Medverkande: Michaela von Koch, sopran, Susanna Sundberg, alt, Magnus Hybbinette, tenor, Richard Hamrin, baryton, Jan-Erik Sandvik, piano.
So many drinking songs were waiting to be sung,
So many wayward pleasures lay in store for me
And so much pain my dazzled eyes refused to see.
I ran so fast that time and youth at last ran out
I never stopped to think what life was all about,
And every conversation I can now recall
Concerned itself with me, me, and nothing else at all.
Yesterday the moon was blue
And every crazy day brought something new to do,
I used my magic age as if it were a wand
And never saw the waste and emptiness beyond.
The game of love I played with arrogance and pride
And every flame I lit too quickly, quickly died.
The friends I made all seemed, somehow, to drift away
And only I am left on stage to end the play.
There are so many songs in me that won't be sung,
I feel the bitter taste of tears upon my tongue.
The time has come for me to pay for yesterday
When I was young...
Yesteday When I was Young
av Charles Aznavour
Det hade börjat bli kallt igen. Riktigt kallt. Sådär kallt att det kändes som om det liksom inte hade gått om jag inte haft min Tenson-parkas: jag hade frusit ihjäl, eller fått vända om, som en sån där upptäcksresande som gett sej den på att ta sej till Nordpolen, men inte varit adekvat utrustad.
Patti-Li Leuk står redan utanför och väntar när jag låser fast min cykel vid järnstängslet som löper mellan Hamngatan och Berzelii Park, men jag känner först inte igen honom: han är uppklädd, finklädd; han har sin fiskbensmönstrade grå yllerock på sej, den han bara har när det är lite utöver det vanliga, vilket för det mesta brukar vara vid såna här tillfällen: när vi går på konserter. Och kanske nyår. Och om vi hamnar på någon premiär, nångång.
På vägen hit har jag lyssnat på en podcast om New York, med Bowery Boys, avsnitt nummer 199, Battle For The Skyline, och nu tar jag av mej mina vita hörlurar, virar ihop sladden, stoppar ner dom i min rygga, innan jag skyndar över gatan, över spårvagnsspåren, fram till Patti-Li, och så går vi in på Hallwylska Museet.
Det här är, ärligt talat, mer hans grej. Han har mycket bättre koll på opera än vad jag har. Han hör med en gång vad det är för en melodi, och vet varifrån den kommer. Jag kanske känner igen den, men kan liksom inte placera in den i sitt sammanhang, om det inte är något väldigt välkänt, som hitarna ut Carmen, eller så.
Det fanns en tid när jag inte alls klarade av operan, när jag tyckte att själva sången kändes ansträngd, strypt, snörpt, men jag vet inte om jag har vant mej, för jag tycker inte att det låter så längre. För det mesta.
Hoarders är inte att förakta, om dom är av ett särskilt slag. Jag talar inte om såna där stolpskott som samlar på tomma konservburkar och gamla dagstidningar och inte riktigt vet hur många katter dom har, och mer verkar ha svårt att hitta till grovsoprummet än att dom är några genuina samlare, utan jag talar om såna som släkten Hallwyl, närmare bestämt Grevinna Wilhemina von Hallwyl, och hennes dotterson Rolf de Mare. Hon är hjärnan bakom Hallwylska Museet, och han är anledningen till att vi har ett Dansmuseum. Båda museerna är väl värda ett besök, nej, förresten, jag skulle nog säga att det är ganska obligatoriskt att ta sej dit.
Man blir avprickad nere i vestibulen, går upp till kapprummet för att hänga av sej, och så ner till det stora köket för ett glas vin och lite snacks. Det är ett tag sen vi sågs, och vi har en hel del att prata om. Bakom själva köket finns ett litet rum, där man serverar vinet, och vi blir hängande där, bubblandes och babblandes, och vi märker inte att folk börjar bege sej upp till den stora salongen, för att ta plats inför konserten. Inte förrän en kvinna kommer fram och vänligt informerar oss om att det är börjar bli dags att ta plats, inser vi att tiden liksom rusat iväg, och vi stolpar uppför trapporna, och får två platser, nästan längst bak.
Har du varit här, nångång, i den gyllene salongen? Visst känns det lite om man befinner sej i ett av de mindre rummen i Versailles? Man skulle inte kunnat tro att det här rummet, och hela huset, knappt är hundra år gammalt. Bygget stod klart 1898, och var hypermodernt, för den tiden. Fullproppat med antikviteter, men hypermodernt. Man hade centralvärme, kylskåp och elektriskt ljus, vilket var väldigt ovanligt, på den tiden.
Det är italiensk opera-afton, vilket betyder mycket Verdi och Puccini, och det är verkligen inget att förakta. Man är fyra sångare, två kvinnor och två män. Tenoren är lite äldre, smärt men gråhårig, och det verkar också som om det är han som är initiativtagare och ansvarig för det hela. Barytonen är ung, håller precis på att avsluta masterprogrammet på operahögskolan, och till sättet är han mer en tenor än en baryton, om du förstår vad jag menar? Det är lite Sturm und Drang över honom, lite Lord Byron, han är lite som gjord för att komma inrusande som en svartsjuk, försmådd, lätt hysteriska förste älskare, och jag tror att såna roller vanligtvis sjungs av en tenor.
Han är klädd i svart kostym och vit skjorta, medan den äldre mannen bär frack, och vid presentationen skämtas det om detta, när tenoren säger att barytonen är ensamstående, och har försökt tvätta sin frack i tvättmaskinen, vilket förklarar hans enkla kostym. Jag förstår att man vill uppmärksamma och förklara skillnaden i kläder, för det ser lite skevt ut, lite som om den ene är på väg att hämta sitt nobelpris, medan den andre är på väg hem från en kräftskiva, men som skämt är det lite i gubbigaste laget: det antyder liksom att om han hade haft en liten kvinna därhemma så hade hon tagit tag i det hela, och hindrat honom från att göra något så dumt som att försöka vattentvätta en frack.
Men skämtet går hem, hos den här publiken, som alla är lite till åren komna, så om målet helgar medlen så är det kanske inte något att tjafsa om. Och kanske har han verkligen försökt tvätta sin frack, vem vet? Men jag köper inte att han skulle kunna ha en liten kvinna därhemma. Han verkar inte vara den typen.
Alten påminner mej om någon, nej, om flera. Hon har lång hals, ovalt ansikte och tjockt mörkt hår, klippt i en bred lugg, och är en slags blandning av Betti Page och Annie Golden, hon som spelade Lynette "Squeaky" Fromme i Stephen Sondheims och John Weidman's musikal Assassins, och som kanske är mest känd för sin roll i filmen Hair.
Efteråt måste jag fråga Patti-Li vad det var vi hade fått höra, för jag minns inte allt. Han har ett mycket bättre minne för sånt här än vad jag har, och han mindes att tenoren sjöng La Donna e Mobile, ur RIGOLETTO, och E lucavan le stelle, ur TOSCA, att kvinnorna sjöng blomsterduetten ur MADAME BUTTERFLY, och herrarna sjöng duetten ur LA BOHEME, och så avslutade man med en trio från COSI FAN TUTTE, och extranumret var O Sole Mio, som framfördes lite som en kvartett.
Höjdpunkten för mej, var när sopranen sjöng Ebben? Ne andrò lontana ur LA WALLY, den ur Diva, du vet? Då försvann jag totalt, tillbaka in i mina minnen, in i diffusa, grumliga flashbacks, fyllda av plötsliga bilder och situationer utan vare sej rim eller reson, såna där minnesbilder man har efter en sån där drömfylld, orolig sömn man haft en fullmånesnatt.
Jag minns inte när och var jag första gången såg Diva, den franska filmen om en ung brevbärare som spelar in en bootleg av en konsert med en operasångerska som aldrig gjort en skiva, och som råkar komma över ett annat kassetband, där en prostituerad berättar hemligheter om en högt uppsatt man.
Kanske gjorde den ett så starkt intryck på mej att omgivningen blev oviktig? Det kan ha varit när jag var på ett kort besök i Malmö, under gymnasietiden, eller kanske spelades den på biografen jag bodde ovanpå, på Larmgatan i Kalmar? Jag minns dom enorma fabriksliknande lokalerna, de vackra bilderna av Paris, spänningen, men framför allt - musiken.
Jag vaknar till när det tar slut, när musiken tystnar och applåderna börjar. Det här rummet, och den här musiken - det är inte en helt oangenäm verklighet att komma tillbaka till.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett, 295:- ! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
KÄRLEK OCH POLITIK, en publikrepetition på Kulturhuset Stadsteatern:
Du vet hur operapubliken ibland, efter en särskilt fantastisk aria eller duett, avbryter handlingen, ställer sej upp och applåderar så att det rungar? Om det är på film kan det till och med hända att dom kastar hattar i luften och ropar Da Capo!
Under måndagens publikrep av Schillers KÄRLEK OCH POLITIK får jag flera gånger - efter sällsamt vällevererade insatser - lust att kasta min brandgula mössa i luften, ställa mej upp, ropa bravo! och klappa i händerna.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/karlek-och-politik-publikrepetition.html
CELUI QUI TOMBE, med Compagnie Yoann Bourgeois, på Dansens Hus:
"Jag hinner tänka en himla massa, när parkettgolvet vippar, och det blir svårare och svårare att hålla balansen: Om hur vi liksom, sen flera år tillbaka, har funnit oss i att långsamt få det sämre, utan att protestera. Hur det naggas och nafsas. Snaran har dragits åt, sakta, och vi har liksom inte märkt att det har blivit svårare och svårare att andas. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/celui-qui-tombe-med-compagnie-yoann.html
KöPER på Kungliga Operan:
Det är något fascinerande med det fysiskt avvikande, ovanliga, för barn, och - antar jag - för oss vuxna. Vi vet att vi inte får titta, inte får stirra, men vi vill, och kan ibland inte låta bli. Det finns dom som vill att man tittar: såna med konstigt färgade linser, piercingar, tatueringar och andra ingrepp, och så finns det dom som nog är ganska trötta på att vi glor: Hon, i rullstol, vars kropp inte är mycket större än hennes huvud, han, vars händer verkar sticka ut hur axeln, han, vars ryggrad är så sned att han behöver käppar för att hålla sej upprätt. Är det där en puckel?
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar