Regi och kostym Marie-Louise Ekman, Scenografi Marie-Louise Ekman och Jan Lundberg, Musik Benny Andersson, Ljussättare Erik Berglund, Peruk och mask Barbro Forsgårdh, med Marie Göranzon, Örjan Ramberg, Kristina Törnqvist, Rolf Skoglund, Ellen Jelinek, Julia Dufvenius.
Våren verkar vara här, för stockholmare har slagit sej ner i solskenet på Dramatens trappa, som stadsduvor på frisen på en husfasad. Jag har suttit hemma och skrivit om en föreställning av operan ALBERT HERRING, så det är lite skönt att komma ut och få se ett genrep.
Eftersom det är en relativt liten produktion antog jag att den skulle gå på lilla scenen, men när jag cyklade uppför Nybrogatan upptäckte jag att man håller på att gräva upp Almlöfsgatan och att teaterns entre plötsligt har fått en vallgrav utan vindbrygga, så jag antar att en del av dom som super sol på stora trappan inte bara är där för att njuta av vädret.
När jag senare sitter i salongen tänker jag att detta, att dom spelar här, på stora scenen, nog inte var planerat. Jag misstänker att uppgrävningen av gatan tvingade dom att tänka om, med ett inte helt lyckat resultat.
Man har liksom satt en passepartout runt scenöppningen, som för att både förminska den stora öppningen, och för att dölja det högstämda, förgyllda prosceniet, men på något sätt blir effekten den motsatt: det hela känns fel, tillfälligt, insprängt, som en slags kompromiss.
Detta är den sista delen i en trilogi om en moders åldrande. Jag missade den första delen, GÄCKANDE, en föreställning som min kompis Ticket Master beskriver som bland det roligaste han har sett på en scen, men jag såg den andra delen, DÖDSPATRULLEN, som handlar om mammans inflyttande på ett äldreboende, och scenen när Marie Göransson och Örjan Ramberg rullade runt på golvet, i nåt slags hångelslagsmål är ibland det roligaste jag har sett på en scen.
Men det är också nästan allt jag minns. Jag menar, jag har för mej att det fanns fler roller: döttrar och personal på hemmet, men jag vet inte vilka dom var, för precis som i den här uppsättningen finns det liksom bara plats för två personer, Örjan Ramberg och Marie Göranzon, och alla andra hade lika gärna kunnat vara statister, projektioner eller dockor. Jag menar inte att skådespelarna inte gör det bästa av sin biroller, men de är målade så konturslösa, och med så lite plats för utveckling, att deras kostymer är mer minnesvärda än vad de säger och gör. Och jag utgår från att det är meningen.
Också i den här föreställningen är Örjan Ramberg fenomenastisk. Det finns inte en gest, en blick, en scensekund där han inte suger ut eller pumpar in maximal komik. Jag tror faktiskt aldrig jag har sett en så vansinnigt rolig person på scenen, och kanske beror det på att han själv verkar ha fantastiskt kul. Han gör liksom inte det han gör för mej, för oss, utan för sej själv, för att han njuter. Det finns inte någon desperat, konstruerad komik, där man som publik känner att man måste skratta, måste bjuda till, för annars faller allt, utan detta handlar mer om en syn på livet, en infallsvinkel av verkligheten.
Kostymerna är mycket intressanta, och flera av dom borde kunna massproduceras, och det finns bilder och situationer i föreställningen som helt klart är förtrollande, och som påminner mej om scener ur fellinifilmer, du vet, när det plötsligt händer något komiskt, vackert tragiskt, magiskt, men som helhet blir det en lite för lång, och ganska lättglömd historia.
Som verk är det ganska lättvikigt. Strukturen är inte vidare intressant, eller inspirerad, och jag upplever inte att jag riktigt lärt mej, eller upplevt något, när det är över. Efteråt, när jag läser att Benny Andersson har skrivit musik till pjäsen, har jag till och med svårt att minnas när det var man använde musik, tills jag minns en insprängd scen med en sjungande servitris.
Jag saknar att något blir sagt, om du förstår vad jag menar. Anledningen till att man skriver pjäser, orsaken till att man sätter upp den. Vore det inte för Örjan Ramberg och framför allt Marie Göranzon så vet jag inte hur jag skulle uppskatta det hela.
Här handlar det om moderns flytt till ett demensboende. Men detta är inte en förvirrad, åldersbruten rullstolsbunden kvinna som långsamt försvinner in i det okända, som man kanske skulle kunna vänta sej; det här är mer en slags Mutter Courage som drar in, som en orkan eller ett åskväder. Det finns inte något förvirrat eller bortkommet hos den här personen. Blir det fel så är det inte hennes fel. Det här är någon som måste vinna till varje pris, om det så innebär att man måste böja verkligheten. Ett nederlag finns inte som alternativ.
När jag gjorde lumpen som sjukvårdargruppbefäl, i mitten av 80-talet, praktiserade jag på en långvårdsavdelning i Kristianstad, och där mötte jag en åderförkalkad gubbe som liksom inte lät verkligheten påverka honom, utan han använde den mer som en inspiration för sin egen fantasivärld. Såg han sej i spegeln var det en helt obekant person som stirrade tillbaka, men inte någon som skrämde, utan någon han flera gånger kunde ha långa samtal med, lite som en undulat, det vet. Han var alltid helt säker på var han var, och han hade alltid helt fel, men så länge han inte erkände att han hade fel - och det gjorde han aldrig - så hade han rätt.
Det är sån jag önskar att jag blir när jag försvinner in i dimman. Inte orolig och ångestfylld, utan anpassningsbar, påhittig och äventyrslysten.
Om jag skulle rollbesätta GYPSY, en musikal som handlar om en ung stripteasedansös som slår igenom under depressionens USA, hårt pådriven av sin mamma, så är det så här jag önskar att moderns roll spelas. Utan pardon. Men i det verket, i musikalen, så finns en vändpunkt inskriven.
Och kanske är det lite där problemet ligger: mamman förändras inte, utvecklas inte, det kommer inte till någon vändpunkt. Det är som om det hela berättas ur döttrarnas perspektiv, men utan att dom själva får ta någon som helst plats. Det är lite som att se ett magnifikt monster som aldrig någonsin blir hotat.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
STRAIGHT, en reading, på Playhouse Teater:
Innan jag började det här inlägget skrev jag på Facebook och bad mina bekanta att hjälpa mej att nämna produktioner som går, just nu, och där den homosexuelle mannen förekom som roll i en pjäs vars övergripande tema inte var homofobi eller sexualitet. Jag fick noll svar. Så jag bad om pjäser Till slut jag bad om namn på produktioner där bögen är representerad. Jag fick nio musikaltitlar.
Jag skulle skämmas lite om jag var teaterchef på Stadsteatern eller Dramaten. Men det kanske dom redan gör.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/straight-reading-pa-playhouse-teater.html
SCENER UR ETT ÄKTENSKAP på Maxim:
"Den första och största överraskningen är hur roligt det är. Jag, som i början av 70-talet såg teveserien som nioåring, har ett helt annat minne: det handlade om konstiga vuxna, som gjorde konstiga saker, på ett tråkigt sätt. Jag fattade inte varför alla vuxna satt och soffade framför teven. Det var för lite dans, tyckte jag, för lite sång och för lite skratt.
Jag tror att mitt nioåriga jag hade gillat den här uppsättningen bättre."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/scener-ur-ett-aktenskap-maxim.html
DUMMA JÄVLA MÅS, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Namn på dom som bearbetar en pjäs brukar nämligen inte dyka upp precis under titeln, om inte deras namn har en viss attraktion, som i: MARTHA GRAHAMS LIV, i bearbetning av Mat-Tina, HARRY POTTER PÅ 40 MINUTER, i bearbetning av Nina Persson, eller EVA DAHLGRENS DISCOGRAFI, i bearbetning av Brynolf och Ljung. Så jag borde förstått att Aaron Posner var någon, och inte vilken liten bearbetare som helst. Men ärligt talat: såhär efteråt så är jag inte övertygad om att han inte är vilken liten bearbetare som helst."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/javla-mas-kulturhuset-stadsteatern.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar