Foto Tony Duran, Musik Fredrik Nelson, Erik Jonsson, Christoffer Peduru-Aratchi, Magnus Josephsson, Andreas Ekstedt, Magnus Wiklund, Jonas Thander, Rikard Säfsten, Jakob Alm, Mikael Norinder, Marina Mårtensson, Dansare Larry Bourgeois, Laurent Bourgeois Foto från föreställningen: Arne Hyckenberg
We've always thought
Knowledge is naught,
We should be taught to dance,
Right here at Tate
we're up to date,
We teach a great new dance,
don't think that I brag,
I speak of the drag.
Why should a sheikh
learn how to speak
Latin and Greek badly?
Give him a neat
Motto complete
Say it with feet gladly!
First lesson right now,
You'll love it and how you'll love it:
Here is the drag, see how it goes,
Down on the heels, up on the toes,
That's the way to do the Varsity Drag,
Do-dee-odle-oh-do!
Hotter than hot, newer than new,
Meaner than mean, bluer than blue,
Gets as much applause as waving the flag!
VARSITY DRAG
Lyrics: Buddy De Sylva, Lew Brown
Music: Ray Henderson
Det är början på en ganska innehållsrik vecka: Dansens Hus firar Urban Connection, den årliga Street Dance-festivalen. Jag har bokat in allt jag kan se, och för säkerhets skull har jag klämt in ett genrep på Maxim, en avgångsproduktion på Kulturama, en soppteaterföreställning och en pjäs ute på Riksteatern. Tolv föreställningar, allt som allt. Det är Maj, och kulturen gör sina sista sprittande produktioner innan det är dags att semesterstänga för sommaren. Om nån månad har jag tur om jag lyckas få ihop en föreställning i veckan.
Jag hämtar ut mina biljetter i kassan, i god tid. I god tid, samma dag, men i god tid innan alla andra kommer. Det är en hel liten drös med papperslappar, vissa föreställningar går jag med en vän, andra gånger går jag ensam. Jag får ett litet kuvert, som jag med en gång är övertygad om att jag kommer att slarvar bort. Jag är inte typen som tappar vantar och sånt, men jag är alltid orolig för att jag ska göra det. Jag är en sån där som - nästan obsessivt - känner efter att jag har plånbok, telefon och nycklar där dom ska vara.
Festivalen öppnar klockan 17.00, har jag läst i programmet, på en plats som kallas scenunder, vilket helt enkelt är en scen under entrégolvet, nere vid garderober och toaletter. Jag hade förräntat mej ett litet välkomsttal och kanske en liten confettibomb följda av hög musik och våldsam dans, men det visar sej att själva öppningen av festivalen bara är en visning av en film, en konstfilm om ett gäng tomma toarullar som börjar dansa. Det är en intressant film, men det känns lite antiklimaktiskt.
Jag träffar min väninna Selma Braatz, som med tiden och som arbetsmarknaden ser ut, har blivit en riktig danskännare, och vi sätter oss vid kaféborden på övre planet. Väninnor till henne kommer och går, och vi pratar - givetvis - om dans. Om dansens roll i Sverige, och Sveriges ansvar för dansen, om dansarnas arbetsförhållanden, och om intellektuell koreografi kontra intuitiv koreografi. Det sista ämnet är mitt. Det är inte en välformulerad tanke, men något jag gått och funderat på. Vad jag menar är att jag ibland uppfattar det som om dans kan bli för intellektuell, som i :”Vi vill undersöka hur ensamheten skapad av tomrummet efter en älskad kan på påverka sättet man upplever ett rum” kontra ”Jag tycker att den här rörelsen, det här steget, känns intressant, kanske…”
Festivalens stjärnor är de franska 193 cm långa enäggstvillingarna Laurent and Larry Bourgeois, Les Twins, och det är dom som är den första akten, klockan 19.00, på stora scenen. Dom är dansare, koreografer, modeller och stora namn inom den nya hip-hopen. Den nya hip-hopen kallas den mer kommersiella delen av dansen, den som inte föddes på gatan. Ser du, jag har koll!
Les Twins blev kända genom ett franska talang-program, Incroyable Talent, och blev världssensationer när dom laddade upp en film på Youtube. Dom har fladdrat förbi i musikvideos av Beyonce, Megahn Tranor och David Guetta, och har turnerat världen över med Beyonce. Jag har kollat in dom lite på Youtube, och dom verkar charmiga och har en kroppskontroll som gör att jag ibland inte vet om det är filmen som är manipulerad, eller om det verkligen är dom själva som åstadkommer alla effekter.
”Hur länge tror ni att dom kommer att hålla på?” frågar jag Selma Braatz och hennes väninnor.
”En kvart, som längst,” svarar Kameliadamen, sådär bombsäkert att man är övertygad om att hon vet vad hon pratar om.
”Det verkar lite kort,” säger jag.
”Dom är superstora, jag tror inte man har råd med mer…”
”Då hinner vi kanske käka innan det är dags för nästa grej?”
”Absolut.” Vi kollar våra biljetter:
”Unruly Ghals börjar inte förrän klockan 21.00, på lilla Scenen.
Vi pratar om att jag inte har koll på street-dans. Locking och popping och hopping och shopping, breaking och shaking och baking och faking, för mej blir dom bara ord, och vissa, är jag säker, är inte ens danstermer.
Selma rekommenderar en stor festival - jag tror det var någonstans i Frankrike -där man kan sitta och titta på de olika dansstilarna, och som hon tycker var mycket allmänbildande, och jag undrar vad hon tror att jag lever i för en värld om hon tror att jag har den typen av budget, och såna prioriteringar.
”Vi syns om en kvart, och sen går vi och käkar,” är det sista vi säger, innan vi försvinner in i stora salongen. Vi sitter alla på samma rad, rad åtta, men det är några platser mellanoss.
En och en halv timme senare stapplar vi ut, lite omtumlade. Det har visat sej att ingen av oss är något vidare på att läsa programblad. För det här, det var själva öppningen på festivalen.
Ridån går upp. Istället för två tvillingar och en bergsprängare, som jag hade väntat, står där ett helt gäng musiker, i bakljus. Jag tänker:
”Oj, dom här franska grabbarna har verkligen satsat stort på sin scenshow. Det här kommer ta längre än en kvart. Det här kommer att ta bortåt en halvtimme, minst…”
Det är The Royal Nelson Orchestra som står på scenen, och dom är ett slags funktigt kompband, kan man säga. I alla fall fyller dom den funktionen här. Dom är baserade i Stockholm, men deras festival-engelska är mycket bra. Det är dom som fungerar som värdar för kvällen.
Les Twins har snäva, mörka jeans, väl produktplacerade svarta nike med vita sulor, den ene har en svart midjekort skinnjacka med svart hoodietröja under, den andra ett svart linne. Dom är charmiga, och mitt intryck av dom pendlar lite mellan att jag tycker dom verkar lite väl uppblåsta, liksom fast i sin egen hype, till att jag tycker dom verkligen bjuder på sej själva. Men när dom levererar, då levererar dom.
Det står en soffa på scenen, och frontfigurerna i bandet, sångarna, leker lite soffprogram, och intervjuvar tvillingarna, under det att vi bjuds på smakprov ur akter som ska gästa festivalen:
Crazy Artist Movement är först ut, och jag undrar hur det känns att uppträda när tvillingarna sitter bara några meter bort. Det är som om någon av mina sångarkompisar skulle få veta att Barbra sitter i salongen.
JUCKA, några kvinnor i en slags skoluniformer, vita skjortor, svarta slipsar, korta röda skotskrutiga kjolar eller shorts, långa svarta strumpor, och rejäla svarta skor, har jag kollat in på nätet, och på reklamfilmer i foajén på dansens hus, och blir lite besviken. Videon kändes farligare, mer intressant, och här känns dom lite bortkomna, som om dom inte riktiga kan följa upp vad dom lovar. Deras grej är att dom juckar, verkar det som, att dom är kvinnor som juckar agressivt, och det blir lite tröttsamt ganska fort, men kanske är det bara ett illa valt pr-material. Dom har också en ganska sur, häftigt uttryck, som blir lite komiskt efter en stund.
Delar av dancehall-gruppen Unruly Ghal, i svarta tajts, läderjackoar och rödrutiga skjortor knutna runt midan, får till och med battla med tvillingarna. Eller, jag tror det är så det heter. Battla. Och jag tror det är det dom gör.
Tommy ”Bboy Invalido” Molitors är en kille med en funktionsnedsättning i benen, något som inte hindrar honom från att breakdansa, och jag ser mycket fram emot hans självbiografiska föreställningen senare i veckan.
Så kör Les Twins sin grej, den där jag sett på Youtube, och som börjar med George Michaels Careless Whisper, och jag fattar varför dom är så stora. Det här är äkta artisteri, och till och med jag, som inte är så hemma i whopping eller hipping eller hopping, airdropping, cloudhopping, eavesdropping sharecropping, joypopping, eller vad man nu kallar det här, kan se storheten i detta.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack, underbara Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3160:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
LIVET ÄR EN SCHLAGER på Cirkus:
”Va?”
”Min pollenallergi: jag är helt igentäppt, kan knappt andas, mår som skit, jag kan inte komma idag…”
Jag hade förväntat mej något sånt. Tre gånger har jag bjudit med honom på föreställningar, och tre gånger har han backat ur. Det är inte det att han inte haft bra anledningar - nåja, anledningar - det är bara det att han har gjort det. Tre gånger.
För att göra en kort historia kortare: jag skäller ut honom med en hel del hemsnickrade invektiv. Skäller ut honom som en sån där galning man brukar se på stan och tänka: Fattar han inte att han hörs över flera kvarter? Har han inte insett att saken med telefon är att man inte ska behöva skrika?
Jag tjafsar, gläfser och morrar, undrar varför han inte kunnat höra av sej tidigare, hur många som säkert hade velat följa med i hans ställe, men som det nu är för sent att bjuda in, hur pinsamt det blir för mej -
”Okej, okej, jag kommer", svarar han, till slut, ordentligt stukad. Jag lägger på. ”Det finns väl för faan tabletter mot hösnuva…” säger jag, högt, ljudligt, för att visa för det lätt chockade folket omkring mej att jag faktiskt inte alls är helt omänsklig."
Låter det intressant? Här är resten:
VI ÄRO TUSENDEN, på Teater Reflexen:
”Ni har inga nazister här idag?” undrar den något fjollige mannen med den kortärmade skjortan och den genomträngande rösten. Det var uppenbarligen menat som ett skämt, ett ganska vågat sådant, men ingen skrattar. Hans vänner ser sej lite generade omkring, för att kolla vilka som har hört vad han har sagt. Vi är ganska många som har hört, och vi är inte roade.
Jag står ute på torget i Kärrtorp, utanför teater Reflexen. "
Låter det intressant? Här är resten:
TRIPLE BILL med Transition Dance Company på Riddarfjärdsteatern
"Det finns två slags människor jag beundrar. Det ena är dom som kan sjunga, dom som hör när det blir fel toner och som vet hur man undviker att ta dom. Det andra är balettdansare. Jag beundrar deras disciplin, deras envetenhet, deras fokus. Att avstå så mycket, att ge upp så stora delar av sitt liv, för konsten. Det är en religion jag kan förstå. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar