av Ebba Kulnef.
Medverkande: Jenny Jernberg, Erika Blix(SVALBARD), Sara Lewerth, Christopher Lehmann och Marie Öhrn, plus ett blixtinhopp av någon som hette Joakim.
Moderator: Rut Jarl
Readingansvarig: Sophie Helsing
Ohhh... she takes care of herself
She can wait if she wants, she's ahead of her time
Ohhh... and she never gives out
And she never gives in, she just changes her mind
And she'll promise you more than the garden of Eden
Then she'll carelessly cut you and laugh while you're bleeding
But she'll bring out the best and the worst you can be
Blame it all on yourself 'cause she's always a woman to me
She's frequently kind and she's suddenly cruel
She can do as she pleases, she's nobody's fool
She can't be convicted, she's earned her degree
And the most she will do is throw shadows at you,
But she's always a woman to me
SHE’S ALWAYS A WOMAN TO ME
Billy Joel
”Men herregud, det var tur att du inte sa det, dom hade ju dödat dej!” nästan utropar Abercrombie Clone. Inte direkt utropar, men han säger det högt, och med eftertryck.
Vi står utanför Dramalabbet, på gatan, och vi har just hört en reading och deltagit i en efterföljande diskussion. Eller, deltagit: vi satt där och lyssnade. Jag sa något om att pjäsen verkade utspela sej på en massa platser, och Abercrombie sa ingenting. Det var inte så mycket det vi sa, som det vi inte sa. I alla fall i mitt fall.
I scenografin till PARET, liksom inne i huset, på stolar, sitter de 6 skådespelarna och Sophie Helsing, som läser scenanvisningar och småroller, och som är den på dramalabbet som ansvarar för denna reading. I diskussionen efteråt är Rut Jarl moderator.
Jag älskar readings. Jag har inte varit på en himla massa, men jag skulle gärna gå på en i veckan. Ibland är det nästan så att readingen räcker. Upplevelsen är total, och jag har liksom sett allting framför mej.
Givetvis beror det på hur bra skådisarna är, och här är det ett bra gäng. Det är synd att det inte verkar finnas så mycket scenanvisningar, för det är många korta scener, som alla utspelar sej på olika platser, och det tar ofta en liten stund innan man förstår var man är. Givetvis hade man säkert förstått det vid en full uppsättning, men på en reading skulle sån tydlighet uppskattas.
Det handlar om fyra kvinnor. Maja, som väntar barn med sin man, och som super och röker, för att till slut lämna honom och säga att han aldrig kommer att få se barnet. Magda, en misshandlad hustru som anklagar sin dotter för att inte ha tagit ställning mot pappan, är arbetslös och försöker få sjukersättning. Harriet, som verkar leva hos sin pojkvän och bli försörjd av honom, nöjd med att få små presenter då och då. Och Daddys Girl, som inte uppfattar att hon blivit våldtagen, men av en omgivning som anser att hon blivit det, tvingas att göra en anmälan.
Eller, det var vad jag trodde det handlade om. Det var det jag var på väg att räcka upp handen och säga, och som Abercrombie tyckte att det var tur att jag inte sa: att jag missförstått alltihop.
Jag trodde det här var en feministiskt pjäs som tog en kritiskt blick på feminismen, lite sådär som vi i vårt demokratiska land kan ta oss en titt på vårt avlånga och säga att allt inte är toppen. Visst, många andra länder är värre, men vi har våra brister, vi också.
Det är inte alls en sån pjäs. Jag förstår det, mot slutet, och jag fattar det, slutgiltig, under den följande diskussionen. Det är inget jag är stolt över, och jag skyller allt på Agatha Christie: hon har lärt mej att man inte ska ta något för givet, att allt kanske inte är vad det förefaller att vara.
Jag började läsa hennes deckare i mellanstadiet, tror jag, som ett alternativ till fem-böckerna, eller vi sju, eller vad dom nu hette. Och någonstans slängde jag in en radda av min mammas gamla Pippi Långstrump-böcker. Och något intressant. hände: jag började undra vad den där fräkniga, rödhåriga tjejen hade för dolda planer. Varför hängde hon med dom där ungarna? Var hon verkligen bara ett barn själv? Varifrån hade hon egentligen fått pengarna, och vad var det egentligen hon ville?
Jag är van att dramatik vänder och vrider på saker, utmanar, att den kan, ska vara svårsmält, provocerande och nytänkande.
Maja, kvinnan som röker och dricker och planerar att slänga det nyfödda barnet i en container, tänkte jag, är ett inlägg i debatten om att en kvinnas rätt till sin egen kropp. Har hon alltid den rätten, även om det skulle skada barnet? Är mamman alltid bättre än pappan? Svårsmält? Javisst!
Magda, den misshandlade kvinnan, som tidigare försörjde sin man, och som anklagar sin dotter för att välja faderns sida, såg jag som ett inlägg i debatten att kvinnor ofta är hårdare mot varandra än mot män. En man vars fru eller flickvän, varit otrogen med en annan man, brukar lägga skulden på kvinnan, och inte den andre mannen, medan en kvinna vars man varit otrogen brukar lägga sitt krut på att hata den andra kvinnan. Eller? Utmanande? Absolut!
Daddys Girl tolkade jag ett inlägg i debatten om ifall du känner dej kränkt så är du kränkt, och om du inte känner dej kränkt så är du inte det. Provocerande? Javisst!
Harriet, den unga tjejen som lever på sin pojkvän - i alla fall tolkade jag det så: hon bor i hans studentlägenhet, och han kommer alltid hem med presenter till henne - som plötsligt blir nyfiken på feminismen, efter att några män visslat efter henne - gör män så i Sverige, är det inte bara i amerikanska filmer? - såg jag som ett inlägg i att det är lätt att säga att man är en feminist, men inte lika lätt att vara det. Nytänkande? Någorlunda.
Jag hade inte rätt någonstans. Det var inte alls den provocerande, utmanande, svårsmälta, nytänkande pjäs jag väntat mej. Föreställningen gick inte alls åt det hållet jag trodde. Ingenting, egentligen, förändrades. Det började som det slutade, förutom att Harriet lämnar sin kille, och vi får veta att Daddys Girl kommer fram till att hon nog blivit våldtagen. Det hade nog varit mer intressant om man strukit de två manliga rollerna, Harriets kille och Magdas man. Kanske hade det inspirerat ett lite mer kreativt författande, att inte ha någon som bara fungerar som ”straight man” och bara ställer rätt frågor och mer verkar inskriven för att det ska bli någon slags dialog.
Som verk tyckte jag att den är en ganska ointressant pjäs, vars enda raison d'être är att den kallar sej feministisk. Men jag tycker nog att man måste ställa högre krav på pjäser, oavsett vilken -ism dom påstår sej tillhöra.
Jag tänker på alla sopiga filmer och undermåliga teveserier jag genomled under 80- och 90-talet, bara för att filmerna var gayrelaterade, eller för att serierna hade en homosexuell karaktär. Inte är det väl så illa ställt inom feministisk dramatik?
I diskussionen efteråt märker jag att det inte är läge att vädra mina tankar. Det blir lite som om vi inte bedömer själva pjäsen, utan försöker luska ut om den är feministisk. Är den feministisk? Då är den bra. Eller, inte ens det: om den utger sej för att vara feministisk, då är den bra. Man ifrågasätter inte ens om den är det. Men kanske kan man inte göra det. Det blir som om kritik mot pjäsen skulle vara samma sak som kritik mot feminismen.
Det är svårt, som man, att uttala sej om feminism. Man har all rätt i världen att uttala sej om feminismens fiender, men att på något sätt ifrågasätta, kritisera, diskutera själva feminismen, det är nästan omöjligt. Det känns som om man är med i en klubb där en kvinna när som helst kan komma och ta ifrån dej ditt medlemsskap genom att säga: du vet inte vad du talar om, tack för ditt stöd, men du är ingen kvinna, du är en typisk man. Där har du dörren.
För mej handlar jämlikhet och feminism inte bara om rättigheter, utan också om skyldigheter. Rättigheterna gör att vi kan utvecklas, men skyldigheterna utvecklar oss. Rätten till bättre pjäser. Men också skyldigheten att inte nöja oss med vad som helst.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Genrepsbiljetter! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1110:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
PEOPLE RESPECT ME NOW, med Lumor på Turteatern
"Men först och främst är detta skådespelarnas föreställning. De är fyra stycken, men föreställer 24 personer, och de flesta så övertygande att det flera gånger, när en ny karaktär gjorde sin första entré, tog några sekunder innan jag insåg att det inte var en ny skådespelare som kom in, bara en ny roll. Det är som ett After Dark-medley, men utan musik och med riktiga människor."
Låter det intressant? Här är resten:
101 HATTAR ATT SPARKA NER INNAN JAG DÖR på Dansmuseet.
"Ibland kan en affisch få in mej på fel bana. Den här affischen föreställer dansaren i närbild, leende mot kameran, med en massa färglada hattar, staplade i varandra, på huvudet. Sminkningen drar åt 50-talet, och jag associerar till filmen Fröken April, med Gunnar Björnstrand, Lena Söderblom, Jarl Kulle, från 1958, eller Amelie från Montmartre, eller på modister och konstblommor och flor och flätade hattar sköra som sockerkristyr.
Det är inte alls den typen av föreställning."
Låter det intressant? Här är resten:
SVALBARD på Dramalabbet:
"”Varför skulle hon inte kunna ha en bikini på sej?” resonerar jag. ”Varför skulle hon inte kunna ha bikini, högklackade skor, vara blonderad och prata som ett litet barn?”
Jag sitter på min cykel och rullar nerför Högbergsgatan. Klockan är nio på kvällen. Det är kallt igen. Solen har skinit hela dagen, människorna har för första gången på månader lyft blicken från hala trottoarer och snöslask, gått ut i vårsolen och börjat le mot den blå himmelen, men nu, som för att påminna oss om att det bara är Mars, och bara början på Mars, är det kallt igen. Och folktomt. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar