ALCAZAR: DISCO DEFENDERS, Hamburger Börs, föreställning 77, 5/10 2016

Lina Hedlund, Andreas Lundstedt och Tess Merkel, Dansare Felicia Maurice, Jennifer Wallin,Zain Odelstål (danskapten) och Patrik Riber, ORKESTER, Kapellmästare och gitarr Andy Pfeiler, Trummor Mårgan Höglund, Bas Thobias Gabrielson, Keyboard Jonas Öijvall och Pelle Arhio, Slagverk Fernando Fuentes, Saxofon Peter Zimny, Trumpet Petter Lindgård Kör Anna-Lena BjörklundKreativt team: Edward af Sillén – Regi, Lotta Furebäck – Regiass, David Granditsky och Mikael Kratt – Scenografi, Christopher Bergström – Koreografi
Zain Odelstål – Koreografi Not a sinner/Nor a Saint, Fredrik Benke Rydman – Koreografi Carwash, Margaretha Julle – Kostymdesign, Robin Svensson – Musikaliskt ansvarig, Andy Pfeiler – Kapellmästare, Conny Bäckström – Mask/peruk, Mikael Kratt – Ljusdesign, Daniel Granditsky – Ljuddesign, Robert Lund – Video/LED, Mikael Gordon Solfors och Leif Henriksson - Producenter Föreställningen produceras av 2E Live och Blixten & Co.

You can't stop an avalanche

As it races down the hill

You can try to stop the seasons, girl

But ya know you never will

And you can try to stop my dancin' feet

But I just cannot stand still

Cause the world keeps spinnin'

Round and round

And my heart's keeping time

To the speed of sound

I was lost til' I heard the drums

Then I found my way

Cause you can't stop the beat

Ever since this old world began

A woman found out if she shook it

She could shake up a man

And so I'm gonna shake and shimmy it

The best that I can today

'Cause you cant stop

The motion of the ocean

Or the sun in the sky

You can wonder if you wanna

But I never ask why

And if you try to hold me down

I'm gonna spit in your eye and say

That you cant stop the beat!

You Cant Stop the Beat 

ur HAIRSPRAY

Musik: Marc Shaiman

Text: Scott Wittman & Marc Shaiman

Jag trodde inte jag tyckte om konserter, tills jag insåg att det beror på vilken slags musik som spelas, och vilken slags text som sjungs. Om Liza sjunger, går det bra, och Barbra, och Gunilla Backman och Albin och Fredrik och Kulturama, Corner of the Sky, och klassiskt på Operan, och -

Okej, jag antar att jag gillar konserter mycket mer än jag trodde. Men ordet ”konsert” ger mej en bild av att man ska stå upp, med en öl i handen, och liksom digga musiken. Det är inte jag. Det har aldrig varit jag. Jag kan digga, men då gör jag det helst sittande. För mej själv. I stillhet. 

I min vilda ungdom besökte jag både Roskildefestivalen och en Rolling Stoneskonsert på franska Rivieran, men festivalen tillbringade jag i de olika mat-tälten, och på konserten satt jag och somnade. Det var varmt, och jag kunde förresten ingen av låtarna. Att det låg som en dimma av marijuanarök över läktaren kan också ha gjort sitt till. 

Det mest upphetsande som hänt, tidigare den här dagen, var att jag hade planterat om min största avocadoplanta. Skratta inte: det var ett verkligt dilemma. Eftersom jag inte hade planterat om den på tre, fyra år, hade rötterna liksom inte fått utrymme att sprida ut sej och liksom skapa ett rotverk som kunde stötta plantan, och eftersom växten är så hög att den nu nuddar taket började den omedelbart luta. Det kvittade hur jag än stöttade upp den: nog hittade den en vinkel där den kunde imitera en hängpil. I skrivande stund har jag snott en lina runt den och knutit fast den i handtaget till min franska balkong. Det är ingen god, permanent lösning, jag vet, men jag hade inte tid till något annat: jag skulle på disco-show!!!

Eller, jag skulle först hem till min kompis Patti-Li Leuk, på en GT, och sen skulle vi, och några andra från jobbet gå på Hamburger Börs och se Alcazar.

I somras tog Patti-Li en vända i Asien, rev av några huvudstäder och en hel del länder. Jag, som inte tycker om fuktig värme eller ris - även om jag älskar nudlar - och vars uppfattning av en nöjesresa innebär New York eller London, eller mer urbana destinationer, stannade lugnt hemma och följde hans flackande på snapchat. Det var lite svårt att hänga med var han var, för allt såg lite likadant ut, oavsett om han var i Vietnam, Thailand, Laos eller Kambodja, och eftersom hans dagar nästan slutade när min började, var det lite svårt att få någon uppfattning om när han var, om du förstår vad jag menar? 

Så vi tänkte vi skulle lösa mysteriet med när, var, hur, och varför, genom att jag kom hem till honom och tittade på vad han filmat under sin resa, och på tre eller fyra timmer kommer vi så långt som en och en halv dag: hans resa till Hanoi, och halva första dagen. Det finns nämligen så mycket att prata om, så vi måste hela tiden pausa filmen, och prata om det vi sett, eller vad vi kommit att tänka på när visett det vi sett, eller ganska ofta bara för att babbla om något totalt relaterat. Dessutom finns det en hel del film. 

Vi dricker tonic, blandad med gin från en box Patti-Li  fått från en vän som besökt Tyskland, och vi märker knappt hur fort tiden går: helt plötsligt är det väldigt mycket dags att sno sej, och vi hoppar på våra cyklar, och börja trampa in mot city, i rask takt. 

Alcazar bildades 1998, efter att Andreas Lundstedt fått ett erbjudande av Alexander Bard, och han kontaktade två vänner, och efter några internationella hitar och lite omstruktureringar i gruppen - bland annat var den i dansbandet barbados-berömde Magnus Carlsson medlem under fem år, från 2002 till 2007 - består gruppen nu av tre personer: Andreas Lundstedt, Tess Merkel och Lina Hedlund. 

Gruppen har tagit flera årslånga avbrott och gjort annat, var för sej. Dom har släppt fyra album, 25 singlar, varit med melodifestivalen fem gånger och haft en listetta i Brasilien. 

När vi kommer fram till Hamburger Börs, parkerar våra cyklar utanför och hänger in våra yttekläder garderoben, verkar det vara ganska lugnt. Vi checkar av våra namn vid pulpeten, får en slags biljett, och går bort till den gamla baren, gamla baren, till höger om entren.

Hamburger Börs, har man bestämt, fyllde tvåhundra år, 2012, men det beror på hur man ser det. Sex olika källare runt om i stan har kallats för Hamburger Börs, sedan 1730, men till den nuvarande lokalen kom man först 1811. Dessutom revs stället helt och hållet i den stora klaramassakern 1970, och en helt ny byggnad, med viss interiör sparad från den oscarianska salongen, uppfördes 1975. 

Det är i resterna av den nu rivna originalbyggnaden, nu kallad Oscarianska Baren, som vi nu står och tar en öl, i lugn och ro, innan showen, lite undrande var våra vänner är. Detta är ett genrep, och vi är lite förvånade över att det inte är fler personer inbjudna. Det borde vara smockfullt, och här borde finnas folk vi känner, med det är ganska… luftigt, här i baren. 

Det är för att alla andra har redan gått och satt sej, visar det sej, när det är dags för showen att börja. Inne i stora salongen har folk trängts och väntat, och våra vänner har suttit och väntat. Inte på oss, förstås, utan på showen. Vi hinner knappt sätta oss, hinner knappt vinka till Lady Lake och hennes kompis Baron Blek af Nosen, innan det sätter igång. Nånstans i den orgietäta publiken döljer sej också vår kompis Knubbe, med tjejkompis, och Robin Columbus, med pojkvän. 

Ibland har jag sett shower, där en för uppgiften uppenbart illa utrustad artist fått det ganska vanskliga uppdraget att framföra små monologer, eller prator, kanske man ska säga i det här sammanhanget, vars tematik ofta inte kommit från artisten själv, från hans eller hennes liv, utan har knåpats ihop utan tanke på vem som ska framföra den, och sen liksom ålagts sångaren, att ”tolka” efter bästa förmåga. 

Ämnen som Mitt Liv Som Småbarnspappa, Vad Sägs Om En Gränslös Värld?, eller Är Mannen Den Nya Kvinna - Och Borde Jag Vara Rädd? flimrar förbi i mitt minne, tillsammans med bilden av en obekväm sångare som med en ursäktande attityd försöker minnas en text där han eller hon inte riktigt förstår vad det är som är det roliga, och som prickar in de komiska poängerna lite som när jag kastar ringar i femkanten på Gröna Lund - genom ren tur.  

I den här föreställningen tar man inga såna chanser, och håller snacket till ett minimum, och var och en får en egen liten pratstund med publiken, men inte mer. Och visserligen tror jag säkert att just det här gänget skulle klara fler muntliga uppgifter, men vi har kommit för musiken, för dansen, för showen.

Vad som imponerar, först och främst, är hur hårt dom sliter, och hur snygga dom är. Ingen av dom är under trettiofem år, och eftersom den höggravida Lina Hedlund för tillfället ersatts av körsångerskan Anna-Lena Björklund, så ligger faktiskt medelåldern på de två återstående medlemmarna till och med en bit över 40 år. Men det märks inte, och det syns inte. Och kanske syns det inte av samma anledning som det inte märks: dom sliter som djur däruppe, och givetvis måste en sån workout betala sej, i obetalbara kroppar. 

Och det är nästan en nödvändighet, för kläderna framhäver mer än vad dom döljer, och i stort är det som om artisterna stått på scen i baddräkter eller såna där spandexlångkalsonger snubbarna på mitt gym använder. Det är mycket löshår och lycra, och det är kul, kitchigt och tight, lite som kostymerna i Roger Vadims framtidsfilm från 1968, Barbarella. Jag menar scenkostymerna, inte killarna på mitt Friskis och Svettis.

Förresten, en bit in i showen kom den höggravida Lina Hedlund upp på scenen för att liksom säga hej och sjunga lite, för att sen gå hem och föda barn. Proffsigt.

Där andra artister av en viss ålder, kanske skulle ta det lite lugnare, och lämna över de värsta danspartierna till de yngre mer perifera artisterna, d.v.s. dansarna, är det här tvärtom: de tre solisterna är nästan som ett slags workoutinstruktörer, där för att leda, inte för att lämna över det svettiga slitandet till de yngre förmågorna. 

Och lägg till det att dom under detta koreografiska sprinterlopp sjunger, och sjunger bra, och så har du en förklaring till varför du sitter där du sitter, och dom står där dom står. Det krävs stamina. 

Detta är heller inte artister som plötsligt slagit igenom som tonåringar, genom något teveprogram, utan dom har gått den långa vägen: från backupdansare och körsångare till en välförtjänt plats längst fram. Trägen vinner. 

Jag har för det mesta inga problem med att stå still. När andra vickar och vaggar och diggar och dansar händer det ofta att jag, på min höjd, halvlamt klappar händer, lite tillfälligt. Men här är det svårt att värja sej. Gruppen river av hit efter hit, sina egna och andras, och hela min discodansande ungdom, fylld av nätter förslösade på Patricia, Hus1 och Paradise dundrar liksom förbi, i ett slags musikaliskt retrospekt, följt av min medelålder, där jag liksom hade en mer iaktagande biroll.

Man till och med discofierar sånger som Highway to Hell, Du Gamla Du Fria och Känns Ingen Sorg För Mej Göteborg. 

Jag tänker inte börja räkna upp alla låtarna man framför, men här är en liten treklöver av låtar vars titel börjar på Don’t:

Don’t you Want Me Baby, 

Don’t Leave Me This Way, 

Don’t Stop ’Til You Get Enough.

Koreografiskt påminner det mej - känslomässigt - om ett slags step up-pass jag gick på, nån gång på 90-talet, där man började ganska basic, steg upp, steg ner, men sen la till en handklapp, en snurr, började om, utökade med en synkoperad klapp, en annan snurr, tog allt från början, lade till en kick, ett hopp, en vänding, tills det inte fanns en enda takt som inte hade en koreografisk uppgift. Det är underbart att se dans som verkar vara lika rolig att utföra som den är att avnjuta.

Mot slutet får vi till och med ställa oss upp, och gruppen ger oss några enklare moves att genomföra. 

Och här hade varit ett ypperligt tillfälle att plocka bort våra stolar, istället för att senare, nästan handgripligen rycka undan dom under oss. 

Golvet framför scenen, där vi sitter, ska, efter showen, förvandlas till dansgolv, vilket medför att man redan under extranumret beordrar oss att resa på oss, så att dom kan börja stapla stolarna, men man gör det på ett så aggressivt sätt att stämningen helt kommer av sej, och jag tror först att någon fått en discorelaterad stroke, och att man försöker bereda väg för en bår, så klumpigt, hektiskt och påstridigt betedde sej personalen när dom rycker bort stolar för att vi ska kunna dansa, omedvetna om att dom just punkterar den stämning som fått oss att vilja ta en svängom. 

Sista delen av showen, blir därför ganska grusad, och det känns lite som om man blivit utslängd och avstängd, och den goda discostämningen dör snabbt, och från att ha varit en deltagare, blir jag återigen en iakttagare. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Edward! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5929:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

KOM UT, på Moment:teater:

"Moment:teater har fått en ny, mycket tillfällig, publik, tack vare föreställningens tema, och - misstänker jag - tack vare att huvudrollsinnehavaren är en synnerligen fotogenisk ung man, av den typen andra män har, våta, dag- eller önskedrömmar om. Som Dorothy Parke skrev i sin novell Dusk before Fireworks: 

”Han var verkligen en mycket stilig ung man, som gjord för att ofredas.”"

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/10/kom-ut-pa-momentteater-forestallning-76.html

PASSION, på Spira på Smålands Musik och Teater i Jönköping:

"Vet ni egentligen hur långt det är dit? SMS:ade min kompis Skäggige Skalman som svar på mitt meddelande ifall han ville följa med. 

”Han undrar om vi vet hur långt det är till Jönköping,” sa jag till Patti-Li Leuk, som satt uppkopplad via Facetime. ”Tycker han att det är för långt dit, tror du?”

”Ja, det kan han nog tycka,” svarade Patti-Li, som tillfälligt försvunnit ur bild. Han höll på att laga något lunchigt, och det smattrade från stekpannan i bakgrunden. ”Det är ganska långt.”

”Längre än till Öland?”

”Nej.”

Det är längre till Öland, SMS:ade jag tillbaka, och indikerade med detta våra Ölandsresor som vi gör en gång om året. 

Patti-Li dök upp igen, med en tallrik som han satte ner utom synhåll. Glufs, glufs, glufs. 

Men ni ska tillbaka också, svarade Skäggige Skalman.

”Han säger att vi ska tillbaka också,” upprepade jag, lite som dom där personerna på rymdskepp som bara läser vad som står på skärmen, och lämnar de verkliga besluten till de mer kompetenta. 

”Vi fixar det,” betryggade Patti-Li, med munnen full av någonting stekt.

Vi fixar det, SMS:ade jag.

Lycka till, svarade han.

Det var så det kom sej att Skäggige Skalman inte såg Stephen Sondheims musikal PASSION. "

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/10/passion-spira-smalands-musik-och-teater.html

MARATONDANSEN  på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Och här är vad jag menar med att kassakvinnan gjorde precis rätt: Det hade varit väldigt lätt att ta mitt aggressiva, desperata, irriterade humör och bara spegla det: att anta en snipig attityd och klart och tydligt visa att hon bara var där för att sälja biljetter, inte lyssna på mitt gnällande, och att hon inte var ansvarig för biljettautomaten. 

Men hon agerade precis som hon gått en kurs i krishantering: hon lyssnade på mitt klagande, tog in, höll med, beklagade, och sålde mej en biljett."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/10/maratondansen-stadsteatern.html

Något suddiga.