Koreografi Ambra Succi, På scen Wanda Berntsson, Martin Jonsson, Pauline Eddeborn, Amanda Arin, Jonna Hökengren, Malin Wikner, Joanna Holewa Chrona, Pablo Krupa, Andreas Sanchez, Ausben Jordan, Pontus Linder
Ljus/scen Tobias Hallgren Lumination, Assistent manager Amanda Arin, Scenkostym Bitte Palm, Producent Ambra Succi i samarbete med Dansens Hus
I'm the greatest star,
I am by far,
But no one knows it!
That's why I was born-
I'll blow my horn
Till someone blows it!
I'll light up like a light
Right up like a light
I'll flicker, then flare up
All the world's gonna stare up
Lookin' down
You'll never see me-
Try the sky,
'Cause that'll be me.
I can make 'em cry,
I can make 'em sigh,
Someday they'll clamor
For my dram-er.
Have you guessed yet,
Who's the best yet?
If you ain't I'll tell you one more time.
You bet your last dime
In all of the world so far
I'm the greatest, greatest star!
I’M THE GREATEST STAR
Bob Merrill & Jule Styne
Det står en attacheväska på scenen, i en egen spotlight, och jag tänker: det här kan nog bli spännande. Det känns lite lekfull, liksom. Jag är sugen på något lekfullt. Vi är mitt uppe i street dance-festivalen Urban Connection, vi är nästan över krönet, skulle man kunna säga, och - tvärtemot vad jag trodde - så har det inte varit vidare lekfullt. Jag hade förväntat mej ganska mycket gymnastiska uppvisningar, kanske lite tanklöst, ytligt, men med en massa energisk musik, och istället har det varit mörkt, grått, skumt, nästan deprimerande. Jag har ibland känt mej som en glad-poppare på en Rachmaninov-konsert.
Jag har en kompis, Pepper Split, och vi ses alldeles för sällan. Vi har vansinnigt kul när vi träffas, men det blir ibland bara nån gång i halvåret. Som nu.
Jag sitter på den där grusplanen mittemot Dansens Hus, vid fontänen, och väntar på honom. Ett gäng parkbänkar står uppställda runtomkring, i en ring, och med jämna mellanrum måste jag flytta mej, för vinden vänder och vattnet börjar stänka åt mitt håll.
Pepper Split gillar street dance, så jag blev jätteglad när det visade sej att han kunde följa med. Det är alltid kul att gå med någon som är lite mer vetande om det man ska se, så att man lär sej något. Jag vet inte ens vad som skiljer hip-hop från breakdance. Eller är hip-hopen en del av breakdancen? Eller är det tvärtom?
I programbladet, som blir fuktigare och fuktigare, läser jag, mellan mitt sökande efter en torr plats, att det ska handla om koreografen själv:
”… en intim historia i Ambras regi som tar avstamp i hennes envishet och oändliga hopp. Den handlar om hennes strävan efter att lyckas och om livets alla utmaningar på väg mot målet. Om människor och situationer som färgat henne, om minnen och stunder som gett avtryck och om att hon aldrig, aldrig, aldrig tänker ge upp.”
Om jag vore cynisk skulle jag nog säga att det låter som om föreställningen är en hyllning till henne själv. Inte en föreställning till Envishet och Hopp, utan om ”hennes strävan efter att lyckas.” Lyckas med vad? Bara lyckas? Kanske Street Streber varit en mer passande titel?
Pepper Split kommer ångande över planen. Han är ätit en tidig middag, men vi ska gå och fika innan föreställningen.
”Det ska handla om hennes kamp, och hur envis hon är, och hur hon aldrig ger sej,” säger jag, efter att vi har gett varandra en sån där en gång i halvåret-kram.
Han ser på mej, lite förvånad:
”Du vet att det var hon som koreograferad Euforia med Loreen?”
Det hade jag ingen aning om, men det är goda nyheter.
Jag är ingen fan av melodifestivalen, men till och med jag insåg, där jag stod i baren på Göta Lejon, för några år sen, och såg den från tidigare på kvällen inspelade delfinalen, att Loreens bidrag var något extra. A game-changer, som man säger, om man känner sej lite amerikansk.
Vi går till konditoriet på City-kyrkan för kaffe, te och sötsaker. Det pratas en massa, skrattas en hel del, och det känns ibland som om vi borde spelas in, för det känns som om vi är bra mycket underhållande av mycket som visas på teven. Vi pratar om föreställningar, sedda och osedda, om resor - hans, inte mina - och om kommande jobb. Vi spårar ur, och samtalsämena drar iväg på stickspår. Vi pratar med konstiga röster, låtsas att vi är andra människor, och Pepper, som - till skillnad från mej - har ett supeminne vad gäller att komma ihåg repliker och referenser ur filmer, pjäser och teveserier - levererar långa haranger ur Will & Grace, Cluedo eller The Comeback.
Snart nog är det dags att skynda till Stora Salongen på Dansens Hus. Där vi blir sittande. Väntande. Och trots att vi börjar bra mycket senare än på utsatt tid, så fortsätter folk att droppa in. Är det dom vi har väntat på? Har det varit något vip-möte någonstans som dragit ut på tiden, eller är det en annan föreställning någonstans som inte slutat i tid?
Det blir en trevlig liten danskväll med mycket snygga, intressanta nummer utförda av briljanta dansare, men jag sitter och undrar varför dom kände sej tvungna att "säga" något över huvud taget. Det är nämligen så att den där attacheväskan, som verkade så viktig i början, känns lika viktig nu. Vi vet bara inte varför den är viktig. Den far runt på scenen, byter ägare, försvinner, och dyker upp. Lite som väskorna i Goddag Yxskaft, du vet, där man till slut inte vet vilken väska som innehåller juveler, vilken som innehåller hemliga papper, och vilken som innehåller Barbra Streisands underkläder?
Varför höll man sej inte bara till dansen, som är suverän, innovativ och fräsch? Det blev liksom bara förvirrande. Som om någon i början av föreställningen hade sagt: håll ögonen på den rödhåriga killen, han är lite mystisk, och hur man sen, hela föreställningen igenom, bara suttit och letat efter honom och försökt lista ut vad det var för mystiskt han sysslade med, och liksom missade resten, all annan dans.
Vissa gånger, i dans, försöker man säga för mycket, så man säger liksom för lite. Ingenting blir sagt, eller: ingenting blir tydligt, och som publik sitter man ibland och undrar om dom verkligen har ett budskap, eller om dom bara har liksom suddar, för att vi ska tro att dom är hur djupa som helst.
Eller tvärtom, man vill säga något mycket enkelt, som ”Ensamhet skrämmer” men man gör det på ett så invecklat, pretentiöst sätt, att man som publik tror att dom nog måste mena något annat, något djupare.
Ibland har jag en känsla av att modern dans, det blir vad det blir. I en pjäs, eller en musikal, eller en opera, finns ett slags storyline, en berättelse, med början och slut, ofta klar, färdig, med en tydlig dramaturgi, redan innan man börjar repa. Med dans känns det ibland som om historien skrivs på repsal. Och det är helt okej. Det är bara det att i programblad och pressrealase har man ofta känt sej tvungna att beskriva vad den kommande föreställningen ska handla om, så man knåpar ihop något som i många fall inte alls beskriver den färdiga föreställningen.
Det här ska handla om hennes envishet, hennes oändliga hopp, hennes strävan efter att lyckas, livets alla utmaningar på väg mot målet, och om människor och situationer som gett intryck, och att hon aldrig, aldrig, aldrig tänker ge upp, tänker jag, innan det börjar.
Det är inte riktigt vad jag får se. Visserligen har man inrett en mysig lya på den högra sidoscenen, lite som en lägenhet, dit dansarna kommer, tänder ljus, bjuder på bullar - även några i publiken fick smaka - och jag antar att detta får symbolisera människor som gett intryck.
Det steppas, det dansas charleston, och jag tror till och med att man tar sej en svängom till en tango. Är det dansens historia, tänker jag? Koreografens inspiration? Hennes förflutna? Streetdansens historia?
En svart, lite äldre snubbe, som jag tror har huvudrollen, stiger plötsligt ut och börjar prata om attacheväskan. Han frågar oss vad vi tror den innehåller. Folk ropar ut saker, jag har glömt vad, men saker som Lycka, Luft, Tomhet, verkar populära.
Själva kampen tycker jag inte att jag ser mycket av. Och inte heller av koreografen själv. Hennes liv, menar jag. Hennes envishet, och allt vad det nu var.
Jag sitter och stirrar på en attacheväska som far runt. Den känns viktig, men jag vet inte varför.
Fribiljett, underbara Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3160:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
ALL ABOUT BASE - MED SMU, GENREP PÅ MAXIM:
"Det roliga med att närvara vid det första publikrepetitionen är att man får vara med om det första mötet mellan material och publik, mellan publik och artist. Här är allting lika viktigt. Allting har chansen att bli en hit, allt har potentialen att vara det bästa du någonsin sett, och det är bara efter detta möte, och kanske några av de kommande, som man inser vad det är man har. Vad som är topparna, och vad som är - trots allt jobb - dalarna."
Låter det intressant? Här är resten:
SKAL/TRIPPY, Urban Connection, Dansens Hus:
"En scenkonstproducent borde ta tag i det här, snabbt som attan, för den har möjligheten att bli något riktigt bra. Något mer, något större, menar jag. Den har en enorm potential. Det här skulle kunna bli en hiphopens Billy Elliot. "
Låter det intressant? Här är resten:
LIFE BEFORE/AFTER, på Dansens Hus:
Vi sitter på Citykyrkans konditori, jag och min kompis Abercrombie Clone, och jag är ganska ordentligt avundsjuk på honom. Jag käkar en vegetarisk lasagne, och han käkar ärstoppa - det är torsdag - med pannkakor, och han berättar om sin vecka i London. Sin teatervecka i London. Sin Gypsy-, Beautiful-, The Book Of Mormon-, The Commitments-, Bugsy Malone-, Miss Saigon-, Women on the Verge of A Nervous Breakdown-, Memphis, The Woman In Black-vecka.
Är det inte så att man bara kan kräkas?
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar