I miss the mountains,
I miss the highs and lows,
All the climbing, all the falling,
All the while the wild wind blows,
Stinging you with snow
And soaking you with rain
I miss the mountains,
I miss the pain.
Mountains make you crazy
Here it's safe and sound.
My mind is somewhere hazy
My feet are on the ground.
Everything is balanced here
And on an even keel.
Everything is perfect
Nothing's real...
Nothing's real.
I MISS THE MOUNTAINS
ur NEXT TO NORMAL,
Text Brian Yorkey, musik Tom Kitt
Någonstans i boken jag läser, en biografi över Florenz Ziegfeld, säger en teaterkritiker typ: Ziegfeld hade tyvärr inga uppslag för sin nya revy, men han satte upp den i alla fall.
Det är väldigt frestande att skriva: Malin Elgan hade inga idéer för sin senaste koreografi, men hon satt upp den i alla fall. Det är bara det att det inte stämmer. Hon hade en idé, läser jag i programmet.
”Jag har lyckats få nån jäkla förkylning eller flunsa eller nått. Vad det än är så = huvudvärk, ljuskänslighet o feber å hosta. Är kanske inte riktigt den du ska gå på dansens hus med ikväll, tyvärr…” sms:ar min kompis Malvolio Morrhår.
Jag sitter på cykeln, någonstans mellan Skärholmen och Liljeholmen. Ryggsäcken är fylld av böcker från Myrorna, och tankarna är fyllda av Janne, Min Vän, som jag precis har sett en matinéföreställning av på Kulturhuset Stadsteaterns scen i Skärholmen.
Vi hade bestämt att vi skulle ses på 17.30 på Organic Green och käka före-föreställningsmiddag, och jag är mer upptagen med mina raserade middagsplaner än jag är fylld av sympati för honom och hans flunsa, så jag stannar cyklen, ställer mej gränsle över ramen, skickar ett kort sms om att han ska krya på sej, och slänger iväg ett sms till min kompis Patti-Li Leuk och frågar om han är ledig och lite sugen på lite Dansens Hus ikväll.
Solen skiner. Det är den första vårdagen, bestämmer jag, hoppar på cykeln och trampar på. Lite närmre stan får jag svar:
”Är ledig, men har varit och är fortfarande lite sjuk, så ja ska hålla mig hemma :/”
Det verkar gå nåt, tänker jag, och trampar vidare.
Innan föreställningen har jag fått nobben av tre personer till. Nej, fyra. Skäggige Skalman ska på middag, och Abercrombie Clone ha mamma på besök, en annan är inte ens i landet, och den siste hinner inte ta sej in till teatern innan det börjar. Om jag inte visste att det vore en omöjlighet skulle jag kunnat tro att dom hade läst den här rapporten jag just nu skriver.
Det börjar med en slags kastanjettkonsert: Två av dansarna kommer ut, i kläder som förefaller privata, med ytterskor på, och ställer sej längst fram. De har, vad jag senare under kvällen ska komma att kalla ett Elgant uttryck i ansiktet: som om det man håller på med inte är vidare intressant: som om det är något man gör jämt, som sticka, eller virka, eller nåt. Eller: som om man lyssnade på något ganska ointressant på radio. Något man kan göra medan man tänker på något annat.
Det säger något om en koreograf som lyckas motstå frestelsen att koreografera något till de här rytmerna. Kastanjettklickandet ändrar hela tiden takt, tempo, och det jag tänker på Velma Kelly i I Can’t Do It Alone ur musikalen Chicago:
”and this, this we did in perfect unison”.
Jag undrar om dom har någon slags melodi i huvudet som gör att dom kan vara så synkrona?
”Det här är ett frö till något intressantare,” tänker jag. ”Jag hoppas det sitter någon i publiken som kan ta det här med kastanjetter och göra det till något större. Kastanjetter och dans. Kastanjetter och stepp. Hip-hop och kastanjetter? Eller vogueing?”
Så går dom av scenen, och kommer in igen, nu fyra stycken i strumplästen, och huvudverket börjar.
I programmet har jag läst att det ska handla om ”…den klassiska balettens abstraktionsförmåga liksom dess förhållande till fiktion.” Jag förstår inte alls den meningen. Den får mej att känna det som om jag vore en dyslektiker. Jag förstår varken meningen eller orden i sej. Vad är det man vill säga? Den klassiska balettens abstraktionsförmåga? Vadförnåt? På vad sätt skiljer sej den klassiska balettens abstraktionsförmåga från den moderna balettens abstraktionsförmåga? Och vad betyder abstraktionsförmåga? Och vad menar man när man säger ”dess förhållande till fiktion?”
Jag tänker på den där eleven från konstfack som simulerade en psykos på Västerbron, och Shakespeares ”It is a tale, Told by an idiot, full of sound and fury, Signifying nothing,” ur Macbeth.
På hemsidan står det också att:
”Föreställningen tar sin utgångspunkt i förordet till koreografen och dansaren Waslav Nijinskys dagbok där Nijinsky påstås ha blivit förledd – av två idag okända dansare vid namn Kostrovskij och Zverjov – till att diskutera Tolstojs litteratur och “världsförbättring”.
Hemma har jag Nijinskys dagbok, den nya översättningen, från 1999, den som hans fru inte redigerat, och jag har förberett mej genom att läsa förordet. Det är lite intressant att det är detta Malin Elgan har hängt upp sej på, och inget av det allt det där i dansarens liv som jag tycker är mycket märkvärdigare.
Jag tycker mej se att dansarna på scenen föreställer träd. Eller, försöker känna in hur det vore om man vore ett träd. En ledsen, loj hängbjörk, ser det ut som. Och jag tycker mej känna igen lite ur En Fauns Eftermiddag, men det är tur att dansarna har så intressanta ansikten, för det finns inte mycket annat som fångar mitt intresse. Det ser ut som om dom föreställer hur det känns att inte var inspirerad. Att inte brinna för något, att inte ha passion. Man testar ett steg, lite halvdant, sådär, som om man gick igenom en koreografi i huvudet, bestämmer sej för att det känns fel, och släpper det.
En kvart in i föreställningen börjar mannen bredvid mej sucka. Stora puffar av suck far ut ur hans mun och in på scenen. Jag undrar om dansarna hör? Jag undrar om dansarna önskar att dom var någon annanstans i något annat sammanhang, att dom fick dansa flamenco, jazz eller klassiskt balett, eller om det här är det dom helst av allt vill göra?
Och jag undrar om Malin Elgan känner att hon får sagt det där hon ville säga?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack, Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1110:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
JANNE, MIN VÄN, på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen:
"Du vet den där Gilbert- and Sullivan-sången ”I Am The Very Model Of A Modern Major General”? Eller Stephen Sondheims ”(Not) Getting Married Today”? Det måste vara som att sjunga dom sångerna, för Per Öhagen, om och om igen. Jag vet inte hur han gör det. Han har en text, späckad med fakta, adresser och namn och märken, och mej veterligen stakar han sej inte en gång, tvekar aldrig, flackar inte.
Och du vet den där berömda scenanvisningen i Tjechovs Körsbärsträdgården: ”Leende, genom tårar” Det är lite så jag känner det. Sorgsen och glad. Det är lite som att titta på bilder från när man var liten. Nej, som att titta på film från när man var liten. Dåtiden blir plötsligt levande, och man minns hur det var, hur världen såg ut"
Låter det intressant? Här är resten:
SONDHEIMKONSERT på SMI, Stockholms Musikpedagogiska Institut:
"Det finns två sätt att lära någon att simma: en himla massa lektioner på torra land, och så ett vadande ut till där vattennivån når halvvägs upp på låren, för några veckor av hundsimm, eller en snabb knuff i ryggen från bryggan. Här tillämpar man den senare modellen. Man låter eleverna ge sej på något som i de flesta fall är alldeles för svårt för dom, men man gör det av en mycket bra anledning: man visar vad som krävs, vad som saknas, vad som behöver läras. Och jag tror det ger en väldigt respekt för sitt kanske framtida yrke när man står där och märker allt man har kvar att lära. "
Låter det intressant? Här är resten:
MUSIKALAFTON MED MUSIKALSUPERTVÅORNA, konsert på Kulturama:
"När jag frågar mannen bredvid varför han sett Cats så många gånger svarar han att han älskar musikaler där människor inte är människor.
”Som Lejonkungen?” frågar jag.
”Som Lejonkungen,” svara han, ”eller Wicked, eller Cats.”
Jag tror jag fattar vad han menar, och jag tror jag fattar varför. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar