Av Scott Elmegreen & Drew Fornarola, med Philip Hughes, Olle Roberg, Clara Strauch, Björn Lönner.
Det står fyra stolar på den svarta, annars tomma scenen. Nej, det står vattenflaskor på golvet, framför varje stol, och notställ, att placera manus i. Men annars är det tomt. Jag menar, tills skådisarna kommer in.
Jag, Malvolio Morrhår och Långskånken sitter på andra, eller tredje bänkraden, i mitten. Malvolio är Sickan Carlsson-lycklig, för han har lyckats skaffa biljetter till RuPaul´s Drag Race: Werq The World Tour, som kommer att gästa Göta Lejon i början av Juni. Hans är till och med någon slags vip-biljett, där - jag lyssnade inte så noga - jag tror det ingår mingel med drugorna, efteråt.
Sen några månader tillbaka har jag börjat fundera var alla bögar är, på scenen. Eller, rättare sagt, var dom är i den samtida dramatiken. Bögen som roll. Visst, dom flimrar förbi lite här och var, som nånting fjolligt i periferin, mer som ett regigrepp än nånting som finns inskrivet i manus. Jag har inte sett allt som går på teater just nu, men på rak arm kan jag bara säga två produktioner där homosexuella manliga roller förekommer, och det är i musikalerna BOOK OF MORMON och BILLY ELLIOT.
Har vi bögar blivit så normaliserade att vi inte behöver synliggöras? Men var är vi, var syns vi, i såna fall?
Jag antar att det är därför vi är här, på den här readingen vi tre, och många av de andra männen i publiken. Kanske hade jag varit här ändå, och säkert finns det några som inte inte kommit hit på grund av pjäsens tema, som liksom uteblivit, både kvinnor, men framför allt män, som tycker att det inte gäller dom, men många av männen som är här, kom av just den anledningen: dom syns ingen annanstans. Ingenstans på stans scener berättas deras historia. Vi har blivit så vana att det inte handlar om oss, aldrig någonsin, att vi inte ens märker att vi inte syns.
Innan jag började det här inlägget skrev jag på Facebook och bad mina bekanta att hjälpa mej att nämna produktioner som går, just nu, och där den homosexuelle mannen förekom som roll i en pjäs vars övergripande tema inte var homofobi eller sexualitet. Jag fick noll svar. Så jag bad om pjäser där det över huvudtaget fanns en homosexuell man. Nada. Till slut jag bad om namn på produktioner där bögen är representerad. Jag fick nio musikaltitlar.
Jag skulle skämmas lite om jag var teaterchef på Stadsteatern eller Dramaten. Men det kanske dom redan gör.
Och jag menar: jag tror inte dom undviker att sätta upp pjäser på grund av att en roll råkar vara homosexuell, jag tror mer det handlar om att dom inte aktivt söker efter pjäser där homosexualitet finns representerad. Så se det här som ett upprop, unga dramatiker: det borde vara hur lätt som helst att få en pjäs med några bögkaraktärer antagen och uppsatt.
Pjäsen handlar om Ben, som jobbar på bank. Han har en flickvän och en pojkvän, typ. Pojkvännen känner till flickvännen, men flickvännen har ingen aning om att det finns någon slags pojkvän. Jag kommer inte ihåg om huvudpersonen uttalat definierar sej som bög, men konstigt nog verkar bisexualitet inte vara något som kommer upp.
Man läser på originalspråket, och det låter förvånansvärt bra. Över lag är vi i Sverige väldigt bra på engelska, både vad gäller tal och talförståelse, men jag tror nog det här är personer som tillbringat mycket tid i engelsktalande länder.
Det är en lyckad reading, men en inte så lyckad pjäs, tycker jag. Den är rolig, sit-com-kvick och lite tänkvärd, men på något sätt känns den mer som ett embryo, en god, ofullbordad idé, än nånting självklart och renande. Jag brukar inte ha något problem att föreställa mej en iscensättning vid en reading, att liksom se det hela framför mej, men här skulle jag kanske föredra en uppsättning, eller i alla fall lite scenerier, för att få en klarare, djupare inblick.
Men det är härligt med en modern pjäs, där man lever som vi lever: man har mobiltelefoner, internet, datorer, appar, Facebook och Instagram, till skillnad från äldre pjäser som har uppdaterats och som ska förfalla utspela sej nu, men saknar alla dessa tydliga tidsmarkörer.
Det är också skönt att se amerikansk dramatik, vilket jag tycker sker mer och mer sällan. Stockholm verkar vara inne på norska eller tyska dramatiker, men sällan brittiska eller amerikanska.
Efter föreställningen har man en talkback, och jag säger att jag hade haft lite svårt att tycka om huvudrollen. Han förblev liksom otydlig. Oklar. Och det hade nog inget att göra med hur han framfördes. Han fick liksom - dramaturgiskt - ingen scen där han fick förklara sej.
Dessutom tyckte jag det var lite synd att man kallat pjäsen för STRAIGHT. På engelska har den visserligen betyda fler saker, som rak, heterosexuell, eller laglydig, ärlig, i motsats till crooked, men när ordet bara står ensamt så antar man nog att det betyder heterosexuell, och det avslöjar liksom vad pjäsen ska handla om, så att det tog en stund innan jag kunde fokusera på andra, underordnade teman. Det var liksom heterosexualiteten som förblev problemet, och jag hade kanske velat upptäcka det själv.
När vi går från teatern, jag och Malvolio, pratade vi om varför vi inte var helt sålda, och hur det skulle kunna ha dramatiserats annorlunda. Vi lekar med tanken på om man skulle börja med det överraskande slutet, och liksom, á la Seinfeldavsnittet The Betrayal, där man använder bakvänd kronologi: den sista scenen spelas först, och så den näst sista, och så vidare.
Vi vände och vred också på tanken om ifall det hade varit kvinnan som varit otrogen med en annan kvinna, eller om mannen varit otrogen med en kvinna, istället för med en man, och vi upptäcker också en slags inbyggd sexism, eller misandri, hos oss själva: om huvudrollen spelats av en kvinna, och om hon inte hade kunnat välje mellan två personer, vilka kön de har spelar ingen roll, då hade vi tolkat det som om hon aktivt försökte, som om hon bokstavligen inte kunde välja; hennes statiska tillstånd var ett slags handikapp hon inte borde klandras för, medan om man sätter en man i samma situation så förväntar man sej att han ska sluta vara en sån mes, skärpa sej, vara en karl, bestämma sej. Passivitet är alltså inte alls lika provocerande hos en kvinna som hos en man, verkar det.
Eller vad tycker du?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
SCENER UR ETT ÄKTENSKAP på Maxim:
"Den första och största överraskningen är hur roligt det är. Jag, som i början av 70-talet såg teveserien som nioåring, har ett helt annat minne: det handlade om konstiga vuxna, som gjorde konstiga saker, på ett tråkigt sätt. Jag fattade inte varför alla vuxna satt och soffade framför teven. Det var för lite dans, tyckte jag, för lite sång och för lite skratt.
Jag tror att mitt nioåriga jag hade gillat den här uppsättningen bättre."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/scener-ur-ett-aktenskap-maxim.html
DUMMA JÄVLA MÅS, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Namn på dom som bearbetar en pjäs brukar nämligen inte dyka upp precis under titeln, om inte deras namn har en viss attraktion, som i: MARTHA GRAHAMS LIV, i bearbetning av Mat-Tina, HARRY POTTER PÅ 40 MINUTER, i bearbetning av Nina Persson, eller EVA DAHLGRENS DISCOGRAFI, i bearbetning av Brynolf och Ljung. Så jag borde förstått att Aaron Posner var någon, och inte vilken liten bearbetare som helst. Men ärligt talat: såhär efteråt så är jag inte övertygad om att han inte är vilken liten bearbetare som helst."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/javla-mas-kulturhuset-stadsteatern.html
ALBERT HERRING på Huggteatern på Operahögskolan:
"Så det var lite som att bli inlåst i en gottkiosk när jag upptäckte Benjamin Britten. Och det var inte så att jag var ute i god tid: samma dag som jag skulle gå på den här föreställningen satte jag mej ner vid min mac och tänker att jag skulle ta och kolla upp vad det här nu var för en snubbe.
Jag bildligen sögs in i datorn och ut på internet: Wikipedia, Youtube, hemsidor och musikarkiv flimrade förbi. Jag var Alice, på väg ner i Underlandet, och fakta, fiktion, filmer och filharmoni fladdrade förbi där jag föll, handlöst."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/albert-herring-hugoteatern-pa.html
Sedan både pjäserna Pride och Cookfight på Stadsteatern
SvaraRaderaFörutom Angels in America
Radera