Producerat av Schaubühne am Lehniner Platz, Berlin, originaluppfört av Sasha Waltz & Guests, i samproduktion med Théâtre de la Ville, Paris, KOREOGRAFI OCH REGI , MUSIK Hans Peter Kuhn, SCENOGRAFI Thomas Schenk, Heike Schuppelius, Sasha Waltz, KOSTYM Bernd Skodzig, LJUS Valentin Gallé, Martin Hauk, MEDSKAPANDE UTÖVARE VID URPREMIÄREN Mikel Aristegui, Davide Camplani, Lisa Densem, Juan Kruz Diaz de Garaio Esnaola, Luc Dunberry, Annette Klar, Nicola Mascia, Grayson Millwood, Michal Mualem, Virgis Puodziunas, Claudia de Serpa Soares, Xuan Shi, Takako Suzuki, Laurie Young, Sigal Zouk-Harder, Joaquin NaBi Olsson, Nadia Cusimano, REPETITÖR Nicola Mascia, Claudia de Serpa Soares, Virgis Puodziunas, Medverkande Amanda Åkesson Elena Fokina Casia Vengoechea Ema Yuasa Ruri Mito Halla Thordardottir Maya Gomez, Ross Martinson Johnny McMillan Clyde Emmanuel Archer Hampus Gauffin Gil Shachar Anthony Lomuljo Jerôme Marchand Devon Carbone Daniel Norgren-Jensen Hokuto Kodama Anton Valdbauer Pascal Jansson, Kungliga Baletten
Dem bones, dem bones, dem dry bones,
Dem bones, dem bones, dem dry bones,
Dem bones, dem bones, dem dry bones,
Now shake dem skeleton bones!
The toe bone's connected to the foot bone,
The foot bone's connected to the ankle bone,
The ankle bone's connected to the leg bone,
Now shake dem skeleton bones!
The leg bone's connected to the knee bone,
The knee bone's connected to the thigh bone,
The thigh bone's connected to the hip bone,
Now shake dem skeleton bones!
Dem bones, dem bones, dem dry bones,
Dem bones, dem bones, dem dry bones,
Dem bones, dem bones, dem dry bones,
Now shake dem skeleton bones!
DEM BONES
av James Weldon Johnson
”Alla kommer att vara nakna!”
Han nästan dreglar, och tittar på mej som om jag precis vunnit på lotto, och han ser ut som om han förväntar sej att jag skulle hoppa rakt upp i luften, som en champagnekork, med något slags glädjetjut, och sen lyckligt hjula nerför Nybrogatan, tjoande och tjimmande:
”Hurraaa!!!”
Själv har jag lite svårt att tro det:
”Va? Nej, verkligen?”
”Nakna! Spritt språngande!”
Vi sitter inne i salongen på Dramatens Lilla scen, och ska precis se ett publikrep av DE STORA VIDDERNA, och han har passat på att bjuda in mej till ett publikrep av KÖRPER, på Kungliga Operan.
Jag är inte helt övertygad om att han har fattat saken rätt. Det hela låter som en sån där skröna, något han gärna skulle vilja tro var sant: att alla de unga männen skulle dansa byxlösa. Han bryr sej nämligen inte så mycket om damerna, påklädda eller i evakostym.
Om det stämmer är jag inte vidare sugen. Nakenhet på scenen är ofta ganska generande, tycker jag. Privat, liksom. Det är inte det att jag är pryd, det handlar mer om att illusionen av en roll liksom försvinner, och jag hinner tänka: detta är inte Konstantin, eller Hamlet, eller Martha: detta är hur skådespelaren ser ut naken. Detta är hans kön, eller hennes bröst, inte rollens.
Och nakendans; jag vet inte: en kvinnokropp är helt okej, men på manskroppen finns det så mycket som hänger och slänger, och som liksom inte svarar väl på koreografiska uppgifter. En manskropp är vacker, en repose, i vila, men be honom ta ett steg och saker börjar dingla och slänga på ett ganska ovärdigt sätt.
Å andra sidan: om några människor ska vara nakna på scenen så finns det nog inga som passa bättre än Kungliga Baletten: dansarkroppar är det vackraste som finns. Alla tycker så.
Det är ganska roligt att sitta ute i foajén på Kungliga Operan, innan ett publikrep, och titta på alla tanterna som försöker smita in i salongen innan vi släpps in: dom gläntar på dörren, slinker in så fort dom kan, och så går det en stund, och så kommer dom tillbaka: utvisade av personalen inne i salongen. Lite som hundar, som vägrar lära sej att dom inte får hoppa upp i soffan: dom hoppas att man till slut ska ge upp.
När vi väl släpps in sätter jag mej längst fram. Mannen som bjöd in mej sitter redan några stolar bort, tillsammans med en annan äldre farbror. Dom vikar åt mej, förväntansfulla.
Fondväggen är rundad, med öppningar i markhöjd, så det känns som om man är inne i ett gammalt vattentorn, eller ett silo. En hög vägg sticker upp ur golvet, som en stor hajfena, eller den där delen på ett solur som ska kasta skugga.
Det börjar innan man har släckt i salongen, innan det är dags, innan utsatt tid. Två män kommer ur, klädda gudskelov, och börjar utföra en slags smygande etyd längst med den höga väggen. Samtidigt, ur ett litet och ett stort hål, sticker man ut kroppsdelar: ben, armar, ansikten, ur det stora, fingrar och hår ur det lilla. Vi, som sitter på första bänkraden befinner oss ganska långt ifrån scenens mitt, jag tror inte dom som sitter längre bak uppfattar att det finns ett mindre hål över huvud taget.
Orkesterdiket är övertäckt, men man dansar väldigt sällan så långt fram på scenen. Allt händer därborta, tio eller tjugo meter bort. Småsaker försvinner, det är de stora stegen som syns.
Man har inte släckt i salongen, det spelas ingen musik, det finns ingenting som säger att man har börjat. Ändå har man satt igång. Folk som kommer in i salongen märker först inte att det händer något på den skumt upplysta scenen, och deras prat, skratt och flamsande upplevs som ganska respektlöst, även om det inte alls är deras mening.
Körper är tyska för kropp, och det är om kroppar det handlar. Medicinskt, kliniskt, ibland övertydligt etiskt, några gånger fascinerande och ibland riktigt förtrollande. Av nakenhet märks det inte mycket - om man är man, vill säga, någon bar rumpa här och var, kanske. Alla har - för det mesta - hudfärgade underkläder på de nedre regionerna. Jag vet inte vad de kvinnliga dansarna känner inför att vara nakna på överkroppen.
Det borde finnas andra ord för den här typen av dans, för det är inte dans, inte som man tänker sej dans när man hör ordet. Och jag menar inte det som någon negativ kritik , som i: ”Det här kallar inte jag för dans!, det är bara det att ordet dans framkallar andra bilder hos mej, och antagligen hos ganska många. Foxtrot, hambo, disco-dans, grand jeté, piruett, lindy hop och jazz-hands. Detta är rörelse, på samma sätt som musiken inte är musik, utan ljud. Inte oljud, utan ljud. Hammarslag, muller, kling och klang, och sånt.
Kostymerna, för dom är ganska många, är svarta, vita, sepia. Ingenting sprakar av färg. Mörkar kavajer och byxor, långa svarta kjolar, transparenta hudfärgade pyjamasar, beiga underbyxor. Man är för det mesta barfota, och de gånger man har skor är det lågskor av herrtyp.
Det finns många fina bilder, och situationer. Man illustrerar ryggraden och kiropraktisk verksamhet genom att hålla porslinstallrikar i en rad längs med en rygg, och skrapa dom mot varandra, lite som en slarvig hindugud som jobbar extra som servitris. Man lyfter varandra i huden. Det här är människor utan mycket underhudsfett, så det går att få bra grepp, lite som - antar jag - när man får bindvävsmassage. Man har ett slags föredrag när man målar olika inre organ utan på kroppen och berättar vad det skulle kosta i euro, om man villa köpa dom. Hjärtat var inte det dyraste, märkte jag. En kvinna kommer in, med en peruk med flera meter långa, småla flätor fästade vid två grova metspölikandne pinnar.
Och jag antar att koreografen tyckte att det var en rolig idé att låta någon prata om sina kroppsdelar och peka på andra platser på kroppen, för hon upprepar samma ska två gånger:
”I had such a headache” PEKAR PÅ TÅRNA ”that I had to lie down on my back” PEKAR PÅ KNÄNA.
Första gången var det lite fascinerande, andra gången hade vi redan fattat grejen.
Men en gång infinner sej plötsligt nån slags eufori: en man och en kvinna kommer in på scenen, de har bara överkroppar, en kjol som är en slags turnyr i svart, matt, tyg, där framsidan är slitsad, eller draperad så att man ser benen, ända upp till bålen. Men det är något fel på deras kroppar. Knäna, fötterna, allt, verkar felvridet.
Jag minns det inte själv, men min mamma har berättat: Vi var på Himmelsberga Hembygdsmuseum, på Öland, och jag var gammal nog att få gå för mej själv. Man gjorde så på den tiden: barn behövdes inte hela tiden passas på, vaktas, skyddas.
Mamma berättar att hon var inne i i någon av husen när hon plötsligt hörde mej skrika efter henne, utifrån, och hon - som man gör - trodde givetvis att jag trillat ner i brunnen. Logiskt sätt borde jag inte kunna skrika: jag hade sjunkit som en sten, antar jag, men sånt hinner man nog inte tänka på, när man får plötslig panik.
När hon kommer ut och hittar mej på gårdsplanen ser hon att jag inte ens är blöt, inte ens befinner mej i omedelbar livsfara, jag pekar, glatt, och skriker:
”Mamma, mamma, titta, Teskedsgumman! Teskedsgumman!!!!”
”Och där,” brukar min mamma berätta, ”under några buskar, försökte en liten tant gömma sej. Jag kunde ju inte bli arg på honom: han hade ju aldrig sett en dvärg förut…”
Det är något fascinerande med det fysiskt avvikande, ovanliga, för barn, och - antar jag - för oss vuxna. Vi vet att vi inte får titta, inte får stirra, men vi vill, och kan ibland inte låta bli. Det finns dom som vill att man tittar: såna med konstigt färgade linser, piercingar, tatueringar och andra ingrepp, och så finns det dom som nog är ganska trötta på att vi glor: Hon, i rullstol, vars kropp inte är mycket större än hennes huvud, han, vars händer verkar sticka ut hur axeln, han, vars ryggrad är så sned att han behöver käppar för att hålla sej upprätt. Är det där en puckel? Är det där ett ben? Var är hennes underkropp? Hur kan han gå, på dom där fötterna? Oj, vad hon var lång! Nämen, vad han var liten! Hon är smal! Han är så fet!
Jag såg en orm, en gång, på nära håll. En boa, tror jag det var. En av kallskänkorna, när jag jobbade på Hamburger Börs, hade tagit med sej den, för att liksom visa upp, och la den om min hals. Jag kunde inte fatta, få min hjärna att förstå, att den var en levande varelse. En hund, en katt, en apa, kan man relatera till, en fjäril kan man nånstans förstå, men det här gick bara inte. Den slingrade runt mej, och jag väntade hela tiden på att någon skulle avslöja tricket, berätta var trådarna satt fästa, var maskineriet som fick den att röra sej, var gömt.
Hon fick skynda hem med ormen sen, förresten, för en av de andra kallskänkorna hade nästan svimmat när hon såg ormen. Vanliga människor hade inte panikattacker, på den tiden.
Det är på så sätt jag ser på den del av föreställningen som jag uppfattar som höjdpunkten: som vad det där på scenen egentligen är?
Jag fattar det i huvudet, jag kan bryta ner det, kvinnan och mannen är egentligen två personer, där den nedre delen går framåtböjd, baklänges, och den övre delen, personen som är ”jaget” sitter vänd på ryggen, så att underkroppen verkar vänd åt fel håll. De delar av kropparna som inte ska synas döljs av den svarta kjolen.
Föreställningen är femton år gammal, och det känns ibland. Den är lång. För lång. Efter de turnyrklädda dansarna känner jag att kulmen är nådd, och jag väntar bara på avslutningen, som inte vill komma. Saker upprepas, nya saker, inte lika häftiga, införs, och långsamt börjar jag bli medveten om min kropp. Den värker. Jag ändrar sittställning. Vrider på nacken. Höjer och sänker axlarna. Korsar benen. Svankar, skjuter bröst, sjunker tillbaka ner i stolen. En del skulle nog säga att jag dansar.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, repbiljett. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 720:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
LAMPEDUSA på Kulturhuset Stadteatern:
"Jag stirrar på skärmen. Lampedusa? Den ganska utsålda föreställningen?
Det finns dom som hänger med, som har fingret i luften och känner vart de nya, friska vindarna blåser, som märker när något nytt dyker upp på horisonten, som hör snacket, och som hänger med. Jag är inte en av dom. Jag är ur synk, en anakronism, bara här på tillfälligt besök, och inte riktigt bekant med nutidens seder och bruk."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/lampedusa-pa-kulturhuset-stadsteatern.html
DE STORA VIDDERNA, på Dramaten:
Jag kan absolut ingenting om Arthur Schnitzler. Eftersom dom sätter upp honom på Dramaten antar jag att han skrev pjäser, men om du hade frågat mej för några dagar sedan hade jag nog svarat att han var någon slags filosof, kanske psykolog, kanske från Österrike, kanske Berlin, och i en av alla dom där virtuella lådorna i den där metaforiska chiffonjén vi alla har i huvudet, är han insorterad i samma fack som Rainer Maria Rilke, Aleksandr Solzjenitsyn, och Alexandra Kollontaj, och nån författare på K som skrivit en bok om djurens sexualitet, tror jag.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/de-stora-vidderna-genrep-dramaten.html
CARMEN MOVES på Folkkoperan:
"Dansen och dansarna är underbara, och trots att dom - i alla fall i första akten - är med ganska mycket, kan jag inte få nog, och hade velat ha mer. Ibland finns en överväldigande skara människor på scenen, och det känns som om dansarna försvinner i mängden, som om dom offras för mångfalden.
Det finns en komik, en positiv knasighet, ett överraskande sätt att röra sej. Sångarna, som också dansar, klarar sej överraskande bra. Några sjungande kylskåp är dom inte. "
Låter det intressant? Här är resten:
Vanlig biljett?
SvaraRadera