MARATONDANSEN, Stadsteatern, föreställning 74, 25/9 2016.

Efter en roman av Horace McCoy, Regi, koreografi & scenografi, Kenneth Kvarnström, Kostym Camilla Thulin, Ljus Patrik Bogårdh, Ljud Philippe Bokmaar & Petter Samuelsson, Mask Susanne von Platen, Dramaturg Lucas Svensson, Biträdande regissör, Mia Winge, Medverkande Mina Azarian, Ulf Eklund, Kajsa Ernst, Katarina Ewerlöf, Françoise Fournier, Robert Fux, Anders Johannisson, Jan Mybrand, Odile Nunes, Gunilla Röör, Per Sandberg, Eva Stenson, Philip Zandén

I won't dance, don't ask me

I won't dance, don't ask me

I won't dance, Madame, with you

My heart won't let my feet do things that you do

You know what? You're lovely

And so what? I'm lovely

But, oh, what you do to me

I'm like an ocean wave that's bumped on the shore

I feel so absolutely stumped on the floor

When you dance, you're charming and you're gentle

Especially when we do the Continental

But this feeling isn't purely mental

For, heaven rest us, we're not asbestos

And that's why I won't dance, why should I?

I won't dance, how could I?

I Won’t Dance

ur ROBERTA

av Dorothy Fields, 

Jerome Kern, 

Jimmy Mc Hugh, 

Oscar Hammerstein II, 

Otto Harbach

När jag var liten hade jag sönder min klasskompis Myrmumsarmarkus’ skärp. Eller, liten och liten, jag gick nog i femman, och vi lekta nåt, hästar, kanske, och jag höll fast i hans läderskärp, och det gick av. Lädret, i skärpet, gick av. Han blev inte arg, vad jag minns, och vi fortsatte leka, men jag misstänker att jag i fortsättningen istället fick vara hästen, eller vad det nu var vi egentligen lekte. 

Senare samma dag, eller kanske dagen efter, kom mamma upp på mitt rum och berättade att Myrmumsarmarkus’ pappa var nere i farstun, och ville ha betalt för ett nytt skärp. 

”Ge honom inga pengar, det var ett gammalt jävla skärp, och det var inte mitt fel, inte bara mitt fel; om han inte hade hade dragit åt sitt håll så hade skärpet aldrig gått av.”

Det var inte det att jag kände att mamma anklagade mej för något bus, som gjorde att jag opponerade mej, det var orättvisan i det hela: vi hade varit två som lekt, två som dragit, och om någon skulle betala något, så skulle det vi betala hälften, och Myrmumsarmarkus hälften. Jag skulle aldrig fått för mej att gå hem till min mamma och sagt att Myrmumsarmarkus hade förstört mitt skärp, om det varit tvärtom.

Mamma sa att hon förstod, men gick ändå ner och betalade för skärpet. Det var enklare så, sa hon.

Jag kokade, som bara en femteklassare kan koka, åt hur orättvist allt kunde varat allmänhet, och hur idiotiska vissa personers pappor kunde vara, i synnerhet. 

Men nu, i medelålderns kranka blekhet, så tycker jag att mamma gjorde precis rätt. 

Kvinnan i kassan på Kulturhuset gjorde också precis rätt: hon tog min aggro, omvandlade den och förvandlade mej till en mycket nöjd kund.

Allt var dom där jävla biljettautomaternas fel. Det verkar som om jag nio gånger av tio inte kan få dom at funka. Nej, säg, åtta gånger av tio. Fem av fem? Ganska ofta i alla fall, kan jag inte få dom att funka. 

I alla fall: jag hade sett att det fanns gott om - mer än gott om, ett överflöd - av platser till söndagens föreställning av MARATONDANSEN, och det var när jag försökte köpa en sistaminutenbiljett i automaten som det sket sej:

Transaktionen avbröts, eller något sådant, stod det på skärmen, så fort jag stoppat in mitt betalkort och slagit in min kod. Inte en gång, utan flera. Hade jag varit rökare hade jag tagit en paus, gått ut och tänt en cigg, och lugnat ner mej, men nu fanns det inte annat att göra än att argt stolpa upp till kassan, och försöka att inte förlora humöret.

Och här är vad jag menar med att kassakvinnan gjorde precis rätt: Det hade varit väldigt lätt att ta mitt aggressiva, desperata, irriterade humör och bara spegla det: att anta en snipig attityd och klart och tydligt visa att hon bara var där för att sälja biljetter, inte lyssna på mitt gnällande, och att hon inte var ansvarig för biljettautomaten. 

Men hon agerade precis som hon gått en kurs i krishantering: hon lyssnade på mitt klagande, tog in, höll med, beklagade, och sålde mej en biljett. 

Jag gick därifrån en mycket nöjd man, och hoppades att jag inte delat med mej av mitt dåliga humör. 

Horace McCoy är känd för sin bok Kiss Tomorrow Goodbye, som kom 1948, och filmatiseringen sägs vara den första film-noir-produktionen, men framför allt skrev han They Shoot Horses, Don’t They? 

Boken kom 1935, precis när USA - och många andra länder - var på väg att hämta sej från den stora depressionen. Han var född 1897, i Tennessee, och innan han dog, 1955, hade han prövat en himla massa jobb: han hade varit soldat i flygvapnet under första världskriget, och fick Croix de Guerre av Franska staten, för sina insatser bakom fiendelinjen som flygbombare och fotograf. Han jobbade som sportjournalist och radioreporter, och som amatörskådespelare sökte han sej till Hollywood, där han övergick till att författa böcker och filmmanus, efter att först ha testat på att jobba som biltvättare, salladsplockare, och utkastare på Santa Monicapiren. 

Det var på det sistnämnda jobbet som han fick idén till boken för vilken han kanske är mest känd; en bok om ett dansmaraton, något som var mycket populärt under depressionen: innan reality teve var den här typen av underhållning ett slags mellanting mellan dikt och verklighet. Reglerna var enkla: man skulle dansa så länge man orkade, och det par som höll ut längst, vann. Tävlingarna kunde pågå i veckor. Deltagarna fick bara lämna dansgolvet av hygieniska eller medicinska skäl, eller för att byta kläder. I den stora arbetlöshetens USA var detta ett sätt att vinna prispengar, men också ett sätt att mätta sej, eftersom de tävlande oftast blev bjudna på mat. 

1969 blev det film av boken om killen som skjuter en förkrossad kvinna efter en avbrutan maratontävling, för att, som han säger, man skjuter ju hästar som är obrukbara. Jane Fonda spelade den kvinnliga huvudrollen, och filmen nominerades för nio Oscars, men vann bara en, för bäste manliga biroll. 

Jag antar att du inte vet vem June Havoc är? Hon är en kvinna som föddes för nästan hundra år sen, men som dog för sex år sen, vid 97 års ålder, efter ett långt liv på scenen, på film, och på teve. Jag har Junes båda memoarer, Early Havoc och More Havoc. Hennes syster var den mycket mer kända stripteaseartisten, programledaren och författaren Gypsy Rose Lee, och hennes memoarer, Gypsy, ligger till grund för muskalen GYPSY, med musik av Jule Styne, text av Stephen Sondheim, och manus av Athur Laurents. Japp, June Havoc är den irriterande yngre systern i föreställningen, Baby June, hon som rymmer med en av danskillarna, och börjar försörja sej som maratondansare. 

Det är nämligen June Havoc som var först med att skriva en pjäs om det här ämnet, Marathon ’33, baserat på hennes första memoarer, och Horace McCoys bok. Pjäsen hade premiär 1936 och fick fyra Tony-nomineringar. 

Den här versionen, på Kulturhuset Stadsteaterns stora scen handlar om ett gäng skådisar som, istället för att tävla om pengar, tävlar om en fast anställning på Kulturhuset Stadsteatern. Inte genom att tävla i teater, eller på något sätt visa upp sina dramatiska kunskaper, utan genom att tävla i dans.

Ursprungligen var det meningen att Malena Erdman skulle vara med i produktionen, men enligt deras hemsida kommer hon inte att medverka, på grund av familjeskäl. Jag undrar om det hade sett annorlunda ut om hon fortfarande varit med. Jag menar, givetvis hade det sett annorlunda ut, men jag undrar om det fundamental varit annorlunda, som i: ett helt annat sätt att berätta historien?

Jag kan vara väldigt krass, och säger ofta vad jag tycker, utan att tänka på att tiga i många fall, är guld. Till exempel tror jag inte att jag skulle överleva många dagar i någon kapacitet på den administrerande sidan på Kulturhuset Stadsteatern, för jag hade, om jag hade hört talas om premisserna för den här föreställningen, ofrånkomligen utbrustit:

”Låter inte det som en väldigt dum idé?”

Och visst hade det varit roligt om jag blivit överbevisad: att det hade varit en väldigt bra idé?

Scenen, vad jag förstår, föreställer Kulturhuset Stadsteaterns stora scen, och fyra stora väggar med - tror jag i alla fall - LED-skärmar, vrids runt på golvet, för att variera scenbilden. Och det är i många fall en väldigt snygg scenbild. 

Kostymt hade man kanske väntat sej att aktörerna skulle ha en massa plagg hämtade på teaterns lager, men de verkar alla var nyligen uppsydda, och är lite lagom snygga och opersonliga, som om dom sytts upp för att passa vem som helst, och jag sitter så pass långt fram att jag kan njuta av de fina detaljerna. En väst, som Gunilla Röör har när hon knäcker extra som konferencier, är gjort av ett rött paljetttyg av en typ som jag aldrig tidigare har sett. 

I korta monologer, eller i dialog med varandra eller publiken, presenterar aktörerna sej, inte som sej själva, utan någon i nästan samma situation, men en fiktiv sådan. Det är lite svårt att köpa att en skådis på Stadsteatern föreställer en skådis på stadsteatern, men inte sej själv, utan någon annan. 

Det är också lite skevt att låta konferenciern, spelad av Robert Fux, ingå i själva maratondansandet. Han står liksom med en fot i varje läger, och den verkliga antagonisten, Stadsteatern själv, blir på så sätt orepresenterad. 

Och varför ska man tävla i just dans? Jag menar, bara i dans, i motsats till även i cirkuskonster, sång, striptease och jonglering. Var det bara för att man inte riktigt visste vad man skulle göra av Kenneth Kvarnström den här säsongen?

Det låter kanske som en bra idé, att en koreograf regisserar en pjäs om en danstävling, och det är kanske mest i manuset som det - för mej - brister. 

Och konstigt nog är själv dansen det minst intressanta. De blir, på något sätt, longörer, varken bra eller dåliga, bara långa. Skådespelarna rör sej bra, men det blir en slags logikvurpa om det hela ska vara en maratondans, och så är det samtidigt koreograferad. 

Ärligt talat, hur många fasta dansarkontrakt finns det i Sverige? Hade det inte varit intressantare att ta en titt på den problematiken, om man nu är inne på dansarnas område och klampar?

Faktiskt, när jag nu i efterhand tänker efter, så tycker jag nog att det hade kunnat bli en mycket intressantare förställning: att låta en drös dansare delta, i jakt på fast kontrakt, under devisen att om man slutar dansar så älskar man inte dansen tillräckligt. Konferenciern hade kunnat gå runt och låtit dom presentera sej, både i ord och dans, och låtit dom göra utföra saker som: 

”Berätta om din dag!”

(DANSAREN BERÄTTAR OM SIN DAG.)

KONFERENCIERN: Nu; dansa din dag! Dansa din barndom, ditt äktenskap, din sjukdom!

Jag förstår, eller tror att jag förstår, att man försöker göra ett kritiskt inlägg i hur de flesta skådespelares arbetssituation ser ut. Nästan inga har fasta tjänster, och de flesta går arbetslösa längre perioder. Men det ligger något respektlöst i att likna dom med maratondansare, tycker jag. Eller, kanske är det ovärdigt jag menar. Barnsligt, är ett annat ord som passar. Att påstå att man kan tävla i fasta kontrakt, att folk kan komma in från gatan, utan något som helst intresse för teater, eller utbildning, tävla i dans och potentiellt få ett fast kontrakt, säger inte det något om hur lite talang, fallenhet och erfarenhet man själva tycker det krävs? I och med att man är med och tävlar, så ställer man ju upp på reglerna? 

Kanske är det tänkt som ett inlägg i hur folk som ställer upp i dokusåpor och tevetävlingar plötsligt finner sej katapultade upp på tiljorna, men eftersom detta är en berättelse vinklad ur deras synpunkt, så är det ju svårt att kritisera, om man säger att alla gör såhär?

Det hade varit intressant att få se någon slags motreaktion från de fast anställda på teatern. För mej känns det lite som om den konstnärliga ledningen slår sej för bröstet och skränar: titta på oss, vi är självkritiska!!!

Varför inte ta situationen på allvar, i såna fall, om man nu vill vara kritisk? Nu blir det mer så att problematiken bumerangar, och slår tillbaka mot dom som ställer upp i ett så ovärdigt sammanhang.

Detta blir ointressant ganska snabbt, och vore olidligt, om det inte vore för skådespelarna själva. Den mesta tiden sitter jag faktiskt och funderar på skådisarna, och på charm. Eller, kanske inte charm, men på det där som man kallar it. Det. En slags utstrålning, kan tänkas, som gör att mina ögon dras till dom. Är det bara ansiktsmuskler som drar ihop sej på unika sätt, en timbre i rösten, en slags benstomme som gör att ansiktets plan fångar ljuset på ett särskilt sätt, eller finns det något djupare? Varför tittar jag på en person, och inte en annan. Varför är någons sätt att berätta en historia mer intressant än en annans?

Jag tycker dom är beundransvärda. Salongen är mer än halvtom, och ändå tycker jag mej inte märka någon som helst förbittring från scenen. 

Och istället för att beklaga bristen på fasta kontrakt sitter jag och funderar på de fast anställdas arbetssituation. Måste dom tacka ja till allt dravel som föreslås? Var det någon som vågade tacka nej till att vara med i det här? Och fick det i såna fall några konsekvenser, som när skådespelare förr i världen, under Hollywoods studiosystem, blev avstängda om dom vägrade ta vissa roller?

Var det någon som absolut ville vara med, och någon som kanske inte alls ville, och så hamnade de båda ändå här? Ville alla, eller har viljan ingenting med saken att göra? Hur ser skådespelarnas arbetssituation, och möjligheten att påverka den, egentligen ut?

På något sätt kan jag nog tycka att det finns värre saker att kritisera än bristen på fasta kontrakt?

Förresten, historien om Myrmumsarmarkus har en liten epilog. Inte många dagar efter att mamma betalat för skärpet, kom hans pappa och knackade på hos oss igen, den här gången medsläpande några tavlor som han målat. Han var något av en konstnär, hade uppfattat min mamma som välvilligt inställd, och försökte nu kränga något av sina alster. Mamma tackade vänligt men bestämt nej.

Som hon sa till mej, efter att hon stängt ytterdörren, och var säker på att han var utom höravstånd: 

”Man ska vara vänlig, men inte hur vänlig som helst.”

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Sista minutenbiljett: 250:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5554:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

THE PHANTOM OF THE OPERA, på Cirkus:

"Jag satt på allvar och funderade på vad man skulle göra med scenografin när den här föreställningen lades ner. Och vad jag i såna fall skulle försöka få med mej hem, om det nu visade sej att allt hamnade i containers, på väg till tippen. 

Det såg ut som om den där förgyllda skulpturen av lyckliga, halvnakna damer som smektes av muskulösa, maskbärande herrar, som hängde högst upp i mitten av prosceniet, precis skulle kunna passa in i mitt vardagsrum. Om jag slängde ut antingen bokhyllorna eller teak-sideboardet."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/10/the-phantom-of-opera-cirkus.html

BULLETS OVER BROADWAY på Göta Lejon:

När jag hörde att Göta Lejon skulle sätta upp musikalen BULLETS OVER BROADWAY, tänkte jag: 

”Va? Det kommer aldrig att funka!”

När jag sen hörde att den skulle regisseras av Emma Bucht, tänkte jag, igen: 

”Va? Det kommer aldrig att funka!”

Och när jag hörde att Johan Rheborg skulle spela den steppande gangstern, mumlade jag, för mej själv:

”Han? Steppa? Det kommer aldrig att funka!”

Men det var när jag hörde att Helen Sjöholm skulle spela Diane Wiests roll, som teaterdivan Helen Sinclair, som jag sa, högt och tydligt:

”Jag älskar mänskan, men det här, det kommer aldrig att funka!”

Sen såg jag föreställningen, och ändrade mej.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/10/bullets-over-broadway-gota-lejon.html

SÄLLSKAPSRESAN, på Chinateatern:

"Jag minns inte mycket av Sällskapsresan, filmen från 1980, alltså, och halvvägs in i den här föreställningen insåg jag att jag hade blandat ihop den med filmen Repmånad, och att jag förväxlat Sven Melander med Loffe Carlsson. Gubbar med mustasch, liksom. Och har inte båda varit programledare? Eller blandar jag ihop dom med nån tredje nu? 

I alla fall: Allt jag kom ihåg var ”Jag kan flyga, jag är inte rädd” och ”Pass, pesetas, p-piller och -” 

Jag har glömt vad det sista p-et stod för, och jag vägrar googla."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/09/sallskapsresan-chinateatern.html