Av Magnus Härenstam och Brasse Brännström, med Magnus Kviske och Adam Lindrooz, som ackompanjeras av pianisten Josef Appelqvist. Regi: Mathias Sundén.
Don't throw the past away
You might need it some rainy day
Dreams can come true again
When everything old is new again
EVERYTING OLD IS NEW AGAIN
Peter Allen
Jag känner mej lite bortkollrad, och är lite osäker på om jag har gått rätt. Förra gången jag var här, för knappt ett och ett halvt år sen, för Fria Proteaterns HOPPETS LILLA ORKESTER, såg här helt annorlunda ut. Det var trångt och slitet, och foajén var inte mycket mer än en slags korridor som ledde in till scenen. Nu ligger här en restaurang.
Japp: en hel restaurang. Inte några inklämda bord i ett hörn; en hel restaurang, med en stor bar och inredd i en slags 30-, 40-, 50-talsstil som får det att kännas som om det alltid har legat en restaurang här, som ett sånt där favorithak man glömt bort, men nu hittat tillbaka till. Det känns som om det här var ett sånt ställe dit Nils Ferlin kom och skrev dikter på bordsduken, eller dit två unga killar vid namn Hasse och Tage vågade sej in och satt och tryckte, storögda, i ett hörn, med varsin pilsner. Därborta, där det brukade stå ett piano, stod Lissi Aland och sjöng, och hit tog Karl Gerhard med sej Noel Coward när han var på Sverigebesök, för att bjuda honom på Stockholms bästa pytt i panna.
Det finns till och med en slags bakficka, några portar bort, där den gamla biljettkassan brukade ligga. På väggarna hänger gamla affischer, från Scalateaterns förflutna. Jag går runt, förundrad över hur mycket teaterhistoria som har hänt här: Det var här man satte upp Stoppa Världen Jag Vill Hoppa Av, med Jan Malmsjö, och här hade den nydanande amerikanska hippiemusikalen Hår Sverigepremiär 1968, och spelade hela 134 föreställningar.
I en tid när hotellkedjor sväljer teatrar och biografer blir kontor, är det betryggande att se att någon vågar investera i scenkonsten, och gör det så med ett så genomarbetat, gediget resultat.
Jag är inte här för att se den där föreställningen alla talar om: Grotesco på Scala, en näradödenrevy, utan har kommit för ett gästspel från Kalmar, en hyllningsshow till Magnus och Brasse.
I ena hörnet på vardagsrummet hade vi en stereo med tillhörande hörlurar, och en gråmelerad, tjock ryamatta. Här låg jag, som tio- elvaåring, på rygg och lyssnade på pratskivor: Hasse och Tage, Povel Ramel, och Magnus och Brasse. Det tog inte speciellt många lyssningar innan man kunde allting utantill. Det är synd att dom inte slängde in några lektioner i mattematikens mysterier, vardagsfranska, eller viktiga årtal, för då hade mitt liv antagligen sett helt annorlunda liv. Alla ungar kunde Magnus och Brasses skivor utantill. Jag tror mej till och med minnas några framföranden på roliga timmen.
Och det är lite det som det här påminner mej om: roliga timmen. När tjejerna i klassen gick fram och ställde sej och mimade till Frida och Agneta i ABBA, och kaxiga killar gick fram och återgav, ord för ord, en komisk monolog, som hörd på skiva.
Skådisarna själva tillför inte så mycket, inget nytt, utan det här är något för Magnus- och Brassepurister. Och jag tycker det är synd. Nu blir det lite som en sån där Elvis-imitatör i Las Vegas: själva grejen blir hur lik originalet man kan vara. Jag hade gärna sett en aningens alternativ tagning på de gamla sketcherna. En någorlunda ny tolkning. Kanske lite historiskt mellansnack? Var och när hade den här sketchen premiär? Varifrån kom den här melodin? Nu är det mest originella greppen att man väljer att köra föreställningen på dialekt. Vilket är smart, eftersom det i alla fall ger en viss vinkling, en slags ny tolkning.
Jag har absolut inte har något emot dialekter, men dom kan vara lite förvirrande, om dom kommer och går. Den ena skådisen pratar skånska, och den andra småländska, men dom sjunger på rikssvenska, och ibland testar dom att tala med tungspets-r och Stockholmsk satsmelodi, och det gör det lite ansträngande för mej, för jag missar saker, eftersom det tar lite tid att ställa om sej. Det är som om någon plötsligt skulle börja prata engelska på scenen. Det tar några sekunder innan man begriper vad det är som har hänt.
Jag kan tänka mej att detta är en föreställning för dom som aldrig hört Magnus och Brasse. Som en slags introduktion, för dom som aldrig hållit i LP-fodralet till Varning För Barn, som aldrig lutat sej tillbaka på en ryamatta, vridit upp volymen i hörlurarna och sjungit med i texten till Svordomsvisan så där högt att man vet att det hörs ända ut till mamma i köket.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Staffan! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1210:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
ONE VOICE, Gunilla Backmans hyllning till Barbra Streisand på Soppteatern:
Ibland har man tur. Eller som Blanche DuBois säger:
“Sometimes—there’s God—so quickly!”
Min kompis Patti-Li Leuk ringde mej en dag. Eller skypade, eller face-timade, jag minns inte:
”Gunilla Backman sjunger Streisand på Soppteatern, är du på?”
Det är klart jag är på. Vi börjar kolla datum i våra iCal, kolla dagar som skulle passa bäst.
Låter det intressant? Här är resten:
TANGO PÅ EN SOPTIPP, med Avart Dans & Rörelse, på Dramalabbet:
”Jag kommer precis från gymmet,” ursäktar sej min kompis från förr, Måns Gibbon, och liksom hötter med sin tunnbrödsrulle. Eller, jag tror att han säger det som en ursäkt. Det låter som en ursäkt. En ursäkt, ett legitimerande av att han äter skräpmat, eller en ursäkt för att han eftersvettes - vilket han inte gör - eller en ursäkt som inte alls är en ursäkt utan egentligen är skryt: Jag har varit på gymmet. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/03/tango-pa-en-soptipp-forestallning-34.html
MÖTA HÖSTEN TILLSAMMANS, med STDHs Mimlinjes avgångsklass på Dansens Hus:
"Ana Stanisics karaktär Olja Wypadkova får mej att skratta så att jag får ont i nacken. Jag antar att det sitter några muskler där som drar och rycker i smilbanden. När hon, under en tillitsövning blir tillsagd att lita på dom andra och bara falla, och faller framåt rakt ner i golvet, istället för bakåt, där dom andra väntar, då sitter jag och smågråter glatt i flera minuter efteråt. Jag slutar, tänker på det som hände, och börjar igen. Slutar, tänker, börjar om igen. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar