DE STORA VIDDERNA, genrep, Dramaten, föreställning nr 11 10/2 2016

Av Arthur Schnitzler, Översättning Horace Engdahl, Regi Tobias Theorell, Scenografi och kostym Magdalena Åberg, Ljus Torkel Blomkvist, Peruk och mask Peter Westerberg, EvaMaria Holm, med Thomas Hanzon, Petronella Barker, Erik Ehn, Irene Lindh, Otto Hargne Kin, Staffan Göthe, Chatarina Larsson, Rakel Benér Gajdusek, Reuben Sallmander, Julia Dufvenius.

Being just me is so easy to be when I’m only with you

Open inside and with nothing to hide from your view.

Seems long ago I was destined to know,

And the moment I saw you I knew,

I could be totally happy with no one but you.

Passionate night after passionate night I give over to you.

Utterly changed, I’m at each prearranged rendezvous.

Lured by the fire of your endless desire,

I still wonder the way that it grew.

Never elusive; it comes from exclusively you.

Finding a special person we can love is so rare

How in the world can there be two?

Only With You

ur NINE

av Maury Yeaston

Jag kan absolut ingenting om Arthur Schnitzler. Eftersom dom sätter upp honom på Dramaten antar jag att han skrev pjäser, men om du hade frågat mej för några dagar sedan hade jag nog svarat att han var någon slags filosof, kanske psykolog, kanske från Österrike, kanske Berlin, och i en av alla dom där virtuella lådorna i den där metaforiska chiffonjén vi alla har i huvudet, är han insorterad i samma fack som Rainer Maria Rilke, Aleksandr Solzjenitsyn, och Alexandra Kollontaj, och nån författare på K som skrivit en bok om djurens sexualitet, tror jag.  

Jag har ingen aning om han var en bra man, en homofob, en rasist, en vegetarian eller en riktig tokstolle. Det ska bli hemskt spännande att läsa om honom.

Okej, nu har jag läst: Han var ingen skitstövel, gudskelov, utan tvärtom verkar han ganska fräsig: en läkare av judisk härkomst som räknades till Dekadenterna och tillhörde en era som kallades Wiener Moderne. Han skrev om sex, och hans böcker brändes av nazisterna under bokbålen 1933, men då var han redan död. Han dog 1931, av en hjärnblödning. Och trots att han skrev en himla massa pjäser, vi snackar Shakespeare-många, Neil Simon-många, är inte en enda titel bekant. Är inte det lite trist? 

Men en av hans pjäser, REIGEN, som jag tror översätts bäst till Ringdans, verkar vara väldigt populär att adaptera. I original utspelar den sej i Wien 1890, och i tio scener möter man tio personer, efter sex, där första scenen utspelar sen mellan Horan och Soldaten, post coitum, den andra mellan Soldaten och Hembriträdet, den tredje mellan Hembiträdet och Unga Herrn, och så vidare. 16 olika versioner har filmats, och 1994 gick Michael John LaChiusas musikal HELLO AGAIN upp off-Broadway. Fyra anmärkninsvärda gayversioner har satts upp, vilket nästan är lite parodiskt.

Pjäsen som jag ska se ett publikrep av, heter i original DAS WEITE LAND, och har filmats tre gånger. Den hade premiär 1911, och uppfördes för första gången i Sverige 1915, som DET VIDA LANDET. 1979 kom en adaption av Tom Stoppard, UNDISCOVERED COUNTRY. 

Jag var sen till teatern. Missförstå mej rätt, jag är fortfarande i tid, men för mej är det att nästan vara sen. Anledningen till min något stressade ankomst är att något snille har stängt av Skeppsbron, för att tydligen anses detta som en passande plats att ha skidtävlingar på. Man kör dit lastbil efter lastbil med snö, eftersom allt har smält bort. Ibland är det som om försynen uppfann sport bara för att irritera mej.

Scenografin är enkel och snygg, lite som inredningen i vissa minimalistiska hotellbarer, eller någorlunda nyöppnade restauranger. Första akten domineras av ett högt, tätt buskage i fonden, en slags vertikal trädgård, lite som du tänker dej den i Babylon, eller törnrosahäcken, varur vissa aktörer gör sin entré, och resten av scenen är en naken slags gårdsplan, ett ingenmansland, varpå man ställt några kolgrå trästolar. 

I stora delar av andra akten, under det att man befinner sej uppe i bergen, domineras bilden av stora fönsterrutor, bakom vilka det virvlar rök, som om man befann sej någonstans ovan molnen. En väldigt snygg schäslong gör ett kort gästspel. 

Kostymerna är moderna, åt det borgerliga hållet, i vitt, mörkt grönt, marin, Chaneldräkter, Burberry-sjalar, ja, du fattar...

Det är en ganska påfrestande, eller ska vi säga krävande, pjäs. Den skrevs på en tid när man hade tid, när teater skulle ta tid, när pjäser skrevs i fem akter, och när man gick ut och tog sej att glas och minglade medan man på scenen bytte mellan akterna. Det fanns ingen teve att gå hem till, och man ville ha valuta för pengarna. Nu för tiden är det lite annorlunda. Ibland är det nästan som ett av säljargumenten är att föreställningen är väldigt kort.

Mannen på min högra sida nickar till, och slocknar, en bit in första akten, och efter en stund hör jag djupa andetag från personen på min vänstra sida. Jag, som tack vare timtal av teatertittande har uppnått en ganska hög nivå av koncentration, finner att jag då och då försvinner iväg i tankarna.

Det är en sån där pjäs där man snabbt måste lära sej namnen, för det pratas mycket om roller som inte är på scen. Det är också en sån där pjäs där antalet skådisar, eller små, outvecklade roller inte verkade vara ett problem. Det är nästan lite av ett resursslöseri att ha Staffan Göthe, Reuben Sallmander, Katarina Larsson och Julia Dufvenius i roller som i vissa faller inte är mycket mer än talande statister. Irene Lindh, som vanligt, är helt enkelt lysande. Hon vrider skratt ur en roll som i många scener inte gör mycket mer än kommer in och vänder. 

Det handlar om ett gift par, om Maken och Makan, båda fräscha fyrtioplussare. Maken är en slags fabrikör, Makan något av en hemmafru, av den overksamma, förmögna sorten. Dom har en son på internat i England, och Maken har precis avslutat ett förhållande, ett av många, antar jag, med en gift kvinna, något som alla, även Makan, känner till. 

Det känns lite som om pjäsen händer utan att de inblandade är medvetna om vad som sker. Som om det aningslösa är ett grepp av regissören. Frun verkar mest brydd, förbryllad, hela tiden, lite förundrad, som om hon försökte komma ihåg någonting hon har glömt, något som inte har med det som händer att göra. Maken verkar inte ha någon egentlig riktning eller vilja. 

Inom musikalgenren finns det ett uttryck som anses ha skapats av kompositören Lehman Engel; I Want-song, vilket är en sång, någonstans i början av berättelsen där huvudpersonen berättar vad den är missnöjd med, och vad den vill ha, och sen får vi följa personen strävan. Tänk Somewhere That's Green, ur LITTLE SHOP OF HORRORS, Wouldn't It Be Loverly, ur MY FAIR LADY, Just Around the Riverbend ur POCAHONTAS, eller Part of Your World ur DEN LILLA SJÖJUNGFRUN. Man skulle kunna översätta det till uttrycket Jag vore lycklig - om bara….

Här känns det som om det saknas en I Want-song, vilket också gör att föreställningen inte har en strävan, en riktning framåt. Ingen verkar vilja ha något. Den enda, tycker jag, som verkar ha någon slags aspiration, är den manlige huvudrollens bästa vän, doktor Mauer, briljant spelat av Erik Ehn, som uttrycker en något dödsdömd kärlekslängtan till pjäsens ingeni.

Ibland fastnar man för någon eller något direkt, ibland tar det lite tid. Som med Seinfeld: jag såg en himla massa avsnitt, oberörd och oberoende, innan jag plötsligt en dag var helt fast. Eller som när jag upptäckte teveserien Kath and Kim på Youtube, nu borttagen på grund av brott mot upphovsrätten, antar jag: jag såg nästan ett helt avsnitt, och var inte alls road, men kvällen därefter tänkte jag att jag skulle ge det en andra chans, började titta igen, och plötsligt fattade jag grejen och var helt såld. 

I det här sammanhanget är det plötsligt Erik Ehn som har smugit sej fram. Jag har sett honom förr, flera gånger, men det är som om han först på senare tid liksom klivit fram och blivit någon, för mej. Kanske är det för att han, Meryl-style, är sej så olik i varje roll, att jag inte har insett att det är samma person jag suttit och tittat på. Det är lite så med skådisar: vissa är sej alltid lika, i roll efter roll, andra är aldrig densamme.

Här spelar Erik Ehn en karaktär som nästan är så långt bort från den missbrukande brodern i Norens O’Neilldrama GE OSS SKUGGORNA som man kan komma, om man bortser från en viss likhet i lågstatus och en tydligt utformad fysisk hållning. Där var han förvriden och undflyende, här verkar han - till det yttre - ha lånat mycket av Anders Eriksson från Galenskaparna och After Shave. Han bär glasögon, och hans roll håller på att tappa sitt tunna, blonda hår. Han är så naturlig att det nästan känns som om någon i publiken plötsligt traskat in på scenen. Karaktärsstudien är så tydlig och lättläst att rollen nästan seglar om huvudrollerna, vad gäller både sympatier och vårt engagemang. 

När pjäsen börjar har alla utom Makan varit på begravningen av en vän till familjen, den ryske kompositören Korsakov, som någon vecka tidigare skjutit sej. De pratar om en resa till USA, men Makan vill inte följa med. Perifera roller driver ut och in, med tajmingen som ur en släng-i-dörr-fars, allteftersom verket kräver att huvudrollerna ska bli avbrutna. En vän till Maken dyker upp, doktor Mauer, och vi förstår att han är förälskad i en av alla de människor som driver runt i deras hem: en ung kvinna som tidigare, för Makan, erkänt att hon varit kär i Maken sen hon var sju. För oss i publiken är det nästan ett mirakel att Maken inte redan varit där och nosat, eftersom han framställs som lite av en ravajack, och vi antar att det hela bara är en tidsfråga. 

För mej är allt som visas upp på scenen ett konstnärligt val, och när man - som här, i den unga kvinnans fall - ger en karaktär en dialekt, blir jag lite fundersam. Jag såg en gång en ganska intressant uppsättning av SKÖNHETEN OCH ODJURET, där den kvinnliga huvudrollen pratade småländska, hennes far göteborgska - tror jag i alla fall - och alla andra i byn där dom bott i hela sitt liv pratade rikssvenska. Jag är nästan övertygad om att alla dessa dialekter inte var ett konstnärligt val. Visst, vissa skådisar har en dialekt, som en del av sin scenpersona, Stina Ekblad med sin finlandssvenska, Michael Segerström med sin skånska, och Annika Andersson med sin småländska, men där är det nästan en imagefråga, som något som förväntas. Som att Madonna sjunger pop. En kväll där hon tolkade Brel, skulle nog inte sälja ut Ullevi. 

Här är kvinnans skånska inte bara kraftig, den känns nästan medvetet överdriven. Ingen annan, inte hennes mor, hennes far, eller någon i staden, har samma dialekt. Jag förstår om skådespelerskan vill behålla, eller inte kan arbeta bort, sin dialekt, men här känns det punkigt, som om hon stoltserar med den. 

Så, efter ett tag, förstår jag: Den breda skånskan ger henne tyngd, och pondus. Man har ansträngt sej att inte göra rollen till en fjollig liten fjompa, en ung kvinna som gjord för att erövras, en blomma som bara väntade på att bli plockad, och allt det där: hon har byxor, vägrar bli kysst på hand, är den som kysser på hand, och hon klappar folk på axeln när hon kommer åt. Något ansträngt, men charmigt grabbig, skulle jag nog beskriva henne. Hon är inte butch, men inte heller naturligt cool, som många av mina flatvänner, utan är mer något av en dandy, en posör. Hon hade kunnat ha en monokel, och röka pipa.

Maken misstänker att hans fru haft en historia med kompositören, men när hon förnekar det och till och med visar honom ett brev som kompositören skrivit henne precis innan han begick självmord, och som förklarar att han gjorde det för att hon inte var otrogen, blir Maken riktigt upprörd, nästan som om hon var skulden till självmordet. 
Han träffar också en äldre man, som för länge sen var otrogen mot sin hustru, berättade det för henne, för att han älskade henne, och hon lämnade honom. 

Så, efter en upphetsande bergsbestigning inleder Maken så äntligen nånting passionerat med den yngre kvinnan, och genom detta sviker sin bäste vän, läkaren, som råkar se dom, och när det sen visar sej att hans fru startat något med en ung soldat, son till en väninna, dödar Maken honom i duell. 

För att anses vara en kanska provokativ, dekadent författare, tycker jag Schnitzler känns ganska moralisk, ganska sedesam. Mannen, som vill verka så öppen och frigjord klarar inte - tvärtemot vad han själv tror och förespråkar - av att frun har en affär, och alla, till slut, blir straffade. För mej, på något sätt, kommer den att handla om omoral med lusta, men utan lust. Föreställnigen är lite som A LITTLE NIGHT MUSIC, men stämd i moll. 

Jag funderar, när jag cyklar till Åhlens för att på Systrarna Voltaire köpa en spiralizer, varför man har valt att sätta upp just den här pjäsen, av Schnitzler. Fanns det verkligen ingen mer intressant, mer passande för en publik av idag, som du och jag? Kanske vill man säga något om ensamheten, om omöjligheten med troheten, men jag är inte så säker. Jag tänker mer på Schnitzlers syn på människorna, än vad han berättar om dom. Det är lite som om han vore Darwin, och människan var en ny art. Men samtidigt känns det lite som om dom alls inte lever, och aldrig har levt.  
Schnitzler känns faktiskt inte alls längre speciellt fräsig. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Publikrep, gratis. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 500:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

•  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

• och på  Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

CARMEN MOVES på Folkkoperan:

"Dansen och dansarna är underbara, och trots att dom - i alla fall i första akten - är med ganska mycket, kan jag inte få nog, och hade velat ha mer. Ibland finns en överväldigande skara människor på scenen, och det känns som om dansarna försvinner i mängden, som om dom offras för mångfalden. 

Det finns en komik, en positiv knasighet, ett överraskande sätt att röra sej. Sångarna, som också dansar, klarar sej överraskande bra. Några sjungande kylskåp är dom inte. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/carmen-moves-folkoperan-genrep-82-2016.html

D’APRÈS UNE HISTOIRE VRAIE på Dansens Hus:

"Tänk dej två vackra, nakna straighta män i en bastu, efter en match, som masserar varandras värkande muskler: dom tänker inte ett dugg på homosexualitet, för dom vet inte att det finns nåt sånt.” 

Malvolio pratar om dansarna och dansen, om männen som höll varandra i handen, höll om varandra, dansade med och för varandra, men inte lät sej definieras. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/christian-rizzo-dapres-une-histoire.html4/2 

ANHALT, ett gästspel på Teater TR3:

Det händer något underbart på Teater TR3:s scen. En barfota kvinna i svart jerseyklänning sitter och spelar underbar klassisk musik på en stor, svart flygel, medan en man och en kvinna, i  strumplästen, svarta byxor och olikfärgade skjortor, och med maskerad-masker, står bredvid varandra borta vid fonden, lite som paret i Grant Woods American Gothic, eller som tvillingflickorna i The Shining.

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/anhalt-gastspel-pa-teater-tr3.html