Av Mike Bartlett, Regi och översättning Edward Af Sillén, Scenografi och kostym Sven Haraldsson, Ljus Robert Larein, Mask, Ulrika Ritter, Medverkande Vanna Rosenberg, Christer Fant, Albin Flinkas, Patrik Hont.
You gotta turn it off
And then you gotta pull it out
You gotta be sure that it's something
Everybody's gonna talk about
Before you decide
That the time's all right
For making your mind up.
Don't let your indecision
Take you from behind.
Trust your inner vision
Don't let others change your mind.
And now you really gotta burn it up
And make another flight by night
And run for your money and take a chance
And it'll turn out right
And when you can see how it's gonna be
You're making your mind up.
MAKING YOUR MIND UP
av HILL, ANDY / DANTER, JOHN NIGEL
I original heter den här pjäsen COCK, men i den svenska översättningen har man valt att kalla den COCKFIGHT, vilket jag tycker är helt rätt. För de engelsktalande är originaltiteln dubbeltydig, och betyder både kuk och tupp. Den svensktalande majoriteten skulle nog bara läsa titeln som kuk, och om nån frågade dom vad tupp hette på engelska skulle nog de flesta säga rooster.
Men nånstans i mitten, mot slutet av föreställningen, börjar jag fundera på om föreställningen inte borde ha kallats: Alla Hatar John, för det känns lite så. Inte så att dom andra rollerna hatar honom, dom verkar älska honom, men vi, publiken, har börjat hata honom. Eller är det bara jag?
John är killen i pjäsen som inte kan välja mellan sin flickvän och sin pojkvän. Inte för att dom är så fantastiska att han inte kan välja mellan dom, det verkar mer som om han inte kan utföra akten att välja. Punkt.
Det finns få saker som jag avskyr lika mycket som när folk säger saker som ”Jag vet inte riktigt vad jag tycker”, ”Jag har inte bestämt mej än,” och ”Jag vet inte vad jag ska välja.”
I SUNDAY IN THE PARK WITH GEORGE, skrev Stephen Sondheim:
Stop worrying where you're going—move on
If you can know where you're going, you've gone
Just keep moving on.
I chose, and my world was shaken—so what?
The choice may have been mistaken, the choosing was not.
You have to move on.
Och det är precis min filosofi. Du måste göra ett val. Kanske är det fel, vem vet, men valet måste göras, och kanske ändrar du dej längre fram, men om du inte väljer nåt händer ingenting.
Kanske är det för att jag är född i vädurens tecken, vi är fulla av självförtroende och energi, och plöjer fram som murbräckor. Det hade kanske varit annorlunda om jag varit en våg, ett stjärntecken som - vad jag förstår - hela tiden väger och velar.
En annan hatad fras, förresten, är: ”Jag orkar inte. ” Inte som i: ”Jag orkar inte springa mer, det här med Stockholm maraton var kanske inte en så bra idé för någon som inte ens joggar till bussen,” eller ”Nu har jag varit vaken i 24 timmar, SJ:s förseningar tar livet av mej, jag orkar inte, snart lägger jag mej och sover här på perrongen.”
Jag talar om när man säger ”Jag orkar inte” man egentligen menar: ”Jag vill inte.” Som i: ”Det hade varit jättekul, men jag orkar bara inte.” ”Det skulle vara underbart om jag kunde gå på gym efter jobbet, men jag orkar bara inte.” ”Jag önskar att jag läste mer böcker, men jag orkar bara inte.” ”Teater en gång i veckan låter underbart, men jag orkar bara inte.”
Jag och min kompis Patti-Li Leuk har som ambition att besöka alla Stockholms museum, ett i månaden, och i Januari 2016 var det dags för Judiska Museet. Vi brukar försöka klämma in heldagar, men just denna dagen hade vi bokat in en teaterpjäs, visserligen en sen sådan - den började kvart över nio - och en filmvisning innan dess: Patti-Li hade besökt Teneriffa i en vecka runt jul, och vi hade bara hunnit titta på hälften av allt han filmat där, så något museum som inte var öppet så länge verkade optimalt.
Det stod och vägde mellan Bergianska Trädgården - öppet 11-16, och Judiska Museet - öppet 12-16, tills jag läste att just denna dagen, den 27:e Januari, var förintelsens minnesdag, och det avgjorde saken.
Du ser, John, man gör sina val, man väger för och emot, och så väljer man? Och Bergianska Trädgården kanske ändå passar lite bättre längre fram på vårkanten?
Just nu har man en tillfällig utställning, med en guidad visning halv ett, Albumet Från Auschwitz, om ett fotoalbum upphittat av Lili Jacobs, som - när hon efter kriget befrias från lägret Mittalbau-Dora, och letar i en låda efter varmare kläder - hittar ett album med bilder från Auschwitz, tagna av två SS-män, och föreställande henne själv, och hennes familj, av vilken hon var den enda överlevande. Fotograferna har bland annat tagit bilder av när judarna precis har stigit av tågen, har tvingats att lämna ifrån sej sina tillhörigheter, och står i kö för att sorteras: nazisterna väljer vilka som anses fortfarande användbara, och vilka som ska skickas direkt till gaskamrarna.
Att ha en guidad tur, denna dag, för alla dessa människor som har dykt upp, är nästan omöjligt. Utställningen är gjord för ett stilla vandrande i ganska snäva korridorer, men guiden gör så gott hon kan. Hon berättar, och vi iakttar på avstånd; ibland kan vi bara höra vad hon säger, inte se något alls, men efteråt, i lugn och ro, kan vi gå tillbaka och titta.
Det som påverkade mej mest var kanske inte bilderna i sej, utan när guiden berättade att det har varit nästan omöjligt att identifiera människorna på bilderna, inte för att fotona var suddiga eller diffusa; man såg klart och tydligt alla ansikten och anletsdrag, men det fanns helt enkelt inga överlevande som kunde säga vem som var vem. Alla som hade vetat vem dom var, som hade kunnat minnas dom, berätta om dom, deras namn, deras liv, var utrotade, dom också.
Det finns också ett foto ur ett annat album, som verkligen skakade om mej, och fick mej att tänka. Det föreställer glada, spexande nazister utomhus, uppställda som för ett galet klassfoto. En man har ett dragspel, en kvinna, antagligen teaterapan i gruppen, knixar med benen, drar upp axlarna och gör en glad grimas, som för att säga ”häpp!”, och alla, alla skrattar stort emot kameran. Jag hade på något sätt alltid trott att dessa människor drivits av en omänsklig skräck, att dom av överordnade tvingats att göra det dom gjorde; om dom inte gjort det dom gjorde hade någon annan gjort det, mot dom, och att det hela tiden fanns en slags medmänsklig ångest för det dom tvingades göra.
Men det finns ingen skam, ingen skräck i deras blickar; ingenting i deras ansiktsuttryck berättar att dom just förintat tusentals människor. Dom skojar, på fotot, ler och skrattar. Det hade kunnat vara du och jag, en dag after work.
Det är lite svårt att ta in de permanenta utställningarna, efteråt. Vi ser en film om judarnas historia i Sverige, om assimilering och traditioner. Vi läser om Toran, om Synagogan på Marstrand, om Gustav III, sabbaten och svensk-judiska familjer. Men det är omöjligt att koncentrera sej på årtusenden av historia. Jag köper en affisch från en tidigare utställning, en skiss av kostymtecknaren Mago, föreställande Marlene Dietrich hade när hon uppträdde på Berns.
Det är skönt att det är en bit att cykla, hem till Patti-Li, för intrycken hinner smälta lite, det där ödesmättade, allsmäktiga dåliga samvetet blir liksom någorlunda balanserat, och när jag kryper upp i hans soffa med en frigolitförpackning fylld med Pad Thai och tofu, och hans iMovieprogram börjar visa bilder från Teneriffa av sol, vulkaner och vindlande asfalterande vägar, högt, högt över havet, är vi redo att höja varsitt glas rödvin, och skåla: l’cahim!, som vi av musikalen FIDDLER ON THE ROOF har lärt oss är hebreiska för ”To life!”
Drink, l'chaim, to life!
To life, to life, l'chaim.
L'chaim, l'chaim, to life.
Life has a way of confusing us,
Blessing and bruising us.
Drink, l'chaim, to life!
Mike Bartletts COCK, hade premiär 2009 på Royal Court, och uppsättningen vann en Olivier award 2010. Hans KING CHARLES III, en pjäs på blankvers, som handlar om drottning Elizabeths son Charles, han med Diana, du vet, hade premiär i London 2014, och förflyttades senare till Broadway, för att kortare gästspel.
På Kafé Klara, där man vanligtvis spelar soppteater, har man då och då en slags nattföreställningar, när föreställningarna på de andra två scenerna, Klarascenen och Lilla Scenen, är över. Man sitter vid kaféborden, det är fri sittning, och i baren serverar dom öl, vin och cider. Jag valde cider. Patti-Li valde vin.
Vi får ett bord längst fram, och vi delar det med en kille och en tjej som praktiserar på melodifestivalen. Nu, såhär i efterhand, önskar jag att jag inte hade berättat för dom hur ointresserad jag är av tävlingen, utan istället frågat vad en praktikant gör, för jag har ingen aning.
Det är ovanligt många män i publiken, och jag antar att det är ämnet - kärlek mellan män - som har lockat dom. Jag vet inte om homosexualitet är speciellt underrepresenterat på Kulturhuset och Dramaten, men det känns som om det är sällan dom riktar sej till homosexuella män och kvinnor.
Ofta är det liksom en pjäs där det dyker upp bögar, eller en pjäs med homotema, men vinklat för en heterosexuell publik. Det är mer en känsla, en inställning i berättandet, där man ibland känner att man måste förklara det här med bögar och deras bögeriande.
Homosexuella kvinnor, antar jag, får ofta nöja sej med att sorteras in i uttalat feministiska uppsättningar.
Två vänner, ett par, Stripp-Nisse och Fred Casely, dyker plötsligt upp, och sätter sej vid bordet bredvid, och det hör verkligen inte till vanligheten att dom går på teater. Och precis innan ljuset går ner, kommer ytterligare vänner och tränger sej ner vid deras bord; Lars Larsson Molin och Benjamin Barker, och deras vän, Lambada-Lorentz. Kanske ingen av dom hade kommit hit om dom inte läst att föreställningen var nominerad till QX-galan 2016, i kategorin Årets Scen. Kanske är det bara så att snacket gått.
Det handlar om två killar som har levt tillsammmans ganska länge, och när dom gör slut träffar den ene av dom, John, en kvinna, och inleder ett förhållande, trots att han tidigare, och fortfarande, nog skulle definiera sej som bög. Det är killar han tänder på. Eller är det bara av gammal vana? Och varför vill han plötsligt gå tillbaka till sin pojkvän. Eller vill han? Vad vill han?
För att reda ut härvan träffas John, hans flickan och hans pojkvän hemma hos pojkvännen, för att liksom avgöra vad som är bäst. Och sa jag att pojkvännen bjudit dit sin far, för att liksom ha någon på sin sida?
Det är en vansinnigt spännande pjäs, och uppsättning. Den lilla scenen är klädd av en tjock röd matta, och på sidorna har man ställt upp ställningar med teaterlampor, tätt ihop, som väggar av ljus, nästan som om det vore för en konsert.
Fonden är helt täckt av stora speglar, från golv till tak, och fungerar fenomenalt: istället för att sitta och titta på oss själva - för vi speglas också - kan vi istället se både fram och baksida på skådisarna. Det finns liksom ingenstans att gömma sej, och påminner om en boxningsring, vilket nog är syftet. Man har till och med lagt in en klocka, som för att symbolisera olika ronder, när man gör tidshopp i föreställningen.
Replikleveransen är blixtsnabb, precis som när man själv är indragen i ett sånt där aggressivt tjabbande, där man många gånger bara är ute efter att såra. Här hinns inte med något av sånt där slafsande i spelet som jag ibland kan sitta och irritera mej på. Du vet, som när skådisarna ofta lägger till det där ”eh?”, efter sina repliker, som i:
”Du tror att du är så jävla bra, där du sitter med ditt stenografiblock, eh?”
”Du har ingen aning om vad du pratar om, eh?”
”Att vara eller inte vara, eh? Det är frågan, eh?”
Jag kallar dom för ”eh”-skådisar, och dom är vanligtvis män som kommit till teatern från teve och film, där dom är vana att det dom säger kanske inte är så välskrivet. Jag tror dom lägger till det där ordet för att dom inte riktigt litar på att repliken, som skriven, räcker till, eller för att dom inte vet riktigt hur dom ska använda orden, eller för att liksom lämna över repliken, för att visa att det är den andres tur. Värst är det oftast när dom gör det mitt i en längre replik, där medspelaren inte har något att säga, utan liksom får förefalla förstummad, som i:
ÖSTROGEN HANSON: Nu ska det blir gott med middag, eh?
LUDMILA LUNKENTUSS:
ÖSTROGEN HANSON: Jag har arbetat hårt i koppargruvan hela dagen, för att försörja dej och lilla Juanita, eh?
LUDMILA LUNKENTUSS:
ÖSTROGEN HANSSON: Jag hoppas att det inte blir korv Stroganoff idag igen, en riktigt karl förtjänar lite omväxling, eh?
LUDMILA LUNKENTUSS: Du har fått ett brev från hembygdsföreningen, din skulptur har vunnit första pris i den årliga amatörutställningen. Vi är rika!
ÖSTROGEN HANSSON: Stå inte bara där, öppna en flaska Gula Änkan, eh?
Här finns det inte tid för såna olater. Har är man Neil Simon-exakta.
Man har vanliga, ganska tidlösa vardagskläder, och ingen som helst annan scenografi, som stolar, bord eller handrekvisita. Förutom en cheesecake, som kommer in på slutet. Man kan till exempel säga: ”Ska jag ta din jacka?” och få till svar ”Jatack,” utan att något händer, men vi som publik förstår vad som har hänt, utan att det behöver hända. Det ger en härlig frihet i spelet, en slags drömsk poesi, och eliminerar en massa onödigt naturalistiskt hanterande.
Detta är en sån där föreställning där nån i publiken skrattar, någonstans, plötsligt, utan att man själv förstår varför, och där man själv fnissar förtjust, eller flämtar till, och andra inte alls verkar förstå vad man känner. En djupt individuell upplevelse, vilket är mycket ovanligt på teatern.
Jag skulle gärna se Vanna Rosenberg som Laura i ETT GLASMENAGERI, eller varför inte Bella i Neil Simons LOST IN YONKERS? Det finns något så tydligt, och ändå överraskande hos henne, och det känns som om hon inte alls på förhand har bestämt vad rollen ska känna, utan låter det som kommer, komma.
Och jag vill absolut inte säga att Albin Flinkas är bortkastad på Soppteatern, tvärtom, men det är väldigt skönt att få se honom sätta tänderna i något riktigt matigt. Vore han inte intressant som Mr Maximilian de Winter i en dramatisering av REBECCA? Han gör det där stoiskt sårade, arga, väldigt bra, och ingen kan som han argt blinka bort tårar. Givetvis är det väl bara en tidsfråga innan han gör BENT, hoppas jag? Och om Rosenberg gör Laura vore han ett perfekt val som Tom, n’est-café?
Om det är något aber jag har, så är det att man inte har lyckats ställa sej på mannen som inte kan välja, Johns, sida. Rent logiskt förstår jag vad han väljer mellan, men känslomässigt är jag inte med, och kanske beror det bara på mitt vädurskap, jag vet inte, men jag förstår inte vad han känner, han förblir för mej lite av en främling, och jag ser på honom som någon som inte har kontakt med sina känslor, och jag önskar att det inte vore så.
Som bög, antar jag, är det extra intressant. Och kanske för de bisexuella. Och kanske för kvinnor som någon gång varit kära i en bög. Jag tycker mej märka en kvinna i publiken som påbörjar en spontanapplåd så fort den kvinnliga rollen tagit en poäng, och jag fick för mej att den klappande kvinnan fått sitt hjärta krossat många gånger, av män som föredrar män. Eller kanske bara en gång, men ordentligt.
Och kanske är det intressant för fäder till barn som inte lever ett liv som kanske förväntades. Och kanske för dom som blivit dumpade. Och dom som någon gång inte kunnat bestämma sej.
Det är vansinnigt spännande, och extremt sexualpolitiskt. Som bög vet jag vilka val jag skulle ha gjort, och man är livrädd att på något sätt få sej en smäll på käften, på grund av det liv jag lever, och den jag är. Det är så sällan vi får se homosexuella roller diskutera sin homosexualitet, att vad dom säger och vilka värderingar dom har, blir extremt viktigt.
Som man är jag ganska van vid att man klistrar olika epitet och egenskaper vid mitt kön, och kallar dom sanningar. Om en kvinna till exempel påstår att alla killar är potentiella våldtäktsmän har jag lärt mej att se det som att det är hennes privata åsikt, ett uttryck för det fria ordet, för demokratin, men om någon ställer sej upp på scenen i en roll som definieras som homosexuell, och säger något provocerande, då är det inte alls lika lätt att skaka av sej och gå vidare.
När John till exempel erkänner att han tycker att sex är skönare med en kvinna, känns det lite som om nån är inne och nafsar på min integritet, och jag måste påminna mej att det är en roll i en pjäs, att det bara är den här rollens sanning, inte något allmängiltigt. Man försöker inte säga att om alla bögar bara hade lite sex med kvinnor så skulle dom inse hur pass mycket skönare det var och sluta med sitt homosexande. Hoppas jag. Väljer jag att tro, i alla fall.
På samma sätt blir varje val som görs, varje ord som sägs, extremt viktigt, och det är svårt att ställa sej utanför och försöka ha en objektiv blick.
Givetvis, och det tar emot lite att erkänna det, såg jag från början kvinnan som hotet, hon som klampat in på höga klackar och försökte släpa mannen, skrikande och sparkande, över till heterohörnan. Tills jag plötsligt översköljdes av en enorm, plötslig empati för den stackars kvinnan som bara stod där, ensam, älskandes.
Undrar du hur det går, vem som väljer vad, och allt det där?
Du vet det där uttrycket Att vinna slaget, men förlora kriget?
Biljetterna kostar 160 kronor, och om det finns några kvar köper du dom HÄR.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett 160:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 500:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
READY, READY, på Dansens Hus:
Jag kan nog inte räkna på alla fingrar och tår hur ofta jag har hört eller läst frasen:
”Jag vill visa på den patriarkala strukturen i vårt samhälle,” men inte en enda gång har jag hört eller läst någon fråga:
”Hur?”
Eller ”Varför?”
Jag antar att man tänker att om man ställer en följdfråga är det samma sak som att ifrågasätta, och man vill absolut inte bli uppfattad som någon som ifrågasätter någon som ifrågasätter den patriarkala strukturen.
Låter det intressant? Här är resten:
CHARLEYS TANT på Intiman, ett genrep:
Claes Malmberg, som Lord Babberly, ”Charleys Tant”, är överraskande bra. Det är ganska vanligt att killar, när dom ska föreställa komiska fruntimmer, antingen fjollar till sej något hysteriskt, eller tar den andra vägen: dom är många gånger mer manliga i klänning än dom var innan dom fick på sej den. Här faller man inte i den enkla fällan. Efter ett tag glömmer jag faktiskt bort att han ska föreställa en man som föreställer en kvinna, och köper honom helt som en något monstruös kvinna. En vansinnigt rolig, monstruös kvinna.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/charleys-tant-intiman-genrep.html
THE WIZ, med Viktor Rydbergs Gymnasium, på Maxim:
Tvärtemot vad man kanske skulle kunna tro, brukar dessa musikalelevuppspel överraska, många gånger tack vare intelligenta och nyskapande tolkningar. Här är Dorothy en ganska bortskämd tonåring, vars enda dröm är att bli känd. Inte för något särskilt, som sång eller dans eller intelligens, utan bara känd, något som faktiskt är ett ganska aktuellt problem. En kompis till mej som arbetar på ett ställe där man anställde ungdomar, tillfälligt, över sommaren, säger att det var som om vissa ungdomar förväntade sej applåder bara för att dom dök upp på jobbet över huvud taget.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar