Black Fairytale #2, Koreografi Yossi Berg & Oded Graf, Ljusdesign Omar Sheizaf, Kostymdesign Mona Schmidt och Ilanti Shamia, Musik Markus Pesonen, Gerard Grisey, Danny Elfman, Pj Harvey, Marurice Ravel, Dansare Fanny Barrouquère, Tomáš Červinka, Toby Fitzgibbons, Anna Jirmanova, Jakub Mędrzycki, Hanna Nussbaumer, Javier Perez, Leila Verlinden
Pas de Danse, Koreografi Mats Ek, Instudering Pompea Santoro, Ljusdesign Jörgen Jansson, Kostym Peder Freiij, Dansare Tomáš Červinka, Anna Jirmanova, Javier Perez, Leila Verlinden
Ajö/Bye (film) Musik Ludwig van Beethoven- Sonata for piano, Arietta, Op 111, Piano Ivo Pogorelich, Dans Sylvie Guillem, Koreograf, regissör Mats Ek, Bildproducent Gunilla Wallin, Design, kostym Katrin Brännström, Ljusdesign Erik Berglund, Fotograf Raymond Wemmenlöv, Producent, upphovsrätt Byltet AB, Medproducent Dansens Hus Producent, originalproduktionen av Ajö
YXA, Koreografi Mats Ek, Dans Ana Laguna, Yvan Auzely, Musik Ur Tomaso Albinoni adagio G-minor tolkat och framfört av Fläskkvartetten, Scenografi, kostym Katrin Brännström, Ljusdesign Jörgen Jansson
Yes, say, "Yes"
Life keeps happenin' everyday, say, "Yes"
When opportunity comes your way
You can't start wonderin' what to say
You'll never win if you never play, say, "Yes"
There's mink and marigolds right outside
And warm white Cadillacs you can ride
Nothin's gained if there's nothin' tried, say, "Yes"
Don't say, "Why", say, "Why not?"
What lies beyond what is, is not.
So what!
Say, "Yes"
Yes, I can, yes, I will
Yes, I'll take a sip, Yes I'll touch
Yes of course, yes, how nice
Yes, I'll happily, thank you very much, yes, oh, oh, yes
YES
Kander & Ebb
Jag vill börja med att be personen i kassan om ursäkt. Jag brukar inte vara slarvig, men skam den som ger sej, eller vad det nu är man säger.
Det var min kompis Patti-Li Leuks födelsedag, och jag hade tänk fira honom genom att bjuda med honom på Hermans Vegetariska på Fjällgatan, men när vi kom dit - ordentligt sugna på buffé och hejdundrande utsikt - hade dom blåst ut hela stället. Män i overaller drällde omkring, och vi hade redan gått nerför trappan innan vi insåg att detta hade blivit en byggarbetsplats.
Vad göra? Vi var övermänskligt hungriga och sugna på att sitta och snacka i timmar. Det blev Chutney, på Katarina Bangata. Inte direkt en buffé, men man får ta om tills man blir mätt, och när vi gick cyklade därifrån - två timmar senare - kändes det som om jag aldrig skulle kunna bli hungrig igen.
Det var därför jag var lite förvirrad när jag kom fram till kassan på Dansens Hus och skulle hämta ut våra biljetter. Jag hade varit på ett genrep av Don Quijote på Operan, tidigare på dagen, och jag var helt upptagen med att berätta för Patti-Li om en perukincident som hade inträffat, så jag märker först inte att personen bakom glaset sitter och söker, frenetiskt. Jag tycker att det dröjer lite, men jag har inte en tanke på att det kan vara mitt eget fel. Inte förrän jag får mina biljetter och förklaringen till varför det dröjde: det är nämligen så att jag redan har hämtat ut biljetterna, för länge sen, under Street Dans-festivalen. Men det är så länge sen, så det mindes jag inte alls. Personalen får nästan en hjärtattack, och det är mitt eget fel, snygg jobbat. Av mej. Inte. Men av dom.
Det startar med Danny Elfman-musik. Du vet, sån där förtrollad sagomusik, som i Nightmare Before Christmas, Edward Scissorhands eller Desperate Housewives? Är det stråkar eller harpa som gör att man med en gång känner igen hans musik? Även om det inte är han som har skrivit musiken så känner man igen den här typen av musik som Danny Elfman-musik.
Åtta dansare i mörka, lite olika, moderna, nästan privata kläder, i snabb, liksom rusande koreografi. Jag tänker med en gång på cirkus. På en manege, på hästar som springer, och ryttare som hoppar av och på i farten. Det är lite så det känns, som om det aldrig stannar, och som kontakten mellan dansarna liksom sker under förflyttningen. Efteråt, i pausen, säger Patti-Li att han tröttnade efter en stund, och jag lovar att det var när man bytte musik.
Plötsligt var det bara ljud, och inte alls så trevligt. Det handlar om våld, om verklighet, om vardag. En kvinna och en man dansar en pas de deux, där han håller i en mikrofon, och hon, genom att liksom hanteras, jongleras av mannen, berättar i mikrofonen om sin resa till Västra Muren i Jerusalem, och hur hon klättrar upp på muren, och står där, mittemellan.
Och jag har glömt tältet! På scenen, från början, har det stått ett tält, ett svart, ett sånt där tält som liksom fäller upp sej själv, som har en slang eller något som löper i en loop och gör att tältet vill falla ut, men är lätt att packa ihop? Ett sånt där strandtält. Patti-Li och jag trodde båda från början att det var en stubbe, bara för att vi vet att ett verk heter Yxa och handlar om en man som hugger ved. Så lättsuggererade är vi.
I alla fall: tältet får liv! En person inne i tältet rullar runt och svänger och har sej, och tältet liksom viker sej, blir stort, blir litet, ändrar form, och det är både ganska otäckt och mycket uppfinningsrikt.
Så börjar man ta av sej kläderna, tills man bara har hudfärgade underkläder, och det verkar bara vara en väldig massa frigjord lycka på scenen. Man kastar upp kläder i luften, man leker och springer omkring.
Senare börjar två män, fortfarande i bara kalsonger, utföra en slags pas de deux, där den ene, med en mikrofon - lite som man gjort tidigare med kvinnan i Jerusalem - börjar ställa frågor till den andre, frågor som hela tiden svaras med Yes:
”Do you want to be happy?”
”Yes.”
”Do you believe in love?”
”Yes.”
”'Cause I got something to say about it, And it goes something like this”
Okej, det sista var kanske inte med, men du fattar? Allt besvara med yes, och till slut blir det riktigt otäckt. Alla på scenen skriker yes till vad mannen än säger. Jag tänker på lögner dom delas på Facebook, på nazityskland, på masspsykoser. På faran av att inte tänka efter själv, ta ställning, att lita på att man blir styrd av någon som vet bättre.
Så kommer en man in med en rulle vit gaffatejp. Du vet, sån där tjock, bred tejp dom använder på teatrar, för att markera eller säkra så att elsladdar inte ligger lösa, eller fäster dansmattor, och sånt? Han börjar tejpa upp ett slags spår, eller en bana på scenen, som börjar längst fram på vänster scenkant, och slutar precis vid det svarta tältet, som står längst bak på höger sida. En efter en, med långa avstånd, till tonerna av Ravels Bolero, börjar dansarna, fortfarande i hudfärgade underkläder, gå längs linjen, och försvinna in i tältet, för att lite senare komma ut, men nu med ett slags sagoattribut. Pinocchios näsa, eller Rödluvans Cape, eller Askungens sko, och börja gå tillbaka, och när man kommit tillbaka vänder man och går tillbaka. Långsamt, långsamt ökar intensiteten i Boleron, och efter en stund är det förtrollande meditativt. Och så slutar det, med en skräll, mitt i. Bolero är ungefär 14 minuter långt, vill jag påpeka, så det är ett väl uppbyggt crescendo, som trots allt kommer som en överraskning.
I pausen går vi ut, och ventilerar. Vi pratat om hur mycket av konflikten mellan Israel och Palestina vi läste in bara för att vi visste att koreograferna var från Israel. Hade vi tänkt på samma sätt, upplevt samma sak om koreograferna kommit från Island, eller Australien? Visserligen fanns direkta referenser, som kvinnan som klättrar upp på Västra muren, men annars? Hade vi tänkt på den halvnakne terminator-roboten som en slags terrorist om koreograferna kommit från Jönköping, eller hade han bara blivit ännu en mer allmän bild av våldet, av död, av hot?
Det finns vissa kläder som jag tänker på som Cullberg/Ek-kläder. Det är en slags halvlånga klänningar i jersey med högt liv, gärna med långa armar. Klänningar där dansaren kan Martha Graham-a till det ordentligt, du vet, stå i bred utåtvriden plié så att klänningen sträcker mellan benen? Och männen är ofta klädda lite som Emil i Lönneberga: ett slags lite för korta, vida byxor och en slags institutionslikande kavaj-jacka.
I det första verket efter paus, Pas De Danse, är dansarna klädda precis så, och jag blir påmind om en annan dansföreställning som jag tyckte mycket om, och såg två gånger, Örjan Anderssons KARMER KRING BLÅ, på Kulturhuset Stadsteatern. Det finns en slags dansbaneromantik, en slags bild av ett snoa-sverige, av kottar och enar och grenar och kåda och granris. Män som snusar och snöt sej in näven, och kvinnor i rejäla kängor och förkläden. Två par dansar, det ena i blå kläder, det andra i grå. Det är roligt, men för kort. Efteråt känns det lite snopet, men det är bara för att jag satt och väntade på att de andra dansarna skulle komma in, som aldrig kom. Det blir liksom en liten bagatell, en amuse-bouche.
Nu kommer en historia om hur man kan läsa in fel saker, hur något man tror sej veta om något kan påverka sättet man ser ett verk. Hur upplevelsen förändras av det förutfattade, liksom.
Jag hade, lite snabbt, skummat igenom lite om kvällens föreställningar på Dansens Hus hemsida, och vad gäller filmen Ajö, så hade jag snurrat till det ordentligt. På något sätt, antagligen för att min hjärna inte är så stor, så hade jag fått för mej att kvinnan i filmen var död. Död på riktigt. Typ, döende när filmen spelades in. Jag tror det beror på att jag skummade så snabbt, och där det stod ”En kvinna som tar farväl av ett viss stadium av sitt liv,” läste jag: ”En kvinna som tar farväl av sitt liv.”
Filmen handlar om en kvinna, och en slags spegel eller teveskärm, eller portal, i ett rum. Hon är först inne i skärmen, svartvit, men så, genom skicklig fotografering och extrakt teknik, glider hon liksom fram från bakom skärmen. Hon dansar runt i rummet, innan hon så åter försvinner in i spegeln, där en massa vänner väntar på henne.
Man borde egentligen göra en sånt experiment: innan en dansföreställning informerar man olika personer i publiken vitt skilda bakgrundsfakta. Att verket handlar om barnlöshet, att det handlar om åldrande, fascism, förälskelse, matsmältningsorganen, och sen se vad publiken utifrån det upplevde.
I alla fall, dansösen i filmen, Sylvie Guillem, är inte alls död. Hon är en stor, berömd ballerina, men jag hade aldrig hört talas om henne, och läste in en slags Barbro Hörberg-historia, där en lovande kvinna dog alldeles för tidigt. Under filmen sitter jag och funderar vilken form av cancer det är hon har, och hur det trots allt inte alls märks att hon är sjuk. Varje gång hon rör vid golvet, eller väggarna, ser jag det som ett farväl till ett liv på scenen, en vetskap att hon inte kommer att kunna dansa så mycket längre. När hon ser en man i spegeln läser jag in en förlorad kärlek, när hon ser en hund läser jag in en död vän som väntar på andra sidan. Och när hon i slutet försvinner in i spegeln, omgiven av vänner, ser jag det som att hon har lämnat oss.
I programmet beskrivs det såhär: ”En kvinna ser in i ett rum. Som hon sedan Undersöker. Varefter blir hon redo att lämna rummet. Där utanför finns andra.”
Min version var bättre.
Det sista verket är Yxa, och det är lite livsfarligt. En man står och hugger ved, så att det skvätter flisor och spån. En kvinna kommer in, dansande, och försvinner ut på andra sidan. När hon kommer in igen undrar jag om det är så att hon har bytt kjol, eller är jag bara lite konstig? Något verkar annorlunda, i alla fall. Dansarna är inte unga, men det märks knappt. Till och med jag som inte är så dansvan känner igen dom, från förr. Cullbergdansare. Mats Ek-dansare.
Efteråt, när vi traskar hemåt, säger Patti-Li att han tolkade det som att kvinnan var död, och mannen inte kunde se henne. Jag säger att det lika gärna kunde vara mannen som var död, och att kvinnan bara mindes honom som huggandes ved, och att hon inte kunde nå honom. Vi enas om att nån var död, och nån var levande, eller också kanske båda två var döda.
Sommaren är snart här, klockan är snart tio, och det är fortfarande ljust. Det har varit en bra dansdag.
Och jag är säker på, att om jag frågat Patti-Li om han hade haft en trevlig födelsedag, så hade han svarat precis som dansarna i den där massscenen i verket innan paus:
”Yes!”
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3280:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
DON QUIJOTE, ett genrep på Kungliga Operan:
Det konstiga med den här baletten, är att någon överhuvudtaget tyckte att detta var en bra historia att koreografera. För det känns inte som en historia som dansar. Askungen är en historia som dansar, med balen och drömmar om slott och kungarike och allt det där. De tre musketörerna är en historia som dansar. Svindlande Höjder, Iliaden, Odyséen, Candide, är historier som dansar. Men den här historien, om en gammal man som slåss mot väderkvarnar, dansar inte.
Låter det intressant? Här är resten:
MIDDAG, av Moira Buffini, med Riksteatern i Hallunda Folkets Hus:
”Är det du som är Joakim?”
”Ja?”
Han håller upp dörren, släpper förbi mej. Jag rusar in. Tegelväggar överallt, känns det som:
”Vart ska jag?”
”Ditåt!”
Jag rusar på, ser en öppen dörr, och rusar in. Nån ropar:
”Han är här nu!”
Och alla börjar applådera. Hela salongen börjar applådera. Applådera mej. Mej.
Låter det intressant? Här är resten:
SHOWCASE, med musikalklassen på SMI:
Två väldigt bakfulla unga män sitter bredvid mej, men dom är så unga att det knappt märks. Hade jag, vid min ålder, varit så bakfull hade jag inte ens tagit mej upp ur sängen, och hade tillbringat dagen horisontellt, övertygad om att den här huvudvärkan nog måste vara ett tecken på en begynnande hjärnskada, eller kanske en stroke, men dom verkar bara vara lite trötta, och har en vag uppfattning om vad dom varit med om.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar