Text Barbro Alving, Dramatisering Agneta Wallin och Judith Hollander, Regi Judith Hollander, Skådespelare Agneta Wallin, Scenografi Sven Dahlberg och Anja Rühle
Det är en myt att alla våra celler byts ut var sjunde år, tydligen, men jag är i alla fall en annan människa än förra gången jag såg den här föreställningen, för länge, länge sen, långt innan jag började den här bloggen. Då var det på gamla soppteatern, nu är det på relativt nya scenen Ö2 på Östgötagatan 2, på Söder.
Då visste jag visserligen ett och annat om teater, nu kan jag en hel del mer, eftersom jag sett mer, funderat mer och skrivit mer.
Och jag tror att jag gillar den här föreställningen mer, en andra gång.
Det finns vissa böcker jag kommer tillbaka till med jämna mellanrum, som typ allt av Tove Jansson, Gypsy Rose Lees självbiografi Gypsy, Fannie Flaggs Daisy Fay and the Miracle Man, Agatha Christies alla deckare, Maria Rivas Marlene Dietrich: The Life, Joan Crawfords självbiograi, och Diana Vreelands, och -
Låt mej börja om: Jag kommer ofta tillbaka till böcker, med några års mellanrum, och det intressanta är att varje gång jag kommer tillbaka blir mötet ett annat. Böckerna är ju desamma, men jag är nån annan.
När jag nu ser Agneta Wallins och Judith Hollanders BANG, KRIG KÄRLEK & KARRIÄR, så är jag inte samma person. Jag är lite mer reserverad. Lite avvaktande. Men bara till en början.
Här möter vi en kvinna i en mansdominerad journalistvärld, men vi slipper det ganska söndertjatade berättandet om hur svårt och hårt det är att vara kvinna, och hur det svåra ofta beror på män. Vi förstår att det inte kan ha varit lätt, så det behövs inte skriva oss på näsan. Hon blir liksom inte ”bara” en kvinna i ett ”manligt” sammanhang, hon blir en person, och de problem hon har verkar inte härröra från hur män behandlar henne, utan den egna längtan efter kärlek, karriär, och barn.
Det handlar om den svenska journalisten Barbro Alving, född 1090, död 1987, en feminist och pacifist som fick ett barn utom äktenskap 1938, och levde merparten av sitt liv med en kvinna. Det handlar också om en journalist och tidningsvärld med integritet, något som verkar vara ont om idag, när alla vänder kappan efter vinden, och det mest gäller att locka med så mycket click bait som möjligt.
Scenografin är ganska genial och användbar, och består av flyttkartonger med påklistrade tidningssidor, en och annan skrivmaskin och en barstol. Ur lådorna plockas upp vad som behövs: en telefonlur, en baby, foton, listor.
Agneta Wallin, i den enda rollen, är klädd i byxor, med hängslen, blus, väst och en och annan trenchcoat, och hon glider ut och in ur olika episoder i Bangs liv, till synes hjälpt med den associationer hon får till de saker hon hittar i de olika kartongerna. Man fokuserar mest på hennes yngre år, hennes resor, alkoholism och hennes skrivande.
Jag älskar en monolog, och jag älskar när den görs såhär, utan en massa gottande i de egna känslorna, utan med fokus på berättelsen. Bang, i Wallins version, har en härlig humor, och Wallin, som Bang, är mycket rolig. Det är en stark och intressant föreställning om en stark och intressant kvinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar