SHIRLEY VALENTINE, Genrep, Maxim, föreställning nr 16, 30/3 2017

Manusförfattare Willy Russel, Svensk översättning Edward af Sillén, Regi: Edward af Sillén, Regi ass. : Git Brännström, Scenograf: Lars Östberg, Ljusdesigner: Mikael Kratt, Maskör: David Julio, Kostymör: Sigge Avander, Koreograf: Per-Magnus Andersson, Ljuddesign: Mats Liljegren, Rekvisitör: Alexandra Wanngård, Översättningsassistans: Daniel Rhén, Skulptör stenen: Christoffer Jansson, Med Maria Lundqvist

Jag såg filmversionen av den här pjäsen när den kom, på bio, nån gång under 1989 eller 1990, men jag tror att jag senare också måste ha spelat in den från teve, eller köpt en kopia - eller nåt - för när jag satt i salongen och såg den här föreställningen upptäckte jag att jag kunde stora delar av manuset utantill, som om jag sett filmen om och om igen. Jag kunde liksom höra filmens repliker eka på engelska, efter att Maria Lundkvist hade sagt dom på svenska. Jag kunde till och med höra det exakta tonfallet, och melodin, från filmen.

Teaternörden i mej blev överlycklig när jag såg att man skulle sätta upp den här pjäsen, och jag blev inte besviken. Visst, det var ett genrep, och det är en massa text att hålla reda på, och några gånger behövdes det suffleras, för att hitta rätt i texten, men föreställningen fanns där, och när väl texten sitter kommer skådespelerskan våga börja uppleva allt det om rollen får vara med om.

När jag cyklade till Maximteatern lyssnade jag på en podcast från Broadway Radio, Today on Broadway, där dom pratade om SUNSET BOULEVARD, som nyligen gått upp på Palace Theatre på Broadway, en produktion som jag och min kompis Patti-Li Leuk såg när den gick på London Coliseum på West End. I programmet pratade dom om problemet med Glenn Closes och Norma Desmonds ålder, och menade att trots att skådespelerskan, som är 70, nästan är över 20 år äldre än åldern hon ska spela, 50, så känns hon nästan för ung. Dom pratar om att kärlekshistorien - en äldre kvinna, en yngre man - inte längre känns så exceptionell som i filmen. 

För några år sen såg jag Maria Lundkvist spela Norma Desmond i Wermland Operas uppsättning av SUNSET BOULEVARD, och jag kommer ihåg att jag tyckte att hon framställdes som för attraktiv för att vara övertygande som en kvinna som skulle vara passé. Nu är jag ju inte typen som går igång på kvinnor, men för mej verkade hon vara ett riktigt kap, och det var nästan mer förvånande att hon nöjde sej med en Joe Gillis som inte verkade vara mycket yngre än hon själv. 

Och det är lite samma sak här. Kanske är det så att jag är för inkletad i minnet av filmen, och att man medvetet har valt att gå en annan väg, men hon slår mej inte som en kvinna som på något sätt behöver finna sej själv. Hon verkar funnen.

Det handlar om Shirley Valentine, en 42-årig hemmafru i en arbetarklassfamilj i Liverpool. Ungarna är utflugna, hon och hennes man har blivit främlingar, och hon är liksom bara halvvägs genom ett liv som redan verkar vara över.  

Detta är en monologförställningen, och första akten utspelar sej i köket, där Shirley pratar med väggen, förbereder makens middag, och försöker komma på ett bra sätt att berätta för honom att en av hennes väninnor har bjudit med henne på en resa till Grekland. Andra akten utspelar sej på en strand, efter att Shirley kommit till Grekland och vägrar åka hem. Hon har - som man brukar säga - hittat sej själv. 

Det här med att hon pratar med väggen - och senare i föreställningen med en sten på den grekiska stranden, är något jag haft problem med. Jag förstår det som ett grepp: att man i en monologföreställning pratar med den icke-exiterande fjärde väggen, istället för med en publik. Vi är så att säga väggen hon pratar med. Men senare i pjäsen, på stranden i Grekland, presenterar hon oss för stenen hon pratar med, och då blir det lite otydligt vilka vi egentligen är. Jag har till och med för mej att hon i filmen till och med presenterar oss för köksväggen, och då, om vi som åskådare finns, så förstår jag inte väggens fuktion. Jag hade föredragit om hon hade fått fortsätta vara en kvinna som var så ensam att hon pratade med väggarna. 

Pjäsen, beställd av Everyman Theatre i Liverpool, kom 1986, och två år senare öppnade den på Vaudeville Theatre på The Strand i Londons West End, nu med Pauline Collins i huvudrollen, och man vann två av 1988 års Olivier Award, för Bästa Nya Komedi, och för bästa kvinnliga huvudroll. 

Ett år senare, 1989, öppnade samma produktion på Booths Theatre på Broadway, där den gick i 324 föreställningar, och vann en Tony Award för Bästa Skådespelare, och en nominering för Bästa Pjäs, ett pris som gick till Wendy Wassersteins THE HEIDI CHRONICLES. 

En filmad version kom senare samma år, och nominerades för två Oscars: Bästa Skådespelerska för Pauline Collins, och Bästa Sång, The Girl Who Used to Be Me, en sång som jag inte alls känner igen, trots att jag måste ha sett filmen hur många gånger som helst. Oscarstatyetten gick till Jessica Tandy, för hennes roll i Driving Miss Daisy. Sången som vann? Under the Sea, av Ashman & Mencken, ur The Little Mermaid.

Jag har sett en tidigare uppsättning, med Gunilla Nyroos på Mosebacke, i en väldigt avskalad version. Jag tycker mej minnas en solstol och en papier-machésten. 

Här går man all in: det skalas och lagas potatis, och det steks ägg, och de husliga sysslorna står i fin kontrast till de lite mer poetiska greppen: som mannens siluett på ytterdörren, eller sanden som börjar rasa ur köksskåpen innan slutet på akt ett. 

Scenografin föreställer ett modernt, ganska anonymt ikea-inrett kök, med några inslag av nostalig, som en gardinkappa från 70-talet. I mask och kostym har man avstått från att försöka tanta-till rollen. Hon är diskret och stilfullt klädd i marinblå skjortklänning innan förvandlingen, och när vi väl möter hennes nya jag vid medelhavet påminner hon om Tanya, Donnas väninna i MAMMA MIA!, en kvinna som inte skäms för sej.

När filmen kom var jag runt 25, och kunde totalt identifiera mej med huvudpersonen, en 42-årig kvinna vars liv nått sitt zenit. Jag hade liksom förslösat min ungdom, och nu var den över, utan att jag hade dit jag hade förväntat mej. Jag vet inte vart det var jag ville, man jag hade förväntat mej att var där, vid det här lagtet. Jag borde, vid mina år, vara framgångsrik och förmögen, lyckad och lycklig, ha gjort nån slags karriär, istället för att bara flänga runt och leva livet. Som bög - på den tiden i alla fall - tog man ut 30-årskrisen i förväg. 

Nu, nästan 30 år senare, när jag är mer än dubbelt så gammal, så har jag en helt annan syn på saken. Då var den en dödssynd att bli gammal, nu är det en dödssynd att åldras. Förstår du skillnaden? Nu är det ingen skam att fylla 70, bara man uppför sej och gärna ser ut som om man var i 40- eller 50-årsåldern. Siffran i sej är inget att vara rädd för - 80 är det nya 60, och 60 år det nya 40 - det handlar mer om en inställning till livet. 

Men när jag ser föreställningen upptäcker jag att även om vi har slutat åldras så har tiden gått. Och det blir speciellt tydligt när man valt att sätta pjäsen i en nutid: Mycket i pjäsen får en helt annan mening. Grekland då och Grekland nu är två olika platser, associativt. Då fanns det något exotiskt med fetaost, oliver, calamares och ouzo, nu sitter i alla fall jag och tänker på en havererad ekonomi och båtflyktingar. Flygresor klingar inte längre med en kristallklar ton av frihet, utan har någonstans fått en efterklang av World Trade Center och terrorism. Då var det något att applådera när en kvinna inser att hon bara är 42 år, nu, trots att man gjort henne tio år äldre, 52, känns det nästan som något en kvinna i sextioårsåldern skulle säga. 

När jag växte upp var min mamma en av få arbetande mammor. Mina klasskamraters mammor var hemmafruar. Nu tillhör dom ovanligheterna, eller; det krävs en helt annan ekonomi för att en kvinna ska kunna vara hemma. Kanske är det lite vanligare i Storbritannien, men då kanske det mer handlar om en mättad arbetsmarknad.

Men jag inser, när jag sitter och tittar, att jag ser på föreställningen på fel sätt: jag ser på den med ögon som minns det som att Shirley Valentine var en ganska vanlig kvinna, en vem som helst, en av tiotusentals, vilket var vad som gjorde hennes utveckling ovanlig. 

Nu handlar det mer om en kvinna som inte har följt med sin tid. Hon är ovanlig från början. Hon har tillåtit sej att bli en anakronism. Hon är Off The Grid, som man säger, vilket betyder att hon inte är en del av den digitala världen. Hon finns inte på Facebook, Instagram, Twitter, Tumblr, Pinterest, Flickr, Youtube, WhatsApp, FaceTime, Skype eller Blogger. Livet pågår utan henne, på något sätt. Det verkar inte ens som om hon har en mobiltelefon, än mindre en smartphone, och även om jag tror att hushållet säkert äger en dator så tror jag inte hon vet hur man använder den.

Jag har några få vänner som inte har Facebook. Och med vänner menar jag - förutom min mamma, som är över 70 år, och några av hennes väninnor - egentligen bara en person som är i min och Shirleys ålder. 

Nånstans, för en sådär 25 år sen, slutade den här Shirley att följa med sin tid. I pjäsen säger hon:

Jag har tillåtit mej själv att leva det här lilla livet, när det inom mej finns så mycket mer. Och ingenting av alltihop har tagits tillvara. Och nu kommer det aldrig att hända. Varför får vi allt detta liv om vi inte använder det? Varför får vi alla dessa känslor och drömmar och förhoppningar om vi inte utnyttjar dom?

Vad jag tycker om med den här pjäsen är att den handlar om en kvinna som inte skyller sin livssituation på någon annan. Det är hennes val, det här hon som har tillåtit det hela att hända. Eller, inte hända, kanske. Jag tycker också mycket om Shirleys ganska obekväma val att leva ensam - som forfarande, efter alla dessa år, fortfarande framstår som mycket modigt. Hon förväntar sej inte att en man måste komma in i hennes liv för att hon ska kunna vara lycklig. 

Som den femtioåriga Miss Havisham ur Charles Dickens Lysande Utsikter lever hon i det förflutna - hon är en gnutta amish, skulle man kunna säga - men som Dolly Levi ur THE MATCHMAKER, eller senare i HELLO, DOLLY! är hon, när föreställningen slutar, redo att ansluta sej till de levande. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

FÖRSÖKSKANINER på Dramaten: 

Också i den här föreställningen är Örjan Ramberg fenomenastisk. Det finns inte en gest, en blick, en scensekund där han inte suger ut eller pumpar in maximal komik. Jag tror faktiskt aldrig jag har sett en så vansinnigt rolig person på scenen, och kanske beror det på att han själv verkar ha fantastiskt kul.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/forsokskaniner-publikrep-dramaten.html

STRAIGHT, en reading, på Playhouse Teater:

Innan jag började det här inlägget skrev jag på Facebook och bad mina bekanta att hjälpa mej att nämna produktioner som går, just nu, och där den homosexuelle mannen förekom som roll i en pjäs vars övergripande tema inte var homofobi eller sexualitet. Jag fick noll svar. Så jag bad om pjäser Till slut jag bad om namn på produktioner där bögen är representerad. Jag fick nio musikaltitlar. 

Jag skulle skämmas lite om jag var teaterchef på Stadsteatern eller Dramaten. Men det kanske dom redan gör.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/straight-reading-pa-playhouse-teater.html

SCENER UR ETT ÄKTENSKAP på Maxim: 

"Den första och största överraskningen är hur roligt det är. Jag, som i början av 70-talet såg teveserien som nioåring, har ett helt annat minne: det handlade om konstiga vuxna, som gjorde konstiga saker, på ett tråkigt sätt. Jag fattade inte varför alla vuxna satt och soffade framför teven. Det var för lite dans, tyckte jag, för lite sång och för lite skratt.

Jag tror att mitt nioåriga jag hade gillat den här uppsättningen bättre."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/scener-ur-ett-aktenskap-maxim.html