Med Arkeolog8, Koreografi och dans Camilla Reppen, Camilla Walków Clara Bankefors, Josefine Alfredsson, Tarika Wahlberg, Ljud Del 1: Eric Sjögren (student från SKH), Del 2: Signe Bankefors, Scenografi Veine Bartos, Jonathan Wahlstedt
The party's over, it's time to call it a day
No matter how you pretend
You knew it would end this way
It's time to wind up the masquerade
Just make your mind up
The piper must be paid
The party's over, the candles flicker and dim
You've danced and dreamed through the night
It seemed to be right just being with him
Now you must wake up, all dreams must end
Take off your makeup, the party's over
It's all over, my friend
THE PARTY’S OVER
ur Bells are Ringing
Musik Jule Styne
Text Betty Comden & Adolph Green
Det är sista föreställningen på Street-festivalen på Dansens Hus, och innan den börjar sitter jag i salongen och försöker samla mina intryck, av allt. Jag hade nog inte förväntat mej att det skulle vara så deprimerade. Visst, det har funnits föreställningar med glädje, men aggression och uppgivenhet har varit det övervägande intrycket. Det har funnits stunder av bravur, av briljans och show, av livsbejakande glädje och kreativitet, men de har varit i minoritet. Jag kommer att minnas svarta, bylsiga kläder, flätat hår, monoton musik och återupprepade rörelser, men jag kommer också att minnas det som sticker ut: Rutiga kjolar, kanelbullar, utvisade vänner, rullstolar och killar som kramas. Män, över huvud taget, har det varit ganska ont om. Vem visste att Street Dance var en så kvinnodominerad bransch? Snart får dom väl börja kvotera, tror jag.
Men skam den som ger sej, det finns en akt kvar, en sista chans att blända!
När man går på en föreställning lämnar man liksom över sitt liv i någon annans händer. I alla fall för en stund. Det är som att sätta sej i ett flygplan eller en buss, eller nåt, och man får bara lita på att dom som styr och ställer vet vad dom gör, och att man kommer att gilla resan. Lite som en sån där sight-seeing-tur, kan man säga. Man hoppas att man ska få gilla det man ska få se, att man ska lära sej något nytt.
Det står tre plockepinn-torn på scenen. Höga konstruktioner av långa stänger, liksom fastlåsta vid varandra, som några okokta spaghettistrån nedstuckna i ett glas. Ljuset kommer från sidan, och varierar mellan gult och vitt.
De fem kvinnorna är klädda i svart, pösiga byxor och bylsiga tröjor, och håret i vad som nästan verkar vara de obligatoriska hip-hop-flätorna, såna där som är flätade så att de liksom löper längst med skalpen.
Jag tänker på en värld, efter en katastrof. Ett liv utan sol, utan ljus, kanske levt i tunnlar. Utan glädje. Är det såhär att vara en myra i en stack? En termit? Jag tänker att det kanske är såhär dansarna känner det, med allt som händer i världen. Jag känner det så, ofta. Men just därför är det inte det jag behöver se.
Det finns inga direkta vändpunkter, och jag minns inte att musiken ändrades, att allting bröts, att rytmen förändrades. Visst, långsamma skiftningar i tempo och intensitet, men inget direkt hände. Man förflyttade sej lite, man grupperade sej, två och tre, eller en och fyra.
Dansen påminde mej om en slags uppspeedad tai-chi. Repitativ. Introvert. Den har ingen början, den har inget slut, den bara pågår.
Föreställningen slutar som den började. Det var lite som om sight-seeing-bussen tagit en liten vända ner i en trafiktunnel, inte som den där himmelsblå tunneln där man kör ner någonstans i Årsta och kommer upp i Nacka, utan en sån där ganska tråkig, smutsig, avgasgrå tunnel som borrar sej fram under city, och nu är man tillbaka, och det är över.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, Tack Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3280:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
KVINNOR PÅ GRÄNSEN TILL NERVSAMMANBROTT, på Kulturama:
Jag kommer ihåg när den här filmen kom, 1988 eller 1989. Jag minns öppningstexterna. 50-60-talets magazinecollagekonst. Färgerna. Musiken. Från första rutan var jag helt fast. När inledning till filmen var över visste jag hur det var att vara med om något helt nytt, en ny estetik, ett nytt sätt att berätta.
När jag några år senare fick min första lägenhet målade jag köket limegrönt, hallen karmosinröd, vardagsrum och sovrum var turkosa. Jag tänkte inte på det då, men utan den här filmen hade nog alla rummen förblivit nikotinröksvita.
Låter det intressant? Här är resten:
FATTA DANS! under Urban Connection på Dansens Hus:
Det tog ganska lång tid innan jag insåg att jag måste ge kvinnor utrymme, när jag gick hem från tunnelbanan, om nätterna.
Jag är inte den modigaste av män, vilket vill säga att jag är en riktig hare när det kommer till mörker. Jag har blivit bättre med tiden, mer fatalistisk, mer:
”Varför skulle en psykopat eller en demon välja just mej, det måste ju finnas intressantare personer att ge sej på?”
Jag använder precis samma psykologi när jag ska flyga: "Varför skulle just det här planet störta? Vad är det som gör just dej så viktig?"
Men det fanns en tid när jag tyckte det var lite läskigt att gå hem från tunnelbanan.
Låter det intressant? Här är resten:
STRIVING TO ACHIEVE, med CRAZY ARTIST MOVEMENT, på Dansens Hus:
Pepper Slit kommer ångande över planen. Han är ätit en tidig middag, men vi ska gå och fika innan föreställningen.
”Det ska handla om hennes kamp, och hur envis hon är, och hur hon aldrig ger sej,” säger jag, efter att vi har gett varandra en sån där en gång i halvåret-kram.
Han ser på mej, lite förvånad:
”Du vet att det var hon som koreograferad Euforia med Loreen?”
Det hade jag ingen aning om, men det är goda nyheter.
Jag är ingen fan av melodifestivalen, men till och med jag insåg, där jag stod i baren på Göta Lejon, för några år sen, och såg den från tidigare på kvällen inspelade delfinalen, att Loreens bidrag var något extra. A game-changer, som man säger, om man känner sej lite amerikansk.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar