måndag 3 april 2017

SCENER UR ETT ÄKTENSKAP, Maxim, föreställning 13 16/3 2017


Manusförfattare: Ingmar Bergman, Regi & kostym: Stefan Larsson, Scenografi: Rufus Didwizsus & Stefan Larsson, Ljusdesign: Jens Sethzman, Mask och perukdesign: Nathalie Pujol, Föreställningsmaskör: Helena Fälldin Wiberg, Scenchef: Simon Bellini, Tekniker: Alexandra Wanngård, Tekniker: Brian Morris, Ljustekniker: Kim Pons, Sufflör: Gustav Roth, Ekonomi: Eva Gambel, Villman Produktion, Foajé och biljettchef: Rickard Åberg, Maximteatern, Affischfoto och föreställningsfoto: Sören Vilks, Grafisk form/AD: Malou Holm, PR: Werecki Promotion Company, Rickard Werecki, Projektledare/ Marknadsföring: Viktoria Ersmark, Villman Produktion, Teaterchef: Agneta Villman, Producent: Agneta Villman, Stefan Larsson & Cambo production, Medverkande Livia Millhagen och Jonas Karlsson

Jag är ingen tävlingsmänniska. Jag gillar att spela, att leka, att kämpa och strida och slåss, men för mej är inte det viktiga vem som vinner, utan hur väl vi utför det vi sysslar med. Och jag berättar inte det här som något slags skryt; jag tror jag hade varit mycket mer framgångsrik, produktiv och skicklig om jag haft en större dos av det där ”jag ska minsann visa dom”, och jag vet att jag ofta brukar irritera dom jag ”tävlar” med, på grund av min brist att vilja vinna, till varje pris. Triumfen att vinna över nån som inte spelar för att vinna är liksom inte så ljuv.
Ett tag umgicks jag med en kvinna som fuskade i Alfapet. Jag vet, patetiskt, eller hur? Hon bluffade, ljög, tjuvkikade och smusslade med bokstäver - allt för att vinna. Och det var inget hon skämdes för. När jag kom på henne var hon mer irriterad än skamsen, mer sur för hon blivit avslöjad, än ångerfull. Och vi slutade inte med vårt spelande för att jag tröttnade på hennes fåniga fasoner, utan för att hon tröttnade på att jag inte visade en större vilja att vilja vinna. 
Däremot kan jag vara ganska vidrig när det gäller åsikter. Mina är, som du säker förstår, dom enda rätta, och jag älskar att vrida och vända och diskutera och dissekera, speciellt om min motståndare är av en annan, väldefinierad åsikt.
På tal om motståndare: minns du hur man för några år sen - eller vi talar nog mer om decennier här - övergick från att säga motspelare till att säga medspelare? Med- istället för Mot-. Minns du? Implikationen är den att det är föreställningen är något man gör tillsammans, med varandra istället för mot varandra.
Ibland är det skönt att bara se folk spelar skiten ur varandra. Eller, det är väl nästan alltid det man hoppas på när man går på teatern? Jag menar inte att alla hela tiden behöver skrika, slåss och vara ovänner - även om det är mycket intressantare än om alla är rörande överens, dramatik är ju trots allt konflikt - jag menar det som i att alla skärper sej, gör sitt bästa, sitt yttersta, att ingen vill vara den som tappar bollen, om en sportallegori ursäktas.
Men jag är säker på att Jonas Karlsson och Livia Millhagen anser att dom är varandras medspelare. Dom verkar för trevliga för att fuska i Alfapet.

Det här var inte en föreställning jag var vidare sugen på. Jag sa det till och med till min väninnna Majorka Estate - trots att det var hon som fixat biljetter - när vi innan föreställningen käkade middag på den indiska restaurangen snett mittemot Maxim. Över min Palak Paneer erkände jag att Ingmar Bergman är liksom inte min grej, och som inbiten ungkarl och sensationellt, nästan legendariskt singel person är inte ett relationsdrama mellan två heterosapiens särligen lockande. 
Alla mina vänner, förstår du, är nämligen singlar, av anledning som illustreras i följande dramatiska mästerverk:

INGEN SINGELOLYCKA
FADE IN:
EXT. HORNSGATAN - DAG.
JAG, en synnerligen välbehållen 52:åring, vältränad, välorganiserad och välartikulerad (med fördel spelad av Henric Flodin, Adam Pålsson eller Christoffer Svensson, möjligtvis av Ruben Salmander, Fredik Lycke, eller Peter Gardiner), står vid en överfull container på Hornsgatan och pratar i mobil med SIMON, 47(Leif Andé, Allan Svensson eller Björn Gustafsson).
JAG
Hej, det står en container med en massa underbar butiksinredning på Hornsgatan, kan vi ses om en timme och börja leta?
SIMON
Absolut, jag ska bara prata med Gomorra först, så att hon inte har planerat nåt…
Jag
Det är klart att hon har planerat nåt, du har ju till och med toalettbesök inskrivna i almanackan på kylskåpet. Okej, hör av dej när du vet mer. 
KLIPP TILL:
EXT. SERGELS TORG - DAG.
JAG ringer EDEN, en 42-årig kvinna(Gunilla Nyroos eller Ann Petrén).
Jag
Hej, jag har en biljett över till genrepet av Scandal Beauties, du vet den där nya Magnus Uggla-musikalen i Citykyrkan, den med Carola och David Batra?
eden
Oj, det låter jättekul, vad synd att du inte har en biljett till Hades också, det hade varit jättekul om han hade kunnat följa med.
JAG
Det är väl ingen fara, en kväll klarar han säg väl av att vara ensam, du måste väl ge honom någon chans att porrsurfa?
Jag
Du är bara rädd att han inte ska märka att du inte är där.
jag
Men han gillar väl inte att gå på teater?
eden.
Du fattar visste inte; jag vaknar varje dag med hopp om att han har förvandlats till den där mannen jag försöker göra om honom till. Det gör han visst.
Jag 
Nu, hör jag inte dej, för jag cyklar in i en tunnel på västra länken.
eden
Okej, var rädd om dej.
KLIPP TILL: 
INT. RESTAURANGEN I KAKNÄSTORNET - DAG
JAG, med ett glas vin i handen, ringer till SINGEL-SIV.
JAG
Hej, vill du följa med till Finland, båten går om en timme?
SINGEL-SIV
Absolut, jag sitter ändå bara här och leker med rakblad och räknar sömntabletter! 
- Slut -

På platserna till vänster om mej, inne i salongen, sitter en någorlunda ung man och kvinna. Jag minns inte hur dom såg ut, men jag kommer ihåg att dom redan från början höll varandras händer. Det är frestande att skriva att deras grepp under kvällen blev mer och mer krampaktigt, men det vore att ljuga. Dom satt, sonika och höll händer. Är det brukligt? Var dom på en av dom där första dejterna, när det liksom inte går att låta bli? Eller var det något som blivit en vana, sen länge, något man inte ens tänker på, eller var det något som måste göras, för att den andre inte skulle ta illa upp? 

Detta verkar vara ett slags månadslångt gästspel från Dramaten, där föreställningen hade premiär 2009. Scenografin är densamma: en slags skateramp, klädd i beige heltäckningsmatta, några stolar, något bord, och en massa golvlampor, som flyttas runt som pjäserna i ett schackparti. Inredningsestetiken är nordiskt blek och avskalad. Kostymerna är inget man kan ha på sej om man klättrar i containrar: det är kavajer och dräktjackor, slipsar och pendelhalsband, till en börja, och senare en kofta och t-shirt för honom och en svart, tajt, byxensemble med jacka och högklackade svarta stövletter, som något i en pjäs om de Sade, för henne.

Det handlar, som så många gånger förr, i sagor om kvinnor och män, om ett par, där han vänstrar, lämnar henne och barnen för annan kvinna, ångrar sej, och när han vill tillbaka, sjangserad och lätt alkoholiserad, har det visat sej att kvinnan har evolverats till något mycket bättre. 

Den första och största överraskningen är hur roligt det är. Jag, som i början av 70-talet såg teveserien som nioåring, har ett helt annat minne: det handlade om konstiga vuxna, som gjorde konstiga saker, på ett tråkigt sätt. Jag fattade inte varför alla vuxna satt och soffade framför teven. Det var för lite dans, tyckte jag, för lite sång och för lite skratt.
Jag tror att mitt nioåriga jag hade gillat den här uppsättningen bättre. 

Den andra överraskningen är hur bra dom är, skådespelarna, i sitt skådespeleri. Det är inte så att dom briljerar i några dramatiska utspel, det är mera att dom lurar mej att tro att dom inte luras. I en scen är Jonas Karlssons karaktär förkyld, och trots att jag vet att det är en spelad förkylning, kommer jag på mej med att sitta och sympatisera med skådespelaren, inte rollen, för att han måste stå på scenen när han är sjuk. Jag menar, jag inser plötsligt vad jag gör, och så en stund senare är jag där igen, med missriktad sympati.
Och du vet det där folk säger om teater om att fula människor kan bli vackra, bara genom sitt skådespeleri? Här såg jag motsatsen: i början är han en slank, kostymklädd, skarp streber, en sån som springer maraton, och så, genom nån slags metamorfos, förvandlas han till att i slutet bli en slags päronformad, nästan lönnfet, blekmjäll, testosteronlös ynkrygg. 

För mej kom slutet en stund innan det var över. Det vill säga: dom fortsatte när jag tyckte att dom kunde sluta. Mitt föredragna slut inträffar när jag tyckte att allt som kan sägas har sagts, när mannen och kvinnan träffas på hans kontor, för att skriva under skilsmässopappren.
Men i den sceniska verkligheten följer ytterligare två scener: en blodig slagsmålsscen där jag inte blir riktigt klok på om det bara är mannen som misshandlar kvinnan, eller om det är två jämlikar som slåss, vilket är lite upprörande i sin otydlighet. 
Sen följer en slags epilog, som utspelar sej i en framtid när de båda har andra partners, men inte kan släppa varandra: dom träffas i smyg i sin gamla sommarstuga. 
För mej kändes deras slut, speciellt den sista scenen, lite som en vit lögn, som när man ljuger för småbarn, som när man försäkrar: sen levde dom lyckliga i alla sina dar, dom var för evigt sammanbundna av ett gemensamt förflutet, dom kunde inte ge upp varandra, dom blev aldrig klara; kärleken övervinner allt.  
Jag, som är något av en romantisk cyniker, anser att det inte finns några lyckliga slut, inte egentligen, när det gäller relationer: den ene dör oftare tidigare, och lämnar den andre att antingen träffa någon ny - och vad säger det om evig kärlek? - eller leva resten av sitt liv i ensamhet, eller också bryter dom upp. 
Det där slutet man ser i filmer och på scen, är bara ett val, man väljer att liksom sluta berätta, som när Hannah Jelkes i Tennesse Williams THE NIGHT OF THE IGUANA, när hennes farfar slutligen skrivit klart sin dikt, och Maxine och Shannon äntligen är på väg ner till stranden, ber till gud: Åh, gud, kan vi inte sluta nu? Äntligen? Snälla, låt oss. Det är så tyst när, nu.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Tack, Git!

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


DUMMA JÄVLA MÅS, på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Namn på dom som bearbetar en pjäs brukar nämligen inte dyka upp precis under titeln, om inte deras namn har en viss attraktion, som i: MARTHA GRAHAMS LIV, i bearbetning av Mat-Tina, HARRY POTTER PÅ 40 MINUTER, i bearbetning av Nina Persson, eller EVA DAHLGRENS DISCOGRAFI, i bearbetning av Brynolf och Ljung. Så jag borde förstått att Aaron Posner var någon, och inte vilken liten bearbetare som helst. Men ärligt talat: såhär efteråt så är jag inte övertygad om att han inte är vilken liten bearbetare som helst."


ALBERT HERRING på Huggteatern på Operahögskolan: 

"Så det var lite som att bli inlåst i en gottkiosk när jag upptäckte Benjamin Britten. Och det var inte så att jag var ute i god tid: samma dag som jag skulle gå på den här föreställningen satte jag mej ner vid min mac och tänker att jag skulle ta och kolla upp vad det här nu var för en snubbe. 

Jag bildligen sögs in i datorn och ut på internet: Wikipedia, Youtube, hemsidor och musikarkiv flimrade förbi. Jag var Alice, på väg ner i Underlandet, och fakta, fiktion, filmer och filharmoni fladdrade förbi där jag föll, handlöst." 


HALF LIFE och De L’ORIGINALE, på Kungliga Operan: 

Baserad på olika bulor på de två dansarnas kroppar listar jag så småningom ut att det rör sej om en man och en kvinna, och jag funderar lite på om jag tror att det är en man eller en kvinna som har regisserat. Det känns ganska konservativt att - trots att man måste anstränga sej för att inte ge dansarna några personligheter - det är en man och en kvinna som dansar. Jag menar, du ser knappt vem som är vad, men det verkar ändå viktigt att det är en man och en kvinna. Inte två män. Inte två kvinnor. Eller är jag petig?



Upplagd av kl.
Etiketter: , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)