måndag 1 april 2019

ASHES TO ASHES, Polar Eclipse Theatre, Olympiateatern, föreställning 11, 24/2 2019

Av Harold Pinter, Directed by: Jo Rideout, med Rebecca: Louise Ryme Devlin: Pontus Olgrim, Produced by: Pontus Olgrim

Givetvis glömde jag helt bort att gå hem och lyssna lite på Mahler. Jag sa, på min Instagram Story, när jag kom ut från teatern, att jag skulle hem och lyssna på Mahler, men när jag väl cyklat hem var alla såna tankar bortblåsta. 
Hängde du med vad jag menade med Mahler? ”A Matinée, a Pinter play, Perhaps a piece of Mahler’s”? Det är några rader hämtade ur Stephen Sondheims Ladies Who Lunch, ur musikalen FOLLIES. Jag tänkte, att när jag nu varit på en matiné av en Pinterpjäs så borde jag ju lyssna på lite Mahler. 

Faktum är att den sången är en stor bidragande orsak till att jag överhuvudtaget känner till Harold Pinter. Jag menar, jag känner till honom, till namnet men sångtexten gör att företeelsen Pinter känns bekant, som i något kreddigt, sofistikerat, intellektuellt. 
Harold Pinter är en brittisk dramatiker, manusförfattare, skådespelare och regissöre. Han föddes 1930, vann nobelpriset i litteratur 2005, och dog av cancer 2008. ASHES TO ASHES hade urpremiär 1996, i Amsterdam.
Jag har inte sett mycket Pinter. En sökning på den här bloggen visar bara ÄLSKAREN, på Riksteatern. Jag minns att jag inte jag inte var vidare såld. 

Det här är den tredje produktionen jag ser med Polar Eclips Theatre. Tidigare har jag sett  PRIVATE LIVES, och  A MIDSUMMER NIGHT’S DREAM. Jag såg också deras uppsättning av TWELFT NIGT på parkteatern, men jag skrev inget om den föreställningen, eftersom min dator, med alla anteckningar, dog. Jag minns att det var en föreställning som drunknade i för mycket rekvisita, för mycket kostymer, och för mycket ”grepp”, där själva grundintrigen försvann, i en slags förvirrad, musikaliserad bearbetning där allt utspelade sej i det tidigare Hollywood. 

Här, i Olympiateaterns källarlokaler, har man skalat av. Man har två skådisar, två fåtöljer, några glas. Några lampor. 
Vad handlar det om? Det är svårt att säga. Det finns ingen direkt dramatisk handling, ingenting som måste hända innan något annat, inget handling som följer av en annan handling. 
Regin, gudskelov, har inte heller fallit i fällan att försöka fylla undertexten med tydliga, lätt-tolkade känslor, som ibland görs när man försöker bena ut absurda pjäser. 
En man och en kvinna samtalar. Det intressanta är vad de talar om, för det är om möjligt ännu mer mystiskt. Det känns lite som att komma in i andra akten av en pjäs, där det refereras till saker man missat. Men det är det som är det häftiga. Man dras in i något, sitter tyst, försöker förstå. Det svänger mellan högt och lågt, mellan det värdsliga och det väldiga. När det börjar luta åt det pretentiösa, svänger det plötsligt och blir profant. Intrycket är fascinerande och motbjudande. Det är som om man hade tagit ett soundtrack från en skräckfilm, och sen lagt på det i ett vardagsdrama.
Det enda som bryter den förtrollade stämningen, är det verkliga bakgrundsljudet, som är där för att skapa en känsla av sommar på landet. Man märket när fågelkvittret vrids ner, och man borde kanske ha en matta av ljud som ligger konstant, och sen klippa in de ljudeffekter som behövs. Nu stör det mer än tillför.
Jag hade inte alls läst på innan jag kom till teatern, men hjärnan är ganska maffig. Du vet hur du ibland glömmer namn, koder eller viktiga ord, och så plötsligt bara dyker dom upp, som om dom bubblat upp långt nerifrån det det undermedvetna? 
På föreställningen sitter jag nämligen och associerar till nazister, till koncentrationsläger, och människor i godsvagnar, när jag egentligen trodde att det handlade om hustrumisshandel och könsrollsrelaterade övergrepp, men när jag kommer hem läser jag att Pinter var en mycket politisk dramatiker, och på flera ställen dras paralleller mellan nazisternas handlingar och det som det talas om i pjäsen. Det är bara inte tydligt. Kvinnan talar till exempel om guider som leder människor mot döden, och det tyska ordet för guide är Führer. Detta är givetvis inget som man som publika fattar på ett medvetet plan, men någonstans, långt där nere i det dunklar, börjar det bubbla, och de små, grå cellerna drar sina egna slutledningar. 
Sånt kan göra en gubbe ganska nöjd med sej själv. 

Det är, för övrigt, väldigt skönt att höra dramatik framföras på engelska.

Vad jag önskar att Polar Eclipse Theatre gjorde nu, var att de tog tag i alla Joe Ortons pjäser, och rev av dom, en efter en. 

Och, ja, nu, i skrivande stund, lyssnar jag på Mahler. Adagietto Symphony 5. 

Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

ART på Rival:

Det är precis såna här pjäser och produktioner jag gillar: när det inte finns en klar vinnare eller en klar bov, där man under kvällen liksom vacklar och vänder, ändrar sej och tänker om. Detta är definitivt inte barnteater. Med det menar jag att man inte går från teatern med ett klart förpackat och presentinslaget svar. Här finns inte häxa som är ond, ingen prins som är god, inget skylls rakt av på patriarkatet, kapitalismen, eller andra -ismer, -ier eller -ater. 

Låter det intressant? Här är resten: 


LISA NILSSON - KVINNAN SOM ÄR JAG, ett genrep, på Rival: 

Det känns också som om Lisa Nilsson vill visa att hon är en vanlig människa, medan hon gång efter gång bevisar att hon inte är vem som helst. 


DANCING FORWARD, en repetition på Kungliga Operan: 

"Minns du den där scenen i Picassos äventyr, där Picasso gjort kostymerna till Ryska Baletten, och alla pruttar sej igenom en föreställning på Royal Convent Albert Theatre? När jag söker efter Picassos arbete för balett, lär jag mej att filmens parodi inte var långt ifrån verkligheten, och den verkligheten är inte långt ifrån det här verket."





Upplagd av kl.
Etiketter: , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)