Ni vet en sån där torr, rökig, avgasfylld, asfaltshet sommardag? En sån där som dom har i Aten? När man känner sej svettig, dammig och smutsig redan efter ett kvarter? Ta en sån dag, en hel sån dag, och tänk sen när man på tidig kväll kommer hem till hotellet, tar en dusch, sveper in sej i så lite som möjligt och går ut i den svala kvälllsvinden på balkonen. Man luktar gott, är sval, känner sej ren och är redo för att gå ut och få sej en bit mat.
Så kände jag efter den här dansföreställningen.
Ett naket rum. En vit dansmatta, fasttejpad lite snett. Ett rep. En hink. Och fyra killar i gröna långkalsonger eller pyjamas. Det behövs inte mycket mer.
Det börjar givetvis inte så. Det börjar i mörker. Vi hör en mansröst. Han pratar japanska. Så går ljuset långsamt upp. Röstens ägare står med ryggen mot oss, uppe vid fonden. Han har håret i tofs och en slags tajt pyjamas, mönstrad av olika gröna, pixelliknande fyrkanter. Han är barfota, pratar liksom för sej själv och rör sej om om han beskriver upplevelsen av en dans. Han liksom provar steg, eller testar att illustrera känslor.
Längre fram på scenen ligger en man, med huvudet nerkört i en hink. Han har en helgrön one-piece och gröna strumpor.
Dom verkar helt omedvetna om varandra. Så dras huvudet upp ur hinken, och leken börjar. För det är en slags lek, som mellan två leksugna hundar. Man liksom testar varandras gränser: om jag gör såhär, vad gör du då? Vad händer om vi gör såhär?
Det finns ett engelsk ord: Tumbler. Det är en slags akrobat eller clown som liksom håller sej på golvet, som kullerbyttar, hjular och snurrar. Jag google translator det och får fram tumla. Som i torktumlare och omtumlad. Givetvis.
Om jag skulle beskriva dansstilen i det här verket skulle jag säga tumlande, men bara i brist på bättre ord. Det är så mycket mer. Som en slags välinrepeterad komiska improvisation. Man möts och saker händer. Hinken blir en hatt. Man hittar ett rep i sin byxa. Man tror att man ska göra något, men man gör något helt annat.
Precis när vi vant oss vid att det handlar om två killar kommer det in en tredje, nu med ett rep. Och när vi vant oss vid dom tre kommer det in en fjärde, nu med en jättestor hink.
Det finns egentligen ingen övergripande dramaturgi, men är smockfullt av vändpunkter och överraskande, absurda infall. Jag har aldrig skrattat så mycket på en dansföreställning. Jag har gått på farser där jag skrattar mer sällan.
Halvvägs in i föreställningen inser jag en sak: det finns ingen musik. Det är skönt och väldigt befriande att slippa något som inte behövs och som i många fall bara ligger som en slags sorlande bakgrund utan att tillföra något. Vi hör dansarna flåsande, deras grymtningar, deras ? och deras ! Det pratas japanska. Ibland lite engelska. Det sjungs lite grand, och ibland låter det som om man läser dikt.
Det är fräscht och mänskligt, utan underliggande neuroser, som ett gäng ungar när det är lekdags på dagis, men också invecklad och utstuderad som en brottningsmatch återskapad av gymnaster.
Friplåt, tack Helena! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 2565 + 0 = 2565:-
Gillade du det här kanske du gillar:
LÄNKBLÄNK:
http://vimeo.com/64174795
Tack att ni kom!!!!!
SvaraRaderaTack att ni kom!!!!!
SvaraRadera