tre stolar? Det är ju bara två skådisar?
En stol är för älskaren.
Vi som sitter här, påminner - som grupp - om en återträff för 1972-års avgångsklass från vilken folkhögskola som helst. Det är mycket sjalar och korta tufs-rufsiga frisyrer, randiga trikåtyger och praktiska axelväskor i naturläder. Kvinnan bredvid mej har precis uppdaterat sitt liv med en första iPhone och behöver all hjälp hon kan få när det gäller att ställa in flygplansläget. Bakom mej sitter någon som jag antar har KOL, eller åtminstone har vunnit pris i någon slags astmatävling. Det flåsas så det fladdrar om mina få nackhår.
Det är en snygg uppsättning. Inredningen i hemmet är skandinavsikt enkel. Kostymerna är stilrena, flärdfria, som något från Filippa K eller Tiger. Kvinnan är helt i svart, strumpbyxor, kort kjol, topp i draperad jersey med halvlåg ärm. Mannen i mörkblå jeans, svarta herrskor, vit skjorta, svart slips, grafitgrå kavaj. Ett sånt där medelålders vackert par som vägrar kliva in i medelåldern.
Det handlar om ett gift par, en man och en kvinna, och de lekar dom leker. Han går till jobbet på morgonen, och frågar kvinnan om hennes älskare ska komma den dagen. Hon svarar ja, och frågar om hans älskarinna. Han säger att han inte har en älskarinna, han har en hora. När sen älskaren kommer på besök visar det sej vara den äkta mannen, hemma för lite rollspel.
Man har strukit en mindre roll, ett mjölkbud, men jag tycker nog att man kunde ha gått fram lite hårdare. Pjäsen känns lite mossig, även om idén och föreställningen känns fräsch. Könsrollerna är hopplöst förankrade i en tid då män jobbade på kontor och kvinnor stannade hemma och väntade med öppna armar, färdigblandade drinkar och varm lunch. Det kändes säkert naturligt då, men idag ger det ett intryck av en mycket ojämn maktbalans. Och vilken vanlig kontorsslav har idag råd att hålla sej med en hemmafru? Kanske hade pjäsen känts mer modern om den utspelat sej i den tid den skrevs, 1962. En Doris Day och en Rock Hudson som ägnar sej åt rollspel känns på något sätt lite spännande. Hade man bara antytt att hon var en yrkesarbetande kvinna som råkade arbetade hemifrån så hade jag haft mycket lättare att koncentrera mej på det relevanta, vilket är rollerna dom spelar och gömmer sej bakom.
När skådespelare ska spela roller som spelar roller så gör dom det ofta så bra att det är svårt att skilja på vad som är skådespelarens roll och vad som är rollen som rollen spelar. Capice? Det kan vara mycket underhållande att se någon leka sjörövare eller sjuksköterska eller vampyr, men det verkligt intressanta är väl varför dom väljer att spela dom roller dom väljer? Jag köper att dom går helt in i sina lekar, men det är när dom slutar leka som jag vill kunna se vem dom verkligen är. Vad har dom för relation när dom inte leker? Jag hade nog velat se några ögonblick där dom står svarslösa, inte vet vad dom ska göra, vad man ska välja, vilken väg dom ska gå. Om jag säger såhär, vad säger du då? Om jag gör såhär, vad gör du då? Vad håller du på med? Vad tänker du? Som det är nu känns det som om dom spelar ett spel dom har spelat förut, dom kan varje vändning, varje infall, varje manöver. Dom gjorde det igår, och dom kommer att göra det i morgon. Dom är trygga. Jag saknar nakenheten, utsattheten, det hjälplösa.
Det intressanta är väl ändå sanningen, den spelade sanningen, rollens verklighet?
Pressvisning. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 3015:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
"Det är därför jag är ganska imponerad nu. Jag skulle ha exploderat för länge sen och skrikit:
”Vad är det som är så in i helvete svårt med att fatta att ni ska hålla käften!!!?”
Men den här mellanstadieläraren nöjer sej med att sssh:a var trettionde sekund. Och det funkar. I 29 sekunder. Jag skulle bli John Cleese. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar