Koncept, koreografi, scenografi och kostym: Christian Rizzo, Artister: Fabien Almakiewicz, Yaïr Barelli, Massimo Fusco, Miguel Garcia Llorens, Pep Garrigues, Kerem Gelebek, Filipe Lourenço/Smaïn Boucetta och Roberto Martínez, Musik: Didier Ambact och King q4, Ljusdesign: Caty Olive Ljudmästare: Vanessa Court eller Frédéric Peugeot, Ljusmästare: Arnaud Lavisse, Samuel Dosière and Érik Houllier, Produktion och turné: Anne Fontanesi och Anne Bautz, Manager Jérôme Masson eller Victor Fernandes, Konstnärlig assistent: Sophie Laly.
Now, before this modern idea had burst
About the women and children first,
The men had much more charm than they have today.
And if only one of that type survived,
The very moment that he arrived,
I know I'd fall in love in a great big way.
I can't imagine being bad
With any Arrow collar ad,
Nor could I take the slightest joy
In waking up a college boy.
I've no desire to be alone
With Rudy Vallee's megaphone,
So when I'm saying my prayers, I say:
Find me a primitive man,
Built on a primitive plan.
Someone with vigor and vim.
I don't mean a kind that belongs to a club,
But the kind that has a club that belongs to him.
I could be the personal slave
Of someone just out of a cave.
The only man who'll ever win me
Has gotta wake up the gypsy in me,
Find me a primitive man,
Find me a primitive man.
Find Me a Primitive Man
av Cole Porter
Det börjar i tystnad, och i nästan mörker. Eller; det borde ha varit tyst, i alla fall, men det är det inte. Någon bakom mej, i mörkret, tycker att detta är ett passande tillfälle att öppna något inplastat. Det prasslar. Inte lite, och övergående, utan som om personen bakom mej försökte hitta in i ett plastförpackat paket från Ikea. Jag vänder huvudet, i skumrasket, och stirrar argt, men jag antar att jag inte syns, för det fortsätter, prasslet, rasslet, rivandet och slitet.
Och som på en given signal sätter de lungsjukas orkester igång med ett ljudligt, synkoperat ackompanjemang. Det hostas, det harklas, det väser, det slemflämtas och frustas. Vad är det med tystnad som får vissa människor att känna att dom måste hosta, högt?
Jag försöker koncentrera mej på den ensamme mannen på scenen. Nej, dom är visst, två, nej, tre, det kommer fler, nu är dom fem, sex, sju, åtta! Dom glider in och ut varandras koreografi, synkront, eller sticker iväg på egen hand.
Det är fortfarande tyst, det prasslas fortfarande, och hostas, men det är lite lättare nu, att följa med, att dras in, att svepas med.
Det står två trumset på scenen, upphöjda, på podium, och en stol, med en rock över ryggstödet, en grön växt i kruka, en bok, och vad som ser ut som två kulor står utplacerade nästan vid scenkanten, till höger.
Dansarna är barfota, klädda i jeans och t-shirts, skjortor, tenniströjor, alla i murriga, grå till svarta toner. Och det finns två av varje, märker man ganska fort: Två långhåriga killar, två skäggiga killar, två tunnhåriga killar, två pojkaktiga killar, alla ganska stiliga.
Dansen är en slags blandning av rock’n roll och manlig folkdans. Vi har läst på både jag och min kompis Malvolio Morrhår, och vet att koreografen fick inspiration när han i Turkiet såg några män gå upp och dansa i en sån där lång rad, med armarna om varandra.
Men detta är inte en rekonstruktion, utan en dekonstruktion. Det är som om man uppfinner dansen, eller som om man minns den, nånstans från barndomen, från förr, eller i genetiskt, från generationer, tillbaka till ursprunget. Lite som djur, bara instinktivt, kan saker, som flyga, kräla, eller plötsligt bara resa sej och gå.
Det är hypnotiskt och lite psykedeliskt. Trummandet verkar invaggande och medryckande på samma gång, lite som när man var ung och stod på dansgolvet och dansade i timmar, i nån slags extas, och var ett med rytmen, och det är lite svårt att sitta still. Och dansen, som först framstod som lite ostrukturerad, nästan improviserad, verkar nu plöstligt oerhört detaljerad och disciplinerad. Ingen gör samma sak, och så plötsligt, från ingenstans, gör alla samma sak, och så är det olika igen, och så ser man att två killar, på lika platser på scenen, gör exakt samma steg.
Jag kommer plötsligt att tänka på en tavla, jag sett någonstans, av rödmålade figurer som dansar i ring. Jag minns inte om det är kvinnor eller män som dansar, och jag vet inte vem som målat den, men jag minns känslan, hur dom dansande liksom fångats i olika poser, låsta i rörelse.
Efteråt, när vi promenerar uppför Torsgatan, pratar vi om plastprasslet bakom. Så fort ljuset gick upp i salongen, efter avslutade applåder, vände jag mej om för att se vem terroristen var. En någorlunda gammal dam, med vidhängande väninna, satt där, nedsjunken i stolen, och försökte resa sej.
”Kan det vara som Zarah Leander sjunger?” undrar jag. ”Jag kan inte längre höra syrsor, du vet?”
Malvolio nickar, för att visa att han hänger med såhär långt, han känner till sångerskan, och han känner till titeln, men vart är jag på väg?
”Kan det vara så,” fortsätter jag, ”att dom inte själva kan höra att dom prasslar? Att själva ljudet av prasslet är som syrsor, frekvensen går inte längre att höra?”
Jag tycker själv att det är en väldigt bra teori. En slags pacificerande, försonlig teori.
Han vill inte alls höra på det örat:
”Jag tror att dom bara inte bryr sej. Dom struntar i alla andra, det är som när man sitter hemma, framför teven, och öppnar en påse chips, man bryr sej inte om att man prasslar, man är den enda där, vanligtvis.”
”Vanligtvis.”
Vi pratar om föreställningen, som vi båda tyckt om, men som vi båda tycker är kanske en minut för kort. Vi saknar det sista, överväldigande crescendot, det är där som får oss att lyfta i stolarna, den där sista, svindlande svängen i berg-och-dalbanan, den där sista stupande avgrunden, när det känns som om man faller, som om man är viktlös.
”Jag tänkte på att det var lite som innan man hade ett namn för homosexualitet, innan det fanns ett ord för det, när det liksom inte fanns, eftersom man inte kunde säga vad det var?" säger jag, när vi kommer upp till S:t Eriksplan och börjar gå mot Fridhemsplan, eftersom Malvolio ska handla chips på Coop. "Gränserna måste ha varit mycket mer flytande mellan kärlek, vänskap, och erotik? Det fanns liksom inga linjer att gå över, ingenting man kunde överträda? Män behövde inte var rädda för män, för sina egna känslor, eller för hur dom kunde uppfattas. Och jag menar inte att kärlek eller erotik mellan män, utan om att innan. Tänk dej två vackra, nakna straighta män i en bastu, efter en match, som masserar varandras värkande muskler: dom tänker inte ett dugg på homosexualitet, för dom vet inte att det finns nåt sånt.”
Malvolio pratar om dansarna och dansen, om männen som höll varandra i handen, höll om varandra, dansade med och för varandra, men inte lät sej definieras. Så kommer jag att tänka på något:
”Känner du till en låt som heter Animal in the Pit?”
”Va? Nej…?”
”Det är en jättekonstigt låt som handlar om ett par som åker till Tijuana i Mexiko, för en snabbskilsmässa, och efteråt går dom in på en liten restaurang, och beställer mat som tillagas, helstekt i en grop i marken. Middagen dröjer, dom börjar beställa öl, margaritas, mariachibandet börjar spela, dom dansar, och undrar om deras äktenskap tog slut för att middagen alltid kom i tid, och när dom lämnar restaurangen, utan att ha fått någon mat, undrar dom om det överhuvudtaget funnits någon, eller om allt varit en bluff.”
”Nej, den känner jag inte till…” säger Malvolio.
”Den kommer inte ifrån nån musikal.”
”Aha.”
Malvolios musikintresse kretsar starkt kring musikaler, och mitt intresse rör sej runt sångtexter. Jag har en massa solo- och konsertskivor, och hans mycket större förråd är fullt av musikalinspelningar.
”Jag tänkte på den sången, och på när jag tågluffade efter gymansiet, i Grekland, och bodde på en camping i hyrda tält, och hur det kom ett gäng män till restaurangen och dansade. Sån där Zorba-dans. Jag tror till och med att jag själv var uppe och svängde mina brunbrända, men det kan vara en efterkonstruktion…”
Vi pratar om grekisk dans, turkisk dans, nordöstra medelhavet-dans, och den där judiska dansen som dansas på knä, med flaskor på huvudet som dom gör i FIDDLER ON THE ROOF.
När jag cyklar hem, över Västerbron, tänker jag på THE INVENTION OF LOVE, en pjäs av Tom Stoppard, om den homosexuelle poeten A. E. Houseman, och hans obesvarade, livslånga kärlek till en klasskamrat. Givetvis, eftersom det är Stoppard, är dramat inte så enkelt; jag köpte pjäsen för tiotalet år sen, läste den, och förstod nada.
Jag tänker också på uttrycket the Greeks had a word for it. Jag har hört det refereras flera gånger, i populärkultur, och har alltid antagit det för att insinuera homosexulitet, men jag är inte säker.
Hemma sätter jag mej och googlar. Invention of Love Tom Stoppard, skriver jag, och The Greek had a name for it.
Jag blir inte klokare. Jo, förresten, det blir jag, men kanske inte på det sätt jag förväntat mej: Jag hade nån slags uppfattning att uttrycket the invention of love, på något vis skulle vidröra min teori om de namnlösa känslorna, men vi verkar vara inne på olika spår. Inte heller The Greek had a name for it, verkar vara vad jag trodde det var. Det som kommer upp är en pjäs av Zoe Aktins, från 1930, och verkar handla om kvinnor som gifter sej för pengar.
Och så lär jag mej att grekerna hade sex ord för kärlek: Eros; Sexuell passion, Philia; djup vänskap, Ludus; lekfull kärlek, Agape; kärleken till alla, Pragma; långvarig kärlek och Philautia, kärleken till sej själv.
Jag lär mej också att den där dansen med flaskor på huvudet inte alls är en traditionell judisk dans, utan ett påhitt av koreografen, till FIDDLER ON THE ROOF, Jerome Robbins.
Så minns jag plötsligt den där tavlan, och googlar painting of dancers red.
Den är målad av Matisse. Han målade två, snarlika, som båda hette Dance, föreställande fem nakna personer i ringdans. I den ena versionen - som hänger på MoMa - är allas hud rosa, men i den versionen jag tänker på - som hänger på Hermitaget i S:t Petersburg - är de målade i blodrött, och som dom ser ut precis som jag föreställde mej, som jag mindes dom.
Jag går och lägger mej, ganska nöjd med mej själv och det jag lärt mej, eller, som grekerna skulle ha sagt: Full av Philautia.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack underbara Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 500:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Dessutom vill jag tacka Mrs. Parker of Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Dessutom vill jag tacka Mrs. Parker of Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
ANHALT, ett gästspel på Teater TR3:
Det händer något underbart på Teater TR3:s scen. En barfota kvinna i svart jerseyklänning sitter och spelar underbar klassisk musik på en stor, svart flygel, medan en man och en kvinna, i strumplästen, svarta byxor och olikfärgade skjortor, och med maskerad-masker, står bredvid varandra borta vid fonden, lite som paret i Grant Woods American Gothic, eller som tvillingflickorna i The Shining.
Låter det intressant? Här är resten:
EN DRUVA I SOLEN av Lorraine Hansberry, ett publikrep på Riksteatern, Hallunda:
Jag är inte säker på om det var ett gästspel av Riksteatern på Kalmar Stadsteater, när jag pluggade där, eller om det var på gamla Stadsteatern, du vet, den som låg på Barnhusgatan, där Dansens Hus ligger nu, men jag vet att det var någonting av Wesker, och jag minns att dom stekte korv. Eller bacon. Och jag vet att dom verkligen stekte, för det osade i hela salongen. Och när man vred på kranen kom det riktigt vatten! Jag var grymt imponerad, därför att för mej var det plötsligt något som var på riktigt.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/en-druva-i-solen-publikrep-pa.html
COCKFIGHT, av Mike Bartlett, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Som man är jag ganska van vid att man klistrar olika epitet och egenskaper vid mitt kön, och kallar dom sanningar. Om en kvinna till exempel påstår att alla killar är potentiella våldtäktsmän har jag lärt mej att se det som att det är hennes privata åsikt, ett uttryck för det fria ordet, för demokratin, men om någon ställer sej upp på scenen i en roll som definieras som homosexuell, och säger något provocerande, då är det inte alls lika lätt att skaka av sej och gå vidare. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar