Av och med: Erika Blix
Medspelare: Charlott Lihnell
Regi: Jennie Rydén
Producent: Hend Aroal(BLODSBAND)
Medspelare: Charlott Lihnell
Regi: Jennie Rydén
Producent: Hend Aroal(BLODSBAND)
Ljusdesigner: Ronald Hessman(LANDET ENSAMHETEN)
Everyone tells me to know my place
But that ain't the way I play
So why am I daring to show my face?
Well I've got something to say
Move over sun and give me some sky,
I've got me some wings I'm eager to try
I may be unknown, but wait till I've flown
You're gonna hear from me!
Make me some room, you people up there,
On top of the world, I'll meet you I swear,
I'm staking my claim, remember my name
You're gonna hear from me!
YOU GONNA HEAR FROM ME
Andre Previn/Dory Previn
”Varför skulle hon inte kunna ha en bikini på sej?” resonerar jag. ”Varför skulle hon inte kunna ha bikini, högklackade skor, vara blonderad och prata som ett litet barn?”
Jag sitter på min cykel och rullar nerför Högbergsgatan. Klockan är nio på kvällen. Det är kallt igen. Solen har skinit hela dagen, människorna har för första gången på månader lyft blicken från hala trottoarer och snöslask, gått ut i vårsolen och börjat le mot den blå himmelen, men nu, som för att påminna oss om att det bara är Mars, och bara början på Mars, är det kallt igen. Och folktomt.
Mitt resonemang om blondiner och bikinis är egentligen inte mitt eget. Jag resonerar som om jag vore kvinnan som satt bredvid mej, tidigare ikväll. Du vet, som man gör när man sitter på sin cykel efteråt, på väg hem: jag borde sagt såhär, men då hade hon sagt såhär, och då kunde jag ha sagt det här.
Det började med att jag sa att jag tyckte det var lite provocerande att se en kvinna vara så passiv på scenen. Föreställningen var över, och man hade inbjudit till en diskussion efteråt, och jag stannade för en gångs skull kvar. Nästan hela publiken verkade känna varandra, eller känna till varandra i alla fall, och merparten verkade ha gått scenskolan i Göteborg, där dom lärt sej något som kallades för Yat-teknik. Det är en himla massa pratande om den här tekniken, i början. Jag som aldrig hört talas om den, och inte ens visste hur den stavades, kände mej lite bortkollrad, ointresserad, benägen att undra om det var en slags kult?
Men det är väldigt intressant. Jag lär mej att jag tittar på teater på ett visst sätt, medan de som skapar teater ibland tänker på ett helt annat sätt. Författaren och huvudrollsinnehavaren Erika Blix berättar att hon tycker att verket är ganska surrealistiskt. Jag tycker det är ganska realistiskt. Eller, skeendet är ganska realistiskt, jag kan tänka mej att man som skådespelare tycker att texten är ganska surrealistisk, medan för mej som publik är det lite så att jag inte tar in allt hon säger. För mej handlar det om en kvinna som en vårdag i solgasset plötsligt möter en kvinna hon tidigare haft ett förhållande med, och enda sättet att komma över den kärleken är att döda henne. Vi har alla varit där, eller hur? Inte kanske i handling - hoppas jag - men i tankarna:
”Det vore bättre om han/hon/hen vore död, då slapp jag gå här och plåga mej med att tänka på varför inte, varför, vad hen/hon/han gör nu, och med vem, och varför, och varför inte…”
Det är det fysiska skeendet: en kvinna som liksom har gått över gränsen: som gör det man inte får göra. Jag antar att när man väl gått över gränsen är det ganska lätt att gå vidare. Hon tror att hon egentligen bara försöker göra sej hörd. Vad hette hon som sköt Andy Warhol, författaren till SCUM-manifestet?
Publiken sitter i en slags enradig hästskoformation, och omger scenen på tre sidor. Jag sitter i den delen som inte vätter mot någon annan: den längst ner.
Vi befinner oss i en slags källarlokal. En trappa upp, fylld med sopsäckar. Snö på golvet. Ett rivningshus? Kvinnan står barfota i en snöhög, pratar med oss, eller sej själv, och släpar plötsligt in en annan kvinna, ihopsurrad av med gaffatejp: ben, knän, armar, händer, mun. Men vid liv. Hon gör inga försök att kämpa emot, och försöker sej bara på att fly en enda gång, och ger upp så fort hennes försök upptäcks.
Båda kvinnor är barfota, byxklädda och har stora svarta trikåkoftor med dragkedja.
Jag tänker på Stephen Kings Lida, och av någon anledning på Strindbergs Den Starkare. Jag tänker på de som känner att ingen lyssnar på dom, inte respekteras, och som till slut tar till desperata metoder. Jag tänker på politikerförakt och röster på extrema partier. På terrorister. På att tvinga fram en situation för att blir hörd. Valerie Solanas.
Den här våren har tycker jag mej upptäcka en tendens som ger mej problem: det är när det finns en diskrepans mellan text och handling. Alltså inte när någon går emot texten, har en annan undertext än vad som förväntats, eller så, nej, utan när text och handling inte verkar ha något med varandra att göra. Min hjärna kan inte processa den dubbla informationen, utan envisas med att göra ett val: här väljer den handlingen. Jag lyssnar inte så mycket på texten, eller, jo, jag lyssnar, men jag har min bas i det fysiska. Andra gånger har det hänt att jag har vilat helt i texten, när jag upplever att skådespelaren bara ”gör” saker.
Texten är intressant, även om man i några få fall har gjort väldigt "litterära" val av ord. Ibland tycker jag att spelet får en slags förhöjd stil, lite väl teatralt och safe, som någon man kanske skulle kunna se på en trött institution. Men bara nån gång, nån mening här och var. Förstår du vad jag menar? När man, även om man inte förstår vad som sägs förstår att här spelas det teater?
Efteråt, när vi sitter i cirkeln, får jag veta att föreställningen är resultatet av en slags övning, en fortsatt studie av Yat-tekniken. Författaren/Skådespelaren Erika Blixt, som utbildats i tekniken på scenskolan i Göteborg, men aldrig tyckt om den, och aldrig tagit den till sej, ville i sin fortsatta utbildning på masterprogrammet gå tillbaka och ge den en andra chans. Pjäsen skrev hon som ett sätt att öva tekniken, och hade alltså ingen specifik tanke med vad hon ville säga med sitt författande. Lite som en dansare som koreograferar en dans för att kunna öva på pliéer, arabesker, eller sina klumpiga pas des chat.
I alla fall räcker jag upp handen när Moderatorn efteråt frågar om det är någon annan som har något att säga, och så säger jag det där om att jag tycker det är lite provocerande att se en kvinna i en så passiv roll, speciellt på den här teatern.
Kvinnan bredvid mej räcker upp handen:
”Varför måste kvinnor hela tiden vara så starka?” undrar hon, lite retoriskt. ”Varför kan inte kvinnor få vara svaga?”
En kvinna lite längre bort i ringen skjuter in:
”Personligen är jag ganska trött på att se män på scenen…”
Jag blir lite paff. Inte av repliken från kvinnan som var trött på män på scenen, det är hennes upplevelse, nej, jag menar det där om att kvinnor hela tiden måste vara starka. Jag ser ganska mycket teater, och kommer inte på rak arm att tänka på någon produktion där jag har slagits av hur tröttsamt det var med alla starka kvinnoroller. Och jag kan absolut inte tänka mej en produktion där jag upplevt att kvinnorna inte får vara svaga. Jag har suttit och irriterat mej på hur svaga dom har framställts, men jag har inte upplevt att dom inte får, inte har rätt att vara svaga. För givetvis har dom rätt att vara svaga. Det är väl en rättighet som ingen, någonsin har försökt ta ifrån dom?
Men jag förstår vad hon menar: att kraven på jämlikhet, på det politiskt korrekta, gör att man inte kan framställa kvinnor på ett visst sätt. Eller andra. En vit man kan bidragsfuska, och det säger bara att just den här mannen bidragsfuskar, men gör du honom till invandrare, eller handikappad, säger du något helt annat. Du talar plötsligt om en hel grupp. Du påstår något.
Efteråt, när dom andra går till baren, och jag cyklar hem, fortsätter samtalet i mitt huvud:
Jag säger: ”Visst kan en kvinna få vara svag. Det är bara det att vi har sett det förut?”
Hon säger: ”Kvinnor måste ju få framställas som svaga, på samma sätt som män måste få framställas som svaga? Det är ju det som är jämlikhet, demokrati?”
Jag säger: ”Men om man resonerar på det sättet så skulle man kunna säga att kvinnan har en rättighet att betraktas som sexobjekt?”
Vi tittar på varandra. Ingen av oss gillar vart samtalet plötsligt är på väg.
”Jo,” medger hon. ” I jämlikhetens namn. På samma sätt som männen har rätt att bli betraktade som sexobjekt.”
Vi vill egentligen inte fortsätta, men det går ju inte att sluta nu:
”Varför skulle hon inte kunna ha en bikini på sej?” resonerar jag. ”Varför skulle hon inte kunna ha bikini, högklackade skor, vara blonderad och prata som ett litet barn?”
”Varför skulle hon inte kunna ha en bikini på sej?” resonerar jag. ”Varför skulle hon inte kunna ha bikini, högklackade skor, vara blonderad och prata som ett litet barn?”
”Ingen har rätt att bestämma hur hon ska klä sej. Hon har sina rättigheter.”
Det känns plötsligt som den där gången jag och en kompis pratade om demokrati, och började diskutera om ifall ett odemokratiskt parti hade rätt att finnas i ett demokratiskt samhälle. Man gillade liksom inte det man kom fram till, oavsett vad man kom fram till.
Vi fortsätter diskutera, jag och den imaginära kvinnan som nu, egentligen, stod kvar uppe i baren på Dramalabbet och antagligen snackade om något helt annat. Vi hinner diskutera en hel del mellan Östgötagatan och Ringvägen.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1110:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
M&M&M med Skånes Dansteater på Dansens Hus:
Ibland undrar jag, om vissa koreografer - för att dom arbetar med ett fysiskt uttryck - saknar respekt för det skrivna ordet. Och att jag, för at jag inte uttrycket mej fysiskt, har för hög respekt för det. Ofta, när jag sitter och läser beskrivningar av dansverk, förstår jag inget av det dom försöker säga. Det blir en slags gallimatias, och jag fattar inte alls vad man menar. Dansen i sej säger mej ofta något, men beskrivningen av den kan vara förvirrande, typ:
"Den astrala verkligheten har en fundamental återvändsgränd. I sitt verk The End Of The Now Is Beginning, undersöker den gotländska koreografen Katja Brunhilde Lebanon hur partiklarnas inbördes katarsis leder till neuroser, och hur regn kan ge en frihet som saknas i den moderna strukturens kommersialism. Och fundamentalt tvång."
Låter det intressant? Här är resten:
VAD ÄR PENGAR? på Elverket:
”Vad var det där med kläderna?” undrar Mormor Älva. Vi leder våra cyklar nerför Styrmansgatan, ner mot Strandvägen, förbi den där parken bakom Historiska Museet, som jag tror är nyöppnad, nyskapad, nyplanterad, i alla fall. Solen skiner, det är vår. Vi har precis varit på det första publikrepet av VAD ÄR PENGAR, på Elverket, i vilken rollerna i slutet har ganska söndertrasade kläder.
”Jag tror det var för att visa baksidan, det fula, att ju mer vi vet ju mindre vackert, lyxigt, är det. Att man försöker hålla upp en fasad. Att dom också är fångar, slavar, i det hela?” svarar jag.
Hon är på väg in till city och Elgiganten, för att köpa en surfplatta. Jag är bara på väg.
Låter det intressant? Här är resten:
HOFFMANS ÄVENTYR på Folkoperan:
"Jag önskar att fler orkestrar, fler regissörer och musikaliskt ansvariga, både inom opera och musikal, vågade vara lika respektlösa, och ge oss lika överraskande orkestreringar. Kostymt och scenografiskt brukar man sticka ut hakan, men det brukar alltid låta likadant. Vad sägs om Cabaret i kletzmertappning, eller West Side Story som Houseinfluerad? Kanske skulle jag orka sitta igenom ännu en av dessa sönderspelade musikaler om dom lät lite annorlunda. Sen är jag sugen på hur Trollflöjten skulle låta med lite mer electropop. Eller kanske lite schlagerarrangemang?"
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar