Regi: Anna Ståhl, Idé och manus: Lisa Nilsson, Regi och koreografi: Anna Ståhl, Rådig rådgivare: Sissela Kyle, Textförfattare: Calle Norlén, Kostymdesign: Camilla Thulin, Dansare: David Dalmo, Musiker: Mattias Torell, Peter Forss, Per Lindvall, Björn Arkö och Pål Svenre
Jag var både peppad och lite trött. Det hade varit skönt att få cykla hem och slänga mej i bingen och läsa en bok, men - har jag lärt mej - det är ofta då de verkligt stora upplevelserna kommer. Tyvärr var det inte riktigt så den här gången. Det var lite vingligt. Visst, detta var ett genrep, så mycket kan hända, men det var nog mer materialet som kändes svajigt. Lisa var suverän.
Jag har sett Lisa Nilsson på scenen några gånger, DN-KONSERT MED KUNGLIGA FILHARMONIKERNA OCH LISA NILSSON PÅ GÄRDET, CHICAGO, och NEXT TO NORMAL, och hon har alltid varit toppen. Mitt intryck av henne är att hon är inte bara begåvad, utan också självsäker och stark. Cool.
Och det var det där med titeln. Kvinnan Som Är Jag. För mej utlovar det en förställning sett ur perspektivet som kvinna. Och en föreställning berättad av en stark, cool kvinna är något jag gillar.
Hon är en bra mycket större artist än jag trodde, och då menar jag inte populärare, utan som scenpersonlighet, som tolkare av sångtexter.
Texten är full av en slags motsättningar. Lisa Nilsson förklarar att hon alltid försöker tillfredsställa människor - i början av showen berättar hon att hon hade haft en känsla av att vi, publiken, hade haft en förväntan att hon skulle komma ut i just den slags klänning hon hade, och det var därför hon valde den - men det är inte en bild av en person som försöker vara alla till lags som visas upp. Tvärtom, precis som förväntat, målar hon upp en stark, egensinnig person.
Man riktar sej i första hand - förstås - till verkliga Lisa Nilssonfans. Jag, som bara har en vag uppfattning om vem hon är, upplever att jag missar saker i hennes mellansnack, som när hon benämner en man som ”Den andre värmlänningen i mitt liv” och detta får mej att sitt och undra vem som var den förste. Hon ikläder sej också - mot slutet av showen - rollen som två personer, ett slags alter egon, vad jag förstår, och där hänger jag inte alls med.
Mellansnacken, tycker jag tyvärr, är lite för långa, och börjar i ett slags kronologiskt berättande, för att sen abrupt sluta någonstans i Brasilien, 2007, och showen går då över i lite av vad som blev kvar när man spånade idéer.
Ofta upplever jag det också som om pratorna inte leder fram till sången som följer. Det är som om man hade en lista över sånger hon ville sjunga, och så har man slängt in dom varannan sida i manuset.
Det hade varit okej om texterna varit i samma klass som hennes sång, men tyvärr känns det som om de tar tid från musiknumren.
Det känns också som om Lisa Nilsson vill visa att hon är en vanlig människa, medan hon gång efter gång bevisar att hon inte är vem som helst.
Tyvärr blev jag lite besviken på vad jag hade hoppats skulle vara en feministisk föreställning, framförd av en stark kvinna. Istället för att till exempel berätta hur hon hanterade några #metoo-situationer - en musikproducent som säger att han får ståfräs när hon sjunger vissa toner, och en dansk som berättar att hon var ett onani-objekt för unga pojkar under början av 90-talet - så får vi intrycket att hon kände sej lite obekväm. Jag är för dramatisk frihet - speciellt som ingen namnges - så jag anser att det hade varit mycket bättre om man fabulerat ett suveränt sätt på vilket hon hanterade situationen, om inte annat så för att visa andra hur det ska göras.
En annan gång när feminismen inte funkar är när hon berättar att hon har letat älskare bland sina manliga anställda, och sett ur ett jämlikt tänkande är det något som en manlig artist inte skulle kunna stå på scen och säga.
Jag går från föreställningen med ett lite grumligt intryck. Musiken är oklanderlig, och jag önskar att det hade varit mer av den. Texterna däremellan var mer förvirrande. Som pussel funkade det inte riktigt. Det verkar fattas bitar, ibland verkar det finnas för många versioner av samma bit, och vissa bitar verkar inte alls höra dit.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej säkrast på instagram.
Om du gillade det här kanske du gillar:
DANCING FORWARD, en repetition på Kungliga Operan:
"Minns du den där scenen i Picassos äventyr, där Picasso gjort kostymerna till Ryska Baletten, och alla pruttar sej igenom en föreställning på Royal Convent Albert Theatre? När jag söker efter Picassos arbete för balett, lär jag mej att filmens parodi inte var långt ifrån verkligheten, och den verkligheten är inte långt ifrån det här verket."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/03/dancing-forward-repetition-kungliga.html
USHER på Folkoperan:
Föreställningen får mej att tänka på vad Gypsy Rose Lee säger i musikalen GYPSY:
My mother, who got me into this business,
always told me make them beg for more and then...don't give it to them
Vi får nämligen inte alls något av vad vi vill ha.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/03/usher-folkoperan-repetition-7-122-2019.html
ORFEUS STIGER NER, på Dramaten:
"Jag har inget emot Björn Bengtsson, men jag hade föredragit en yngre man, därför att vi på scenen så sällan får se en attraktion mellan en yngre man och en äldre kvinna. David Book, Erik Ehn, Otto Hargne, Adam Lundgren, eller Rasmus Luthander, hade passat bra, men helst av allt hade jag nog sett Christoffer Svensson i rollen. Han har något av en trött, kantstött ängel över sej."
Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/02/orfeus-stiger-ner-dramaten.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar