måndag 11 mars 2019

DANCING FORWARD, repetition, Kungliga Operan, 8 13/2 2019


KOREOGRAF Serge Lifar, KOREOGRAFASSISTENTER Charles Jude, Stephanie Roublot, MUSIK Edouard Lalo, MUSIKALISKT ARRANGEMANG Serge Lifar, KOSTYM Maurice Moulène, LJUS Francois Saint Cyr, ARRANGEMANG Foundation Serge Lifar, HUVUDANSVARIG REPETITÖR Marie Lindqvist, REPETITÖRER Marie Lindqvist, Eva Nissen, Massimo Murru, Nicolas Le Riche, 
JE T'ATTENDS, JE T'ATTENDS, JE T’ATTENDS KOREOGRAF Jérémie Bélingard MUSIK VACARME / Gaspar Claus, Christelle Lassort och Carla Pallone, MUSIKALISKT ARRANGEMANG Francois Rousselot Publishing, KOSTYM & SCENOGRAFI Blanca Miró Skoudy från O Creative Studio, LJUS Erik Berglund, ARRANGEMANG François Rousselot, HUVUDANSVARIG REPETITÖR Hlin Hjálmarsdóttir, REPETITÖRER Hlin Hjalmarsdottir, Yuri Zhukov, MEDVERKANDE DIRIGENT Philippe Béran, KOMPANI Kungliga Baletten, ORKESTER Kungliga Hovkapellet,  SUITE EN BLANC LA: SIESTE Coralie Aulas, Natalie Ogonek, Minji Nam, Moe Nieda, Mayumi Yamaguchi, THÈME VARIÉ:  Luiza Lopes, Kentaro Mitsumori, Erik Rudqvist, Madeline Woo, Calum Lowden, SÉRÉNADE:  Emily Slawski, Kaho Yanagisawa, PRESTO:  Desislava Stoeva, Frei Ruhl, Jérémie Neveu, William Dugan, Hiroaki Ishida, Emily Slawski, Julien Keulen, Hampus Gauffin, Jonatan Davidsson, LA CIGARETTE:  Haruka Sassa, Luiza Lopes, MAZURKA: Dmitry Zagrebin, Hiroaki Ishida, Erik Rudqvist, ADAGE: Haruka Sassa, Calum Lowden, Luiza Lopes, Samuele Ninci, LA FLÛTE: Kisa Nakashima, Calum Lowden, Kentaro Mitsumori Erik Rudqvist, Lisa van Cauwenbergh, Samuele Ninci, Alessa Rogers,
JE T'ATTENDS, JE T'ATTENDS, JE T’ATTENDS, WOMEN: Coralie Aulas, Daria Ivanova, Alina Lagoas, Sarah Jane Medley, Moe Nieda, Natalie Ogonek, Emily Slawski, Lisa van Cauwenbergh, Madeline Woo, Kaho Yanagisawa, MEN Mackenzie Farquhar, Anton Valdbauer, Javier Rojas, Oscar Salomonsson, Julien Keulen, Hiroaki Ishida, Jérôme Marchand, Gabriel Barrenengoa, AdiLiJiang Abudureheman, Hampus Gauffin, The Royal Swedish Ballet, The Royal Swedish Orchestra

Vet du vad som är underbart? Att Kungliga Operans har infört biljettbokning för sina genrep. Innan dess dök alla bara upp och slogs om platserna, och resultatet  blev en stressad, missunnsam stämning. Nu bokar man istället sin plats, och kan glida in, sätta sej, och bara njuta.
Det vill säga, om man lyckas boka i god tid.
”Vi sitter inte sådär jättebra,” sa jag till min kompis Lady Lake, när vi träffades på trappan utanför Operan. En slags bedräglig vår hade tittat fram bakom ett fuktfruset februari, och folk runtomkring oss stod och blundade, med ansiktena vända mot solen, som om vore de solrosor som på något sätt överlevt vintern. 
”Det gör inget,” svarar Lady Lake. Hon är inte svår på så sätt. 
”Vi sitter visserligen på parkett,” fortsätter jag, när vi öppnar den stora dörren och börjar ta oss uppför den breda, mattklädda trappan.
”Vad bra…”
”Det är bara det att vi sitter absolut längst bak.”
”Okej.”
Hon låter inte besviken. 
”Jag har tagit med en kikare,” försöker jag bliga någon som inte behöver bligas.
Det visar sej att våra platser inte alls är dåliga. Vi ser bra, mycket bra, och kikaren åker bara upp när jag vill ta mej en närmare titt, på ögon, blickar och sånt.

Allt detta tittande på föreställningar har gjort mej bättre. För några år sen hade jag inte tittat på den här föreställningen som jag ser den nu. Då kände jag till lite grann om teater, och en sån här dansföreställning, utan någon direkt handling, någon genomgående historia, en berättelse, hade förvirrat mej. Visst, jag hade uppskattat den - min första erotiska upplevelse var när jag såg Rudolf Nurejev hoppar runt i vad jag trodde var vita strumpbyxor - men själva verket hade fått mej att känna mej lite exkluderad. Jag hade inte kunnat acceptera att det ”bara” var dans för skönheten och rörelsens skull, utan hade trott att det måste finnas något därunder som jag inte förstod, ett språk, en sofistikering som exkluderade mej. 

Detta är en föreställning ihopsatt av Kungliga Operans någorlunda nya chef för Kungliga Balettet, Nicolas La Riche, bestående av något gammal, och något nytt. Det handlar i stort om att ta med sej det förgångna, historien, in i framtiden. Detta är ett tankesätt jag totalsympatiserar med. Att lära sej av det förgångna för att gå vidare, att inte förkasta det som varit.

Första delen, SUITE EN BLANC, skapades redan 1943, och heter så eftersom alla dansarna på scenen har vita kläder. Nästan. En och annan svart trikå dyker upp, men är mer anmärkningsvärda i det att de inte är anmärkningsvärda: det svarta liksom försvinner mot det svarta golvet, mot den svarta fonden, på den svarta scenen, och männen blir liksom bara överkroppar, och de får mej att tänka på fåglar; deras vida skortärmar blir vingar i flykt. 
Det är fantastiskt vackert, klassiskt som marmorskulpturer och fräscht som en grönsallad. Den kanske borde kännas gammal, men här finns ingenting av damm eller patina. Det är underfundigt, fyndigt och fint. 

Musiken är av fransmannen Édouard Lalo, som när verket skapades hade varit död i 51 år, och ursprungligen användes den till Namouna, en numera förlorad balett av Petipa.
Koreografen, Serge Lifar,  en av 1900-talets bästa ballettdansörer, föddes i Kiev, 1905, i vad som då var det Ryska Imperiet, och som idag är Ukraina. Han dog så sent som 1986, efter att ha återuppväckt Parisoperans balett, och blivit både dess ledare, koreograf och premiärdansör. Han koreograferade till Stravinsky, Prokofiev, och Ravel, han dansade Apollo, Alexander Den Store, David, Aeneus, Bacchus, och Don Juan, och han jobbade med Picasso, Bakst, Benois, Cocteau, och Chagall. Han anklagades för att var nazi-kollaboratör, och var tvungen att fly den franska motståndsrörelsen, men samtidigt vägrade han möta Hitler och skyddade bland annat Rolf De Marés museum och bibliotek från tyskarna. 

Det skrivs för lite pjäser om klassisk ballet. Eller, jag menar, det görs för lite föreställningar om ballett. Här, är vad jag föreslår till Kungliga Baletten: Skapa en balett om Serge Lifar. Ett slags dansad biografi, byggd på musik från hans liv, jag menar, vi börjar med folkmusik från Ukraina och jobbar oss framåt i kronologisk ordning, men med bara skymtningar av hans egen rekonstruerade koreografi.

Den andra delen, JE T'ATTENDS, JE T'ATTENDS, JE T’ATTENDS, är ett helt annat djur, från en helt annan bur. Om första akten var champagne, chic och charm, är det här neuroser, symbolism och modernism, och scenografi och kostym är en så stor del av helhetsintrycket att det är svårt att tänka sej koreografin med ett annat utseende. Man refererar till Picasso, till Dali, till modernism, kubism och surrealism. Här finns kullar som dras in i snören, händer som sticker ut ur skärmar, en kvinna i en svart, ärmlös snäv klänning med handapplikationer, en man med en enormt lång arm, en annan med en hand på huvudet. Det är mycket händer och armar, inser jag nu, efteråt. 
Vad jag också tycker är intressant, är att om jag inte hade vetat i vilken ordning det två verkan skapats, så skulle jag ha svårt att säga vad som kom först.
Minns du den där scenen i Picassos äventyr, där Picasso gjort kostymerna till Ryska Baletten, och alla pruttar sej igenom en föreställning på Royal Convent Albert Theatre? När jag söker efter Picassos arbete för balett, lär jag mej att filmens parodi inte var långt ifrån verkligheten, och den verkligheten är inte långt ifrån det här verket. Det känns som om jag har sett en parodi på det här, och nu får jag se originalet. Och jag är charmad och förförd. 

Detta är en föreställning för dom som inte känner att de behöver förstå, som inte behöver gymnastisera sitt intellekt, utan bara kan uppskatta skönhet för skönhetens skull. 

Vad jag tar med mej från föreställningen, är skönheten i rörelse, det fantastiska med fantasi och hur något som är så svårt kan se så lätt ut. 

LÄNKAR:


Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


USHER på Folkoperan: 

Föreställningen får mej att tänka på vad  Gypsy Rose Lee säger i musikalen GYPSY: 

My mother, who got me into this business, 
always told me make them beg for more and then...don't give it to them

Vi får nämligen inte alls något av vad vi vill ha.

 ORFEUS STIGER NER, på Dramaten: 

"Jag har inget emot Björn Bengtsson, men jag hade föredragit en yngre man, därför att vi på scenen så sällan får se en attraktion mellan en yngre man och en äldre kvinna. David Book, Erik Ehn, Otto Hargne, Adam Lundgren, eller Rasmus Luthander, hade passat bra, men helst av allt hade jag nog sett Christoffer Svensson i rollen. Han har något av en trött, kantstött ängel över sej." 


MARY PAGE MARLOWE, på Dramaten: 
När jag cyklade hem från teatern funderade jag på det här med Kvinnan, och Kvinnans Roller. Man hör väldigt sällan om en man som pratar om sina olika roller, om att han har svårt att få ihop dom olika delarna av sej själv, men det är en ganska vanlig problematik hos kvinnor. Att få ihop alla rollerna. Rollen som mamma, som kvinna, som chef, som hustru.
”Det är patriarkatets fel,” kanske du säger, och tycker att det räcker med det. Men gör det det? Är det svar nog?





Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)