Koncept och koreograf: Yoann Bourgeois, Assistent: Marie Fonte, Artister: Mathieu Bleton, Julien Cramillet, Marie Fonte, Dimitri Jourde / Jean-Baptiste André, Elise Legros et Vania Vaneau / Francesca Ziviani, Ljusmästare: Adèle Grépinet, Ljuddesign: Benoît Marchand, Kostym: Ginette, Teknikansvarig: Pierre Robelin, Produktionsledare: Christine Fernet, Maud Rattaggi, Ljudmästare: Antoine Garry, Administration: Pascale Chaumet, Foto: Géraldine Aresteanu, Ljusdesign: Magali Larché / Julien Louisgrand, Regissör: David Hanse, Regissör för plattform: Alexis Rostain
Du snurrar, min jord, som en stjärna
Du virvlar i vind som en tärna
Som fartyg har virvlande tärnor
har jorden en snurra av stjärnor
Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra och dansa med oss
fast vi är bara bloss som du
Du skälver min jord
som du själv är ombord, min vän
Natten söker alltid dagen
Snurra Min Jord,
Musik Léo Ferré
svens text Lars Forsell
”Publiken är vackrare, mer intressant här,” säger min kompis Skäggige Skalman, och tar en klunk kaffe, nöjd med sin observation.
Jag tar en jelly bean ur den lilla glasburken; en gul med svarta prickar, och försöker gissa vad det är meningen att den ska smaka. Banan? Banan. Banan, bestämt.
På vägen hit hoppade jag ur bilen vid ett rödljus på Vasagatan, och lät Skäggige Skalman fortsätta själv till parkeringshuset uppe vid Norra Bantorget: jag hade kommit på att jag glömt mina föreställningsglasögon hemma, i den andra ryggsäcken, och på TGR på Drottninggatan, nere vid Lagerhouse, kan man köpa plastvarianter för fyrtio kronor. Min slipning var slut, så jag köpte några lite starkare. Det var en kort kö till kassorna, och jag hann se mej omkring bland godsakerna, därav Jelly Beansen, och en tygpåse med chokladöverdragna kaffebönor, som ligger på cafebordet.
Vi sitter uppe på hyllan, precis vid kröken, vid fiket, och tittar ner på människorna som anländer, och som är, precis som Skäggige Skalman säger, vackrare och mer intressanta. Mer engagerade i sitt utseende än på många andra av stadens arenor, mer måna om hur dom uppfattas, mer roade av kläder, mode, frisyrer.
En man med dreadlocks pratar med en kille i en för stor, röd tofsmössa, därnere i myllret.
Nästa jelly bean är rosa, med vita prickar. Cheesecake, tror jag. Jordgubbscheescake. En kvinna med en intressant kappa går förbi: den är gjord av en slags fuskpäls, eller fleece, med intressanta insnitt i ryggen. Lite som en figursydd morgonrock. När hon vänder sej om, sätter sej, är hon mycket äldre än jag trodde.
Bakom oss pratar någon franska. Passande, eftersom det är en fransk akt vi ska se. Jag pluggade franska i sex år, tre på högstadiet, och tre på gymnasiet, men även om du hotade att ta alla mina jelly beans och knuffa ner mej från hyllan, skulle jag inte kunna översätta ett enda ord av vad dom säger. Det går smatter-snabbt, och jag hör inte var ett ord slutar och ett annat börjar.
Jag instagrammar, facebookar, tar några snapchats, och lägger dom till min story. Vi dricker ur vårt kaffe. Vi går in.
I salongen ser jag mej omkring och försöker fastställa om publiken är mer fransk än vanligtvis. Ifall lärare på kvällskurserna på Franska Skolan har hittat hit, ifall ledningen på Stocholms Briochefabrik sitter i bänkraderna, om valda delar av Franska Importministeriet trängs i trapporna. Jag tycker det känns så. Lite chicare, kanske. Lite mer gauloise, liksom. Otvungen stil. Läppar som putar när man pratar. Händer som gestikulerar. Axleryckningar.
Jag får lust att knacka dom som sitter framför mej på axeln och börja kommunicera på min mycket begränsade, men fantastiskt flytande franska:
”Où est le chat? Il est sur la table verte. Je m’apelle Joakim. Savez-vous madame Thénadier?”
Järnridån är nere, förresten. Det är ovanligt, över huvud taget, och jag har aldrig sett det här, på denna scenen. Vanligtvis ska den bara komma ner om det utbryter brand, för att liksom avskärma teaterns två delar: salongen och scenen, och hindra att elden sprider sej från det ena till det andra. Skydda oss från dom, och dom från oss, liksom.
Om det nu verkligen är husets egen järnridå, och inte del av gästspelets scenografi, vill säga. Man kan aldrig veta.
Jag sätter på mej de nya, för starka glasögonen, och vi tar en varsin, sista jelly bean, innan det börjar.
Ananas, tror jag. Eller är det kokos jag tänker på?
Efteråt, när vi köar oss uppför trapporna, säger jag:
”Varför är det alltid föreställningar som snurrar som är de häftigaste?” Och jag menar det: till några av de härligaste, teatrala upplevelser jag haft hör JOHN, med DV8, som jag såg här på Dansens Hus, en historia om en småkriminell missbrukare som kommer ut, där hela scenen snurrade utan uppehåll, HANS WAS HEIRI, av Zimmerman och De Perrot, där man bland annat byggt upp ett hus i två våningar som snurrade vertikalt, så att taken i rummen ibland blev golv, också den då Dansens Hus, och så SOLDAT VON ORANJE, en musikal i en gammal flyghangar utanför Amsterdam, där vi i publiken snurrade - horisontalt - från spelplats till spelplats. Och nu det här, den här.
Jag gillar inte föreställningar när folk nästan dör. Eller: föreställningar där dom vilken sekund som helst kunde ha dött, när jag sitter i slaongen och nästan inte vågar titta, av rädsla för att någon ska spetsa någon annan, tappa taget, rasa ner och bryta alla ben, eller få huvudet avbitet av ett lejon. Det är inte alls min uppfattning om en intressant kväll.
Däremot har jag inga problem att efteråt inse att folk kunde ha dött lite hela tiden, under kvällen.
Detta är livsfarligt! Det är en helt fenomenastiskt föreställning. En av de bästa jag sett. Fantamenal!
Sex personer, tre kvinnor, tre män, några vajrar, ett mekaniskt underrede, teknisk personal, och så ett slags… parkettgolv, som knakar och protesterar mot allt man utsätter det för.
Det kommer nerfirat från taket, golvet, och aktörerna är redan ombord, som petit chouxer eller croissanter på en plåt. Och så börjar allting snurra. Man börjar springa, bara för att kunna hålla sej på samma plats, man jagar efter något som man nyss passerade. Man stannar. Det snurrar snabbare, snabbare, tills det knappt går att hålla sej kvar. Det är lite som såna där ryttare, som lyckas hålla sej kvar, stående på en hästrygg, runt, runt, runt i manegen.
Man leker med centrifugalkraften, rör sej över golvet, testar var gränserna går. I mitten kan man stå still, rakt upp och ner, men ute vid kanten ligger man nästan ner, för att hålla sej upprätt.
Så slutar det snurra, och istället börjar det vippa, lite som en kullagerledad gungbräda. Man sprider ut sej över planet, för att hålla nån slags jämnvikt. Så börjar man testa, vad händer om jag går hit? Någon annan, för att hålla balansen, går till motsatt sida. Tillfällig balans infinner sej.
Men bortsett från allt det fysiskt fantastiska som utförs, så är det artisternas inställning som fascinerar. Dom är förundrade. Som barn, som ännu inte lärt sej att vara rädda, som ännu inte förstått vad det är att falla, att slå sej, som ännu inte satt saker i ett samband. Vad som än händer så är man förundrad. Inte rädd, panikslagen, testosteronstressad eller egocentrerad. Allt börjar vicka, vridas, vändas: vad händer om jag går hit? Hur påverkas världen om jag gör såhär? Förundran.
Man är klädda lite som du, lite som jag. Nej, förresten, inte som oss, utan som kulturarbetare, som lärare på en folkhögskola som bryr sej mer om att måla än hur han ser ut, som bibliotekarien som inte riktigt bryr sej om vad hon tar på sej. Något bekvämt, som byxor och en tröja, i höstiga färger, och bekväma skor, med greppvänlig sula. Sulan är viktig. Livsviktig.
Jag hinner tänka en himla massa, när parkettgolvet vippar, och det blir svårare och svårare att hålla balansen: Om hur vi liksom, sen flera år tillbaka, har funnit oss i att långsamt få det sämre, utan att protestera. Hur det naggas och nafsas. Snaran har dragits åt, sakta, och vi har liksom inte märkt att det har blivit svårare och svårare att andas. Chocken, när jag såg den första tiggaren på knä på Kungsgatan, och nu, när vi nästan inte ser dom längre, så van har man blivit vid utsträckta händer och skramlande muggar. Hur bankerna har blivit de nya despoterna, och politikerna är den nya överklassen. Hur det hackas på de som har det sämre, men inget sägs om de som skor sej, som liksom fettet flyter upp till toppen av den här soppan, för vi tänker att snart är vi där, vi också, om vi bara vinner på lotto, får köpa loss lägenheten, lyckas sälja huset…
Men jag tänker också på det ordlösa, goda, det humana i att räcka ut en hand, rädda någon från att rasa av något som snurrar fortare och fortare. Bristen på illvilja. Solidaritet. Hjälpsamhet. Vi. Inte Vi och Dom.
Jag glömmer nog aldrig slutet, där dom alla hänger på rad, från kanten på det svävande parkettgolvet, och en efter en tappar, eller släpper, taget, rasar ner, och blir liggande. Blickarna dom emellan. Vem är näst på tur? Är det jag? Är det du? Han, eller hon?
När det bara är två som hänger kvar: Vem ska vinna, vem ska orka, vem blir sist? Och så, till slut, den som hänger ensam kvar, triumferande, tills han inser att han vunnit i något som är kört, lönlöst, hopplöst: till slut ska vi alla falla.
När vi går mot bilgaraget, frågar Skäggige Skalman: ”Varför är det alltid gästspel som gör dom här häftiga föreställningarna? Varför är det aldrig en svensk grupp som skapar något sånt här?”
Jag svarar något om kulturpolitik, om kortsiktighet, om bidragspengar som öronmärks för en särskild slags föreställning, av en särskild slags kreatör, och det är inte nödvändigtvis dom som har dom stora visionerna.
Sanningen är den att man måste genomlida en himla massa halvtaskiga föreställningar innan man råkar se något sånt här, men när det väl händer, då är det värt all väntan i världen.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack underbara Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 720:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
KöPER på Kungliga Operan:
Det är något fascinerande med det fysiskt avvikande, ovanliga, för barn, och - antar jag - för oss vuxna. Vi vet att vi inte får titta, inte får stirra, men vi vill, och kan ibland inte låta bli. Det finns dom som vill att man tittar: såna med konstigt färgade linser, piercingar, tatueringar och andra ingrepp, och så finns det dom som nog är ganska trötta på att vi glor: Hon, i rullstol, vars kropp inte är mycket större än hennes huvud, han, vars händer verkar sticka ut hur axeln, han, vars ryggrad är så sned att han behöver käppar för att hålla sej upprätt. Är det där en puckel?
Låter det intressant? Här är resten:
LAMPEDUSA på Kulturhuset Stadteatern:
"Jag stirrar på skärmen. Lampedusa? Den ganska utsålda föreställningen?
Det finns dom som hänger med, som har fingret i luften och känner vart de nya, friska vindarna blåser, som märker när något nytt dyker upp på horisonten, som hör snacket, och som hänger med. Jag är inte en av dom. Jag är ur synk, en anakronism, bara här på tillfälligt besök, och inte riktigt bekant med nutidens seder och bruk."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/lampedusa-pa-kulturhuset-stadsteatern.html
DE STORA VIDDERNA, på Dramaten:
Jag kan absolut ingenting om Arthur Schnitzler. Eftersom dom sätter upp honom på Dramaten antar jag att han skrev pjäser, men om du hade frågat mej för några dagar sedan hade jag nog svarat att han var någon slags filosof, kanske psykolog, kanske från Österrike, kanske Berlin, och i en av alla dom där virtuella lådorna i den där metaforiska chiffonjén vi alla har i huvudet, är han insorterad i samma fack som Rainer Maria Rilke, Aleksandr Solzjenitsyn, och Alexandra Kollontaj, och nån författare på K som skrivit en bok om djurens sexualitet, tror jag.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/de-stora-vidderna-genrep-dramaten.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar