måndag 18 mars 2019

”ART”, Rival, Repetition, föreställning 10 2072 2019.


Av Yasmina Reza, Regi och översättning Edward af Sillén (SHIRLEY VALENTINE, SKVALLER, BULL, COCKFIGHT, FÖRKLÄDET,  V.D. ALCAZAR - DISCO DEFENDERS),Scenografi & Kostym Annsofi Nyberg (CABARET, LA CAGE AUX FOLLES, DIPLOMATI, SPRING AWAKENING, HÖSTSONATEN, HEDWIG AND THE ANGRY INCH, SHAKESPEARE IN LOVE), Maskdesign Erika Nicklasson, Ljusdesign Ellen Ruge, Musik och ljuddesign Andreas Grill och Andreas Grube, med Johan Rheborg, Henrik Schyffert och Per Andersson. 

”Så,” säger min kompis Lady Lake, när det var över, och hon, jag och Den Vackre Musikanten sitter ute i Rivals bar, ”är den skriven av en man eller en kvinna?”
”En kvinna,” svarar jag. 
”Uh-huh…” Hon nickar och tar in. ”Tror du att den nånsin kommer att spelas av tre kvinnor?”
”Oj, intressant,” säger Den Vackre Musikanten. 
Det fanns en tid när jag tänkte att det inte var någon skillnad på kvinnor och män - förutom det rent biologiska - men något har hänt på vägen. Skillnaden har blivit större. Laddningen har ökat. 
”Kanske det…” Jag smakar på tanken. ”Men det skulle nog inte bli samma slags föreställningen…”
”Hur menar du?” undrar Den Vackre Musikanten.
”Kvinnor tenderar att vara mer förlåtande, väl? Män är mer rigida, de kan liksom inte vända tillbaka, ångra sej, stryka ett streck över det som hänt och det som sagts?”
”Sen är det så,” tillägger jag, fast jag vet att jag borde sluta prata,”att kvinnor och män på scenen är annorlunda än kvinnor och män i verkligheten. På scenen är de symboler. Symboler för kvinnor och symboler för män, som gör symboliska saker. Inget på scenen är ju verkligt, så allt har ett slags symbolvärde. En kvinna i verkligheten kan köpa en dyr tavla, men om en kvinna på scenen gör det, till skillnad från en man, får det ett annat symboliskt värde. Tavlan skulle nog tolkas som en ersättning för hennes barn.”

Vi är på väg hem, men blir sittande i Rivals foajé, bubblande och babblande. Jag, som känner mej ganska träffad av porträttet av Mark, en kategorisk, ovillkorlig besserwisser, försöker att inte breda ut mej, försöker låta de andra få lika mycket plats som den jag roffar åt mej. Givetvis är det en omöjlighet:
”Nej, men det måste finnas en slags tvekan hos Mark, annars blir det inte intressant,” orerar jag till slut. Vi, eller jag, pratar om en scen mot slutet, där ägaren till tavlan, Serge, ger en penna till sin vän Mark som hatar den, så att han kan uttrycka sitt förakt genom att rita på den, och på så sätt förstöra vad Serge älskar. 
”För att det ska funka måste det finnas en tvekan hos Mark, en slags Se nu vad du tvingar mej att göra. Om det inte kostar honom någonting att förstöra något han inser att hans vän älskar, då blir han bara en skitstövel. Serge tvingar honom, kan man säga, genom att ge honom pennan. Mark kan bara välja mellan att ge sej, eller att rita, och han kan inte ge sej, och det vet Serge. Mark förlorar genom att vinna.

Det är precis såna här pjäser och produktioner jag gillar: när det inte finns en klar vinnare eller en klar bov, där man under kvällen liksom vacklar och vänder, ändrar sej och tänker om. Detta är definitivt inte barnteater. Med det menar jag att man inte går från teatern med ett klart förpackat och presentinslaget svar. Här finns inte häxa som är ond, ingen prins som är god, inget skylls rakt av på patriarkatet, kapitalismen, eller andra -ismer, -ier eller -ater. 

Edward af Sillén är en regissör som jag känner mej trygg med. Han försöker inte förhärliga eller förhöja sej själv över verket han sätter upp. Berättelsen är det viktiga. 

Yasmina Reza - född 1959, är en fransk skådespelerska, dramatiker och författare, och hon är mest känd för ART och GOD OF CARNAGE. Hon har vunnit 4 Molière Awards, 2 Tony Awards och 2 Laurence Olivier Awards för sina pjäser.
”ART” hade premiär på Comédie des Champs-Élysées i Paris, 1994. Året efter hade den premiär i Londons West End, och på Broadway 1998. 

Det handlar om vänskap, om att åldras, förändras, om roller i en grupp, om status och makt. Tre vänner hamnar i tvist när en av dom köper en helvit tavla för en jäkla massa pengar. Ledarhanen avskyr köpet och tavlan, för detta är ett slags avvikelse från vad gruppen står för och vad de tycker. 

Den här versionen är förflyttad till ett Sverige i nutid, och funkar mycket bra. Kostymerna är vardagliga, enkla konfektionskläder, utan någon större utveckling. Scenografin är i stort sett en skinnsoffa, och en vit tavla.

Föreställningen jag ser är en repetition, men det märks bara på ett fåtal ställen; i att skådespelarna är lite för trygga, lite för klara med vad de tycker och känner, och vad de ska spela. Kanske har det att göra med att agera för teve och film, där man - tror jag i alla fall - måste bestämma sej för vad man ska spela. I de medierna har man inte tid eller råd att stå och tveka, utan måste ha en tydlig inställning till allt.
På scenen är det alltid mer intressant när någon reagerar, blir påverkad. Ett exempel är en scen där Henrik Schyffert kommer in och ska berätta om ett av problemen med hans kommande bröllop. Istället för att komma in och liksom samla sina tankar i sitt berättande - att verbalt sammanfatta sina intryck - så känns det mer som en standupsession som han kört massor av gånger, och vet exakt vilka ord han ska säga och var varje punchline kommer. Rollkaraktären upplever ingenting - han är redan klar. Istället för en omtumlad, chockad, omskakad man som kommer till sina vänner för att reda ut vad det är som händer, blir han en kille som kommer och berättar en rolig historia. 
Förhoppningsvis till premiären eller därefter kommer de att våga slappna av, utsätta sej, våga låta sina karaktärer tveka, lyssna, påverkas. 

Under repetitionen blir jag medveten om hur fans kan förstöra föreställningar, och hur de för den de följer kan bli en slags kvarnsten om halsen. Framför allt Rheborg och Schyffert har en publik som inte nödvändigtvis brukar gå på teater, utan följer dom på teve, och i standuplikanande framträdande. I den här föreställningen, där Rheborg och Schyffert har monologer där de vänder sej till publiken, kan deras fans inte skilja på vad som är en pjäs, en roll och vad som är verklighet. De vill ha sin Rheborg och sin Schyffert, de ironiska killarna de tycker att de känner, och gillar. Flera gånger under kvällen möts skådisarna av svar från publiken, av tillrop och höga kommentarer. 
Dessutom är deras scenpersonligheter och språkmelodier så slipade genom standup, och så bekanta för fansen, att de bara behöver säga en replik på ett ”roligt” sätt, så får dom skratt, även om det egentligen inte finns något som i grunden är roande. Fansen visar sitt stöd, tror dom, genom skratt och vokalt deltagande, när de egentligen gör det mycket, mycket svårare för skådisarna att göra sitt jobb.
Utmaningen för dessa två kommer att bli att hålla sej till pjäsen, till regin och liksom inte ge fansen vad de vill ha. Det här är en kreddig, intelligent komedi, med ett jäkla djup, och inte ett set på Norra Brunn. 

Vad jag tar med mej från föreställningen är upptäckten av en ny favoritpjäs. 

Lady Lake låter hälsa att hon också är ganska vacker.


Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


LISA NILSSON - KVINNAN SOM ÄR JAG, ett genrep, på Rival: 

Det känns också som om Lisa Nilsson vill visa att hon är en vanlig människa, medan hon gång efter gång bevisar att hon inte är vem som helst. 


DANCING FORWARD, en repetition på Kungliga Operan: 

"Minns du den där scenen i Picassos äventyr, där Picasso gjort kostymerna till Ryska Baletten, och alla pruttar sej igenom en föreställning på Royal Convent Albert Theatre? När jag söker efter Picassos arbete för balett, lär jag mej att filmens parodi inte var långt ifrån verkligheten, och den verkligheten är inte långt ifrån det här verket."


USHER på Folkoperan: 

Föreställningen får mej att tänka på vad  Gypsy Rose Lee säger i musikalen GYPSY: 

My mother, who got me into this business, 
always told me make them beg for more and then...don't give it to them

Vi får nämligen inte alls något av vad vi vill ha.





Upplagd av kl.
Etiketter: , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)