onsdag 14 februari 2018

WOMAN IN WHITE, Charing Cross Theatre, London, föreställning 72, 26/11 2017


Musik Andrew Lloyd Webber, Sångtext David Zippel, Manus Charlotte Jones, Regi Thom Southerland, Rörelse Cressida Carré, Scenografi Morgan Large, Kostymdesign Jonathan Lipman, Ljusdesign Rick Fisher, ljuddesign Andrew Johnson, Orkestrering David Cullen, med Anna O’Byrne, Chris Peluso, Carolyn Maitland, Ashley Stillburn, Greg Castiglioni, Sophie Reeves, 

För mej är texten, berättelsen, manuset, det viktigaste. Regin, skådisarna, scenografin, kostymerna och ljusdesignen är en vinkling, en tolkning, ett sätt att berätta historien. Till och med musiken är en slags kommentar, en undertext, en interpretation av själva sagan, fabeln. Och om inte intrigen håller, då är det ibland svårt att förstå varför man ens lägger ner tid på att försöka tolka den.

Det ligger en ganska liten, men mysigt Pret a Manger på Villiers Street i Covent Garden i London. Den är inte så liten att det inte finns några sittplatser, men om man är van vid de större ställena känns den här lite som ett hål i väggen. Jag tror att det är ganska nyöppnat: jag och min kompis Patti-Li Leuk var här för något halvår sen, men gången innan dess, ett år tidigare, har jag inget minne av att det fanns något Pret här. 
Också den gången skulle vi gå och se en föreställningen på Charing Cross Theatre. Då var det den nyskrivna THE BRAILLE LEGACY, den här gången ska vi se Andrew Lloyd Webbers THE WOMAN IN WHITE. 

Det började som en bok, av den brittiska 1800-talsförfattaren och dramatikern Wilkie Collins: The Woman in White var hans femte bok, och den publicerades 1859, samma år som såg Charles Dickens A Tale of Two Cities och Charles Darwins On the Origin of Species. I Sverige utkom Tidskrift för Hemmet, det första nordiska magasinet för kvinnor, skapat av Sophie Leijonhufvud och Rosalie Olivecrona, och Mary Ann Evans ger ut sin första bok, Adam Bede, under pseudonymen George Eliot. 
Collins var mycket god vän med Charles Dickens, missbrukade opium och trodde inte på äktenskapet som institution, och hans The Moonstone anses vara den första moderna detektivromanen.

Jag har inte läst boken, men innan vi åkte till London gjorde jag det stora misstaget att titta på vad jag trodde var en version som var trogen originalet, på Youtube, och blev gladeligen överraskad över hur modern och provocerande historien var, och undrade lite hur den här berättelsen om mord, falska beskyllningar om våldtäkt, misshandel, övergrepp och mordbrand inte totalförbjöds när den kom. Jag hade lite svårt att se hur man skulle kunna göra en musikal av historien. En pjäs, kanske, men en musikal, nej.
Sen, när jag började läsa på Wikipedia om verket visade det sej att vad jag sett var en bearbetning som hade väldigt lite med originalet att göra. Det var nästan som om en såpadramaturg fått i uppdrag att polera berättelsen och göra den mer tilldragande för en kanalsurfande publik. Originalet är dramatiskt, men det här var som om man introducerat en massmördare i Gösta Berlings Saga, för att få publiken intresserad av att titta på Selma Lagerlöf.

Musikalen hade urpremiär 15 September 2004, på Palace Theatre, en enorm teater med plats för 1,400 sittande, och som från 1983 till 2012 ägdes av Andrew Lloyd Webber och hans Really Useful Grop, vilket antagligen var turligt, för, som alla Lloyd Webbers musikaler efter SUNSET BOULEVARD, floppade den rejält, både hos kritiker och publik, och tack vare att man ägde teatern kunde man fortsätta att arbeta och förbättra, byta ut och stryka. Detta till trots lade man ner produktionen efter 19 månader, och MONTY PYTHONS SPAMALOT för en treårig spelperiod. 
Den här versionen är mindre, både vad gäller speltid, besättning och teater: Off West End teatern Charing Cross har plats för 265 sittande.

Musikalen handlar om Walter Hartright, en ung teckningslärare som fått jobb som privatlärare åt två unga halvsystrar på ett avlägset gods. På vägen dit möter han en flyende kvinna i vitt, som säger att hon har en hemlighet, och sen försvinner. 
Båda systrarna förälskar sej i honom, men han, givetvis, förälskar sej i Laura, den yngre, vackrare, rikare, och - visar det sej - den redan förlovade. Den vitklädda kvinna dyker upp igen, och denna gång berättar hon att den hon flyr från är Sir Percial Glyde, samme man som är förlovad med Laura. När Walter - svartsjukt - konfronterar Glyde berättar denne att kvinan i vitt, Anne, är galen, och har rymt från ett mentalsjukhus. Glyde gifter sej med Laura, Walter säger upp sej och drar till London, men när de nygifta kommer hem från smekmånaden visar det sej att han bara gift sej med henne för pengarna. Kort därefter infångas Anne, och Laura går i sömnen, trillar ut genom ett fönster och dör.
Låter det misstänkt? Det tycker Marian, Lauras syster också, och hon bestämmer sej för att lösa mysteriet med hjälp av Walter. De reser till mentalsjukhuset där Anne sitter inspärrad, men det visar sej att det är Laura som sitter där istället. Glyde har dödat Anne och spärrat in Laura i hennes ställe. 
De tre börjar jaga Glyde som panikslagen flyr från vad han tror är ett vitklätt spöke, och springer in i en tunnel och blir överkörd av ett tåg
Ja, och jag glömde: Sir Percival Glyde har en kompis, en italienare, en ganska funktionslös karaktär som egentligen bara är en förlängning av Glyde, och han har tilldelats föreställningens stora hit: You Can Get Away With Anything.

När vi några timmar senare kommer ut i en av tunnlarna under Charing Cross Station, är det första jag säger: 
”Varför tog dom inte bara livet av henne?”
Jag pratar lågt, och ler, så min negativitet inte ska smitta av sej på resten av publiken.
Patti-Li tänker efter:
”För att då hade det inte blivit någon historia…”
”Det är det jag menar: det här var precis som i en James Bond-film, eller nån annan triller, när boven har hjälten fången och istället för att bara skjuta honom så början han berätta varför han har gjort som han har gjort, vilket bara ger hjälten tid att lirka sej loss, eller komma på en plan, eller så hinner andra komma dit och rädda honom.”
Patti-Li tittar på mej som om jag pratar lite gallimatias:  
”Tycker du att det här var precis så?”
”Ja. Nej, inte precis som det här, men lika fånigt…”
Vi kommer ut på julljusupplysta Villiers Street, och svänger vänster, upp mot Strand. Vi går mot strömmen: majoriteten är på väg ner till Embankment Station, för att ta tuben hem, antar jag.
”Vad jag menar är att logiken, det mänskliga beteendet, är underordnat berättelsen, på ett sätt som känns lögnaktigt, konstruerat.”
Jag märker att han inte är vidare intresserad av min tes, utan vill glömma och gå vidare, men jag forsätter, som för att reda ut det hela för mej själv:
”Okej, så när den ena systern har trillat ut genom fönstret, så är ju den andra systern övertygad om att det är nåt skumt på gång, att det är hennes man eller nån som har puttat ut henne, men hon kan inte bevisa det?”
”Är det häråt?” Patti-Li pekar åt höger, upp mot Adelphi och Savoy.
Så här dags, när vi är på väg hem från teatrar som ligger häråt, brukar vi promenera hem till hotellet via St. Martins Lane och Seven Dials, men eftersom det verkar som om vi aldrig riktigt lär oss hitta i London, följer alltid ett ganska intressant irrande innan vi hittar rätt. 
”Är det inte häråt?” Jag pekar nerför gatan, mot Charing Cross och Trafalgar Square. 
”Är det?”
”Är det inte?”
Det har blivit grön gubbe, och vi går över gatan, på det stora överens om vartåt vi ska. Jag fortsätter:
”Så dom och vi, publiken, tror att hennes man tagit livet av henne, och fört henne, the Woman in White - ”
”Anne.”
”- Anne, tillbaka till mentalsjukhuset, men istället har dom tagit livet av Anne och satt den andra -”
”Laura.”
”- Laura, på psyket. Varför döda Anne, som inte utgjorde någon fara, men inte Laura, som man verkligen ville få bort?”
Patti-Li och Oscar Wilde
Patti-Li börjar bli lite mer intresserad av resonemanget nu. Vi har samtidigt stannat till på en liten mörk bakgata, Adelaide Street, vid An Conversation with Oscar Wilde, en skulptur i brons i form av en sarkofag, med Wildes huvud uppstickande ur kistan, och med en inskription av hans pjäs LADY WINDERMERES FAN: 

"We are all in the gutter but some of us are looking at the stars"
”Men var den inte så att Anne sprang omkring och sa att hon kände till en hemlighet?” försökte han, samtidigt som vi försökte ta några konstnärliga foton på monumentet. 
”Varför skulle dom tro henne, om dom inte skulle tro Laura när hon försökte förklara att hon inte var Anne?”
Vi fortsatte, förbi baksida av St-Martins-in-the-Fields, förbi Trafalgar Square Post Office och uppför St. Martins Lane.
”Jag tycker om musiken, i alla fall,” sa Patti-Li, liksom för att avsluta det hela.
”Och scenografin,” sa jag. ”Jag älskade scenografin, med skärmarna som bara gled över scenen.” 
”Och saker bara dök upp bakom dom!”
”Genialt!”
”Och kostymerna!”
”Och regin!”
”Och artisterna!!!”
Det enda vi inte gillade, visade det sej, var själv historien, grunden för alltihop, basen varpå allting vilade. Och jag gillade inte textförfattaren. Andrew Lloyd Webbers störta brist, anser jag, är att han omger sej med mediokra människor, vad gäller manus och sångtexter. 
Patti-Li utanför vår favoritshop
När vi en lång stund därefter irrar runt bland hyllorna på Sainsbury’s vid Tottenham Court Road och shoppar nattamat, kommer jag på något, och letar upp Patti-Li på godisavdelningen:
”Varför var hon vitklädd? Var det inte en jävligt dum färg att välja, om man ville gömma sej, och hur i helsike höll hon sej vit när hon smög omkring och gömde sej i skogen? Hon borde ha hetat DEN DELVIS VITKLÄDDA KVINNAN, eller, DEN GRÄSFLÄCKIGA FLICKAN. Eller DEN GRÅDASKIGA DAMEN. DEN SJASKIGA TJEJEN? DEN DYNGMODDIGA DAMEN? DEN NERKACKADE KVINNAN?
Patti-Li, som för länge sen släppt det hela, försöker obemärkt dra sej bort mot chipshyllan.
”Eller DEN SOLKIGA SUBBAN?” ropar jag efter honom.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:


CINDERELLA ON ICE, på Winter Wonderland i London: 

"Artisterna, speciellt de som inte haft så stora roller, blir som kor som släpps ut på grönbete, som skateare som släppts lös inne på Tate modern, eller som parkourister som tagit sej in på Gröna Lund. Det briljeras, det vågas och det visas upp."


TOXIC AVENGER på Arts Theatre i London: 

”There is NO taking pictures in the auditorium!!!” skriker kvinnan som kontrollerat våra biljetter i dörren. ”Please!!!”
Vi hörde hennes skrik redan när vi var på väg hit ner, och hon skrek det igen, rakt ut, precis efter att hon kontrollerat våra biljetter, innan hon med normal röst sa till oss:
”Thank you, that’ll be to your left and straight on…”


BIG FISH, på The Other Palace i London: 

”Vänta, jag ringer dej:” Jag plockar upp min telefon, letar fram hans nummer. Det ringer…
”Det ringer,” informerar jag.
Det ringer. 
Det ringer igen. 
”Säkerhetskontrollen,” svarar en kvinnlig röst. Det tar en stund för mej att fatta. 
”Hej?” säger jag, och så fattar jag: ”Är det säkerhetskontrollen?”
”Ja?”
”Har du glömt din telefon vid säkerhetskontrollen?” frågar jag Patti-Li.
”Kanske?” svarar han.



Upplagd av kl.
Etiketter: , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)