Med Henrikka Gröndahl, sång, Peter Friis Johansson på Piano, Marit Strindlund, Programvärd,
I feel a song coming on
It's a melody full of the laughter
Of children out after the rain
You'll hear a tuneful story
Ringing through you
Love and glory, Hallelujah
And now that my troubles are gone
Let those heavenly drums go on drumming
'Cause I feel a song coming on
I FEEL SONG COMING ON
Dorothy Fields/Jimmie McHugh
Detta kan mycket väl vara den bästa vegetariska burgaren jag käkat, tänker jag. I alla fall är detta första gången jag tycker mej tänka att jag äter den godaste burgaren någonsin. Det är liksom ett litet party på min tunga.
Till alla andra goda hamburgares försvar måste jag säga att jag var väldigt, väldigt hungrig när jag högg in. Det hade blivit något fnurr med frukosten: i vanliga fall brukar jag fläska till med en sjuhelsikes smoothie: havregryn, proteinpulver, färsk ingefära, frysta bär, banan, äpple, gurkmeja, linfrön, chia-frön, groddar, typ allt som går att mixa, men idag satt jag och skrev på ett blogginlägg, och plötsligt var det för sent att käka frukost, för tidigt för lunch, och brunch var inte att tänka på.
Jag står i Folkoperans foajé, vid ett rött ståbord, och väntar på min kompis Patti-Li Leuk. Väntar på honom och på en lunchkonsert, här i foajén. Mozart, med Henrikka Gröndahl. Jag har hört henne förut, men jag minns inte var. Jag tror att det kan ha varit en lunchkonsert på Operan, men det var innan jag började den här bloggen, så jag har inga definitiva datum eller bevis.
Kommer du ihåg för drygt ett år sen, den där affischen utanför Folkoperan, Den Döende Dandyn, för La Traviata, och hur sen alltihop regnade bort, teatern fick en översvämning och det enda vi fick se av uppsättningen var en liten blänkare i Vitabergsparken? Nu är det i alla fall dags: La Traviata blir av, till hösten, och man firar det med den här lunchkonserten. Mozart en masse.
Odjurets Foodtruck, med vegetarisk snabbmat, har dagen till ära parkerat utanför, och det är meningen att man ska köpa med sej mat in i foajén. För säkerhets skull gick jag in och frågade, först, mesig som jag är. Jag noterar också att dom har en - vad är motsatsen till mobil? Stabil? - lokal på Södermannagatan tio. I’ll be there, som Mariah sjöng.
Ett piano står uppställt längst med långväggen, och i trappan ligger en massa röda sittunderlag, och undan för undan fylls den av nyfikna, mumsandes, surplandes kaffe.
Patti-Li kommer, och jag skickar ut honom igen, till foodtrucken, och medan han är där ute köper jag en varsin kaffe. Det börjar snart. Snart börjar det. Patti-Li kommer tillbaka. Det börjar.
Marit Stindlund, Folkoperans musikaliska ledare och dagens programvärd, välkomnar och berättar att anledningen till konserten är att man vill fira att man äntligen får premiär på Veris La Traviata, den 16:e September, 2015, i regi av Mellika Melouani Melani.
Så kommer Henrikka Gröndahl och Peter Friis Johansson in, och konserten börjar.
Du vet hur du går förbi vissa affärer och tänker: vem är det som köper såna här klänningar? Såna här julgransglittriga, bludklänningsliknande, men kulörta klänningar, till synes obundna av något slags mode?
Nu har jag svaret: det är operasångerskor som köper dom. Det här är deras arbetskläder, när dom ger konserter. Dom kan inte ha kläder passande för en viss föreställning, säg Aida, Tosca eller Mimi, men dom kan heller inte se vardagstråkiga ut. Eller, dom kan, men det blir inte lika festligt. Så dom måste köpa klänningar. Massor av klänningar. Jag föreställer mej att dom har garderober fulla av dom, och i fortsättningen tänker jag tänka på den här typen av klänningar som konsertklänningar.
I början av året bestämde jag mej för att - eftersom jag har enorma brister i mitt kunnande vad gäller klassisk musik och bildkonst - månad för månad beta av två personer, en tonsättare och en konstnär. Januari var Mozart och Rembrandt, och nu, i Mars, är det Debussy och Da Vinci.
Värst var det i Februari, Satie och John Singer Sargent: jag fick mej en sån överdos Satie att det gott och väl räcker med bara Gymnopedie för lång tid framöver. Allt annat gjorde mej spattig.
I alla fall var jag väl optimist. Det räcker inte med en månad för Mozarts musik, men det räcker med en månad för att bekanta sej med honom. Läsa på om honom.
Det här är inte bara en konsert, och sångerskan är inte en mekanisk Olympia som bara står där och kvittrar. Hon liksom blir de olika Mozartkvinnorna. De högklackade skorna åker av och på, hon sveper in sej i sin glittriga, stickade stola, eller hon låter den falla, för att förföriskt blotta axlarna.
Under konserten står jag och tänker på en operasångerska, eller flera, som en slags superhjältinnor, som lever som vanliga kvinnor, med den lilla skillnaden att dom allihop släpar runt på varsin ganska skrymmande väska, men så plötsligt, någonstans, behövs det lite opera, och dom rusar in i en telefonkiosk, eller ett omklädningsrum på Zara, eller in på en offentligt toalett, och kommer ut, en liten stund senare, i full mundering, redo att blända världen, må det vara Nobelfesten, Vitabergsparken, eller, som här, i ett trapphus fyllt av en massa mumsande människor.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis konsert. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1470:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
X, på Unga Klara:
"Det är lite som när en välvillig människa, som inte anser sej vara homofob, efter ett par glas, på ett trevligt kalas nån gång, nånstans, frågar en homosexuell person: ”Så vad gör ni i sängen? Vem är mannen och vem är kvinnan?”
Vad kan man göra? Man kan välja att ta illa upp, eller man kan ljuga och börja beskriva den mest fantastiska och fantasifulla sexakt man kan hitta på, inspirerad av Kama Sutra, 9 1/2 Vecka, Spökhuset på Gröna Lund och en Berg- och Dalbana, och och sen avsluta med:
”Vad brukar du göra i sängen?”"
Låter det intressant? Här är resten:
VARNING FÖR MAGNUS OCH BRASSE på Scalateatern:
"Det känns som om det här var ett sånt ställe dit Nils Ferlin kom och skrev dikter på bordsduken, eller dit två unga killar vid namn Hasse och Tage vågade sej in och satt och tryckte, storögda, i ett hörn, med varsin pilsner. Därborta, där det brukade stå ett piano, stod Lissi Aland och sjöng, och hit tog Karl Gerhard med sej Noel Coward när han var på Sverigebesök, för att bjuda honom på Stockholms bästa pytt i panna. "
Låter det intressant? Här är resten:
ONE VOICE, Gunilla Backmans hyllning till Barbra Streisand på Soppteatern:
Ibland har man tur. Eller som Blanche DuBois säger:
“Sometimes—there’s God—so quickly!”
Min kompis Patti-Li Leuk ringde mej en dag. Eller skypade, eller face-timade, jag minns inte:
”Gunilla Backman sjunger Streisand på Soppteatern, är du på?”
Det är klart jag är på. Vi börjar kolla datum i våra iCal, kolla dagar som skulle passa bäst.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar