måndag 5 februari 2018

TOXIC AVENGER, Arts Theatre, London, Föreställning 70, 26/11 2017


BOOK AND LYRICS: Joe DiPietro, MUSIC AND LYRICS: David Bryan, DIRECTOR: Benji Sperring, MUSICAL DIRECTOR: Alex Beetschen, CHOREOGRAPHER: Lucie Pankhurst, DESIGNER: Takis, SOUND DESIGNER: Andrew Johnson, LIGHTING DESIGNER: Nic Farman, ASSISTANT CHOREOGRAPHER: Paul Saunders, DSM: Sophie Mason, ASM: Ella Wheway, ASM: Kelly Evans, SOUND OPERATOR: Charles Parry, COSTUME ASSISTANT: Zahra Mansouri, CASTING DIRECTOR: Jane Deitch, PRODUCER: Derek Nicol And Paul Walden For Flying Entertainment Ltd, PRODUCER: Katy Lipson For Aria Entertainment Ltd, Musik: MUSICAL DIRECTOR/KEYBOARD: Alex Beetschen, GUITAR: Tom Coppin, REED: Jack Reddick, BASS: Sam Pegg, DRUMS: Bob Carr, med Ben Irish, Emma Solvo, Natalie Hope, Ché Francis, Oscar Conlon-Morrey, Peter Bindloss, Sophia Lewis.

Vi hade runt en timme på oss, och enligt Google Maps skulle själva promenaden, 1,6 kilometer,  ta runt en halvtimme. Jag klockade oss aldrig, men jag är säker på att vi gick fortare än så. Vi är bra på att pinna på.
Det är en väldig skillnad på London i November, och London i Januari. Första gången vi åkte hit tillsammans var för fem, sex år sen, i Januari, och jag minns det som om jag mest gick omkring och frös hela tiden. Vi såg LOVE NEVER DIES, END OF THE RAINBOW, PRISCILLA QUEEN OF HTE DESERT och BILLY ELLIOT. Det var kallt och fuktigt, och min egen temperatur hjälptes inte direkt av att vi hade hyrt en lägenhet i Mayfair, där man inte direkt slösade med centralvärmen. Nu, däremot, är det, om inte vårlikt, så i alla fall tidig höst-likt. Eller, kanske har jag också blivit van att frysa: hela hösten har jag tillbringat i Göteborg, staden där man liksom aldrig befinner sej i lä.
Vi kommer från The Other Palace, en teater som ligger nästan precis bakom Buckingham Palace, mellan Westminster och Belgravia, och vi har precis sett en inte speciellt lyckad uppsättning av BIG FISH. Eller, kanske var uppsättningen inte så misslyckad: det var mer musikalens manus som missade målet.

Arts Theatre är West Ends minsta teater, med plats för 350 sittande. Den öppnade 1927, som en medlemsklubb, ett sätt att undvika den tidens censur. Det var här, 1955, som den då 24-årige Peter Hall satte upp den första engelskspråkiga versionen av I VÄNTAN PÅ GODOT, och han kom senare att driva den lilla teatern. På senare tid har här visats Pet Shop Boys-musikalen CLOSER TO HEAVEN, NAKED BOYS SINGING, och MURDER BALLAD.

Det är en ganska liten teater, som utifrån gatan påminner mer om ett ganska ruffigt cafe eller en ganska barskrapad bar. Atmosfären är minimal, ren och hel, men man får inte lust att komma hit för en tidig drink, eller stanna kvar efteråt, för bubbel och babbel. 
Själva auditoriet ligger i källaren, nerför en smal trappa, och påminner lite om en utdömd biograf. Eller, det kanske är looken? Stolen jag sitter på är i alla fall nedsutten och skranglig, och det känns som om det ligger ett sekel av damm inbakat i stolsryggen. 

Vi är här för att se THE TOXIC AVENGER, en musikal som bygger på en film från 1984.

Det här är tredje gången jag och Patti-Li Leuk ser den här musikalen. Första gången var 2009, Off-Broadway, på New World Stages, och andra gången var i maj 2016, på Southwark Playhouse. Det här uppsättningen är en version av Southwerkproduktionen som varit ute på turné, och nu avslutar sin spelperiod på Arts Theatre.



”There is NO taking pictures in the auditorium!!!” skriker kvinnan som kontrollerat våra biljetter i dörren. ”Please!!!”
Vi hörde hennes skrik redan när vi var på väg hit ner, och hon skrek det igen, rakt ut, precis efter att hon kontrollerat våra biljetter, innan hon med normal röst sa till oss:
”Thank you, that’ll be to your left and straight on…”
Så märkte hon, att någon fotar med blixt, och vrålar, utan att vända sej om:
”There is NO taking pictures in the auditorium!!!”

 Det var samma sak när vi för något år sen såg föreställningen på Southwark Playhouse: efter pausen återvände till jag salongen och plockade upp min telefon för att fota lite, och då kom en kvinnan fram och sa att det inte var tillåtet att fotografera. Jag undrade - och undrar - varför? Att man inte ska fota under föreställningen förstår jag, eftersom det är störande för både publik och för dom som står på scenen, men det är ju inte så att scenografin innehåller några direkta överraskningar: Några stora, giftgröna avloppsrör ställda på högkant, en sliten betongtrappa som leder till det övre plan, där en delvis skyms orkester sitter, och ett stort, manshögt avloppsrör varur man kan göra entré.
Kanske är det nån slags copyright-fråga?

Det hela började 1984 som en lågbudget-superhjälte-komedi/skräckfilm som med tiden har blivit en kultklassiker. Det har skapats ytterligare tre filmer, ett dataspel och en tecknad serie på temat. Musikalen,  som kom 2009, följer filmens handling något sånär, men man tar sej vissa friheter: Borgmästaren, till exempel, har skrivits om till en kvinnlig roll, och många småroller har strukits eller sammanfogats.

Handlingen utspelar sej i New Jersey, där en ung nörd, förälskad i stadens blinda bibliotekarie, upptäcker att borgmästaren, med sikte på att bli guvernör, tillåter att man begraver giftigt avfall i staden. För att tysta honom försöker borgmästarens två hantlangare dränka honom i en tunna kemiskt avfall, men detta förvandlar honom istället till ett muterat muskel-monster med ett hjärta av guld. 
Musikalen är kitchig, camp och komisk, och handlingen i sej är inte den primära orsaken till att man sätter upp den. Det handlar inte så mycket om vad man säger som hur man säger det. Till exempel spelas nästan alla biroller, manliga som kvinnliga, av två killar, en svart man, och en vit, kallade Black Guy och White Guy, och de har så många snabba och avancerade roll- och klädbyten att de nästan borde möta sej själva i kulissen.

Jag har med tiden blivit ganska dålig på att känna igen folk. Eller: inte så mycket i verkliga livet, men på scenen. Flera gånger har jag upptäckt att när jag ”upptäcker” en person, så har jag redan, ibland flera gånger, sett den personen utan att ”upptäcka” den.
Ibland verkar folk bekanta, utan att jag kan placera dom, och ibland, som här, vet jag med en gång vem någon är. 
Kommer du ihåg den brittiska teveserien Beautiful People, som kom 2008? Det var en komedi baserad på New York-varuhuset Barneys creative director Simon Doonans memoarer och handlar om den unge homosexuelle Simons uppväxt i staden Reading, sju mil utanför London, där han tillsammans med sin bästa vän Kylie drömmer om att flytta till det vackra folket i storstaden.

Här, där jag sitter i en nedsutten stol ganska långt bak i en liten teater i Lonon, plötsligt bara vet jag, att killen som spelar Black Guy i TOXIC AVENGER, är samma person som spelade Simons bästa kompis Kylie i teveserien.








Jag köper väldigt sällan nya kläder. Det är väl en åldersgrej, antar jag. Jag har tillräckligt med tröjor och byxor att jag nog skulle klara mej livet ut, om vi hoppas att jag lever i 50 år till. 
Men jag har ett undantag: jag älskar att köpa merchandise från föreställningar. Du vet, tröjor, nyckelringar, muggar och kepsar? Största delen av t-shirtsamling gör reklam för olika musikaler.
I pausen, när vi klättrat uppför den smala trappan till markplanet, köper jag en t-shirt, en keps, en nyckelring, och jag överväger att köpa en baseball-jacka, men jag hindrar mej. Kanske är det lite att ta i? När hade jag tänkt att jag skulle använda den? Ärmarna är giftigt limegröna, och den ser lite billig ut.
Jag är lite seg, och fattar först inte varför: jo, just det, vi gick upp tidigt, har varit på språng hela dagen. När drack vi kaffe senast? När åt vi?
Vi har inte hunnit käka något sen… När var det? Var det veganglassen på Yorica!, nån gång tid tvåtiden, innan vi gick på matinén av BIG FISH? Det är inte undra på att man känner sej lite seg, lite, nästan jet-laggad. 
”Vi behöver kaffe…” förkunnar jag, och leder oss över vägen till en Pret A Manger, där vi sveper en java och mular in en macka.

När vi kommer tillbaka till teatern berättar jag för Patti-Li om min upptäckt, vad gäller killen som spelar Black Guy, men i programmet, som jag köpt av bara farten, upptäcker jag att i Ché Francis’, Black Guys korta biografi står det ingenting om teveserien. Varför har han inte tagit med den?

Senare på kvällen, på hotellet, googlar jag teveserien och upptäcker att han som ung hette Layton Williams, inte Ché Francis.
Han måste ha bytt namn, tänker jag, och undrar lite varför. Han var helt suverän i teveserien, så det verkar ju inte finnas någon anledning att  försöka lämna den bakom sej. Kan det ha funnits någon religiös anledning, som när Cassius Clay bytte namn till Muhammad Ali, eller när Cat Steves blev Yusuf Islam? 
Nej, det verkar inte finnas något religiöst värde i Ché - om han nu inte hade en dragning till Che Guevare - och även djurens helgon Francis av Assisi verkar vara ett långsökt anledning till ett namnbyte.
Kanske fanns det redan en Layton Williams, så att han han var tvungen att göra som dom gör i USA: finns det redan en person registrerad under det namnet hos Actors Equity Association så måste man välja ett annat. Det var till exempel så  Brian James blev Brian d’Arcy James, och Brian Mitchell blev Brian Stokes Mitchell.

Föreställningen vi ser är veckans sista, spelperioden börjar närma sej sitt slut, och det märks att artisterna är trötta. Det är inte det att dom verkar energilösa, eller agerar mekaniskt och inte är hundraprocentigt närvarande, tvärtom, dom är fnissiga och okoncentrerade. Flera gånger bryter dom handlingen, kommenterar och tar om. I början tycker vi i publiken att det är alldeles underbart, men efter en stund verkar de ha det så roligt att vi i publiken inte har det. 

Mitt myckna merch. Eller säger man mina många merch?
När det är över, har jag bestämt mej: jag går fram till merchendiseförsäljerskan och köper baseball-jackan. 
Den hänger i min garderob. 
Oanvänd. 
Programmet har jag bläddrat i, kepsen känns lite för ungdomlig, och nyckelringen har jag inte riktigt hittat någon användning för.
Men t-shirten är inne på sin tionde tvätt.

Vad gäller Black Guy var det inte förrän nyss, i skrivande stund, som jag - efter mycket googlande - upptäcker att Layton Williams och Ché Francis båda har olika karriärer, och alltså inte är samma person.


 Den här unge mannen, Layton Williams, växte inte upp till - 
 - den här unge mannen, Ché Francis, utan till -
- den här förvirrande like mannen. 







Den här mannen, däremot, verkar inte ha vuxit upp alls.








Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

 Instagram Follow me on Instagram

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:

BIG FISH, på The Other Palace i London: 

”Vänta, jag ringer dej:” Jag plockar upp min telefon, letar fram hans nummer. Det ringer…
”Det ringer,” informerar jag.
Det ringer. 
Det ringer igen. 
”Säkerhetskontrollen,” svarar en kvinnlig röst. Det tar en stund för mej att fatta. 
”Hej?” säger jag, och så fattar jag: ”Är det säkerhetskontrollen?”
”Ja?”
”Har du glömt din telefon vid säkerhetskontrollen?” frågar jag Patti-Li.
”Kanske?” svarar han.


FOLLIES, på Bio Rio: 

"Här är det de yngre idealisterna, drömmarna, som ser framåt på de åldrades dårskaper, på vad livet gör med oss, och vad vi gör med livet."


THE WILD PARTY, ett gästspel på Fria Teatern i Högdalen: 

Rent koreografiskt är det både ambitiöst och imponerande, och en stor del av behållningen är de många dansnumren, som What a Party, Raise the Roof, The Juggernaut och A Wild, Wild Party. 





Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)