Everyone's a little bit unsatisfied
Everyone goes 'round a little empty inside
Take a breath, look around
Swallow your pride for now
(For now)
Nothing lasts, life goes on
Full of surprises
You'll be faced with problems
Of all shapes and sizes
You're going to have to make
A few compromises for now
For now
But only for now
(For now)
Only for now
(For now)
Only for now
(For now)
Only for now
For now we're healthy
For now we're employed
For now we're happy
If not overjoyed
FOR NOW
Music: Robert Lopez/Jeff Marx,
Lyrics: Robert Lopez/Jeff Marx
Musik: Matthew Sklar
Manus: Chad Beguelin and Tim Herlihy
Sångtexter: Chad Beguelin
Based on the New Line Cinema film written by Tim Herlihy
Översättning: Calle Norlén(SOPPAN I HALSEN, CHICAGO,
Regi Ylva Hilber(ASKUNGEN)
Koreografi: Maja Malm(ASKUNGEN)
Repetitör: Petter Blomkvist(ASKUNGEN)
Kostym Maja Malm(ASKUNGEN)
Scenografi: Oscar Ohlsson(ASKUNGEN), Maja Malm(ASKUNGEN), Ylva Hillber(ASKUNGEN), Petter Blomqvist(ASKUNGEN).
Rekvisista: Maja Malm(ASKUNGEN).
Producent: Oscar Ohlson(ASKUNGEN)
Koreografiass/Danskapten Karl Noremo.
Koreografi Duett ”Om Du Visste”: Karl Noremo/Ella Grundel.
Orkester: Kapellmästare/1:a Keyboardiskt: Fredrik Wide(ASKUNGEN), 2:a Keyboardist samt percussion: Ola Paulsson, El-gitarr: Emil Grönvall, Bas: Robin Lindqwister(ASKUNGEN), Trummor: Joel Lander(ASKUNGEN).
Med: Joachim Johansson(ASKUNGEN), Maja Malm(ASKUNGEN), Petter Blomkvist(ASKUNGEN), Samuel Linderström(ASKUNGEN), Niklas Ejnar, Ylva Hilber(ASKUNGEN), Julia Berg, Johan Lenhoff(ASKUNGEN), Helena Sundman, Elin Ledenvik, Teodor Wickenbergh, Oscar Ohlson(ASKUNGEN), Philip Ohrling, Karl Noremo, Emma Liljeqvist, Karolina Furberg, Jenny Felldin(PIPPIN), Ella Grundel(ASKUNGEN).
Jag ska cykla till Sickla. Solen skiner, våren här här, jag har precis satt på mej hörlurarna, premiärpolerat mina solbrillor och gränslat min skeppshult, på väg att sparka igång, när jag plötsligt ser en av mina grannar komma gående. För några månader sen rakade han huvudet i vad jag tolkade som en medelålders mans försök att förnya sej, och jag är glad att se att han nu har låtit lockarna växa ut igen. Hans hår är tjockt och gråsprängt, och passar honom bättre. Det blev inte så mycket Bruce Willis, Van Diesel eller Fredrik Ljungberg, som nykläckt kyckling.
”Hej, hej, läget?” säger jag, lite i förbifarten, när han går förbi.
”Det är inte så bra,” säger han, och ler lite uppgivet. Jag tänker att han kanske är bakis, har fått flunsan eller har blivit dumpad:
”Jasså, vaddå?”
”Jag har cancer…”
Åh, nej, tänker jag, det var därför han hade rakat huvudet för några månader sen: det var cellgifterna, inte ett misslyckat försök att förnya sej.
Och sen tänker jag:
Vad är det med folk i det här huset? Är det byggt över en gammal begravningsplats eller något? En grannen nästan dör i en motorcykelolycka, för att sen bli påkörd bakifrån och får världens whiplash, en annan har ett sånt smärtsamt diskbråck att han måste hämtas med ambulans med jämna mellanrum. Och nu cancer. Vi bor bara sex stycken i den här portuppgången, och jag gillar inte oddsen.
Jag är sån. När jag får höra dåliga nyheter eller ställs inför allvarliga problem, så stänger jag av, lite. Jag känner inte efter, utan tänker först rent praktiskt. Vad innebär det här? Hur påverkar detta mej, den drabbade, eller andra runtikring? Vad måste göras? Vem gör det? Vad kan göras? Som Miss Scarlett säger i filmen Cluedo: ”It’s my defence mechanism…”
Jag är motsatsen till en solskensvän. I en värld av brutna lårbenshalsar, skilsmässor, krossade hjärtan, plötslig död och arbetslöshet, är jag till min fördel. Jag är mindre bra när allting går fint.
Vi pratar lite kort, innan han säger att han inte orkar mer, att han måste gå upp och lägga sej och vila.
Jag hoppar på cykeln och trampar iväg. Solen skiner fortfarande, men det är inte riktigt lika kul.
Förra året, på våren, i Mars, i Farsta, satte musikalföreningen Poff! upp musikalen ASKUNGEN Man har tidigare satt upp Skönheten och Odjuret, och Du Är Toppen, Lille Karl, vilka jag missade. I år är det dags för The Wedding Singer.
Ursprungligen är det en film, med Adam Sandler och Drew Barrymore, från 1998, skriven av Tim Herlihy, en skådis, manusförfattare och producent, som också skivit för Saturday Night Live, men i April 2006 hade den premiär på Broadway, som musikal. Den spelade bara 284 föreställningar, vilket med Broadwaymått mätt gör det till något av en flopp, även om Ken Mandelbaum, författaren till Not Since Carrie, 40 Years of Musical Flops, drar gränsen vid 250 föreställningar, medan det med svenska mått hade varit varit en riktigt långkörare, en årtiondets hit.
När jag kommer fram till Dieselverkstaden i Sickla köper jag en kopp kaffe och en kokoskaka med rosa strössel och sätter mej ute i solen. Det är som om alla plötsligt har vaknat. Barn springer omkring, skriker, skrattar, och vuxna ler och lyfter kaffekoppar.
Nog nu. Jag reser mej, strosar bort till Stadsmissionen och hittar en bok av Project Runways Tim Gunn, Gunn’s Golden Rules, Life’s Little Lasson For Making It Work. Jag går tillbaka till teatern sätter mej i foajén och bläddrar i boken innan det är dags att gå in.
Jag sätter mej längst fram. En man på raden bakom petar mej i ryggen och berättar att det står på en lapp, längre bort, att hela redan är bokad, och jag flyttar, bakåt en rad, nästen bredvid den petglade mannen. Efter en stund kommer dom som har bokat: ett slags dagcenter, eller något särskilt boende.
Framför mej sätter sej en kille med något slags talproblem, som tecknar sitt tal. Bredvid honom sitter en ledsagare, och så en kille med downs syndrom, som verkar vara så lycklig att han inte kan låta bli att ömt smeka kinderna på dom två normalstörda männen som sitter bredvid honom.
När man lade ner sockerbruket i min hemkommun öppnade man en massa hem för folk med speciella behov. Personer med downs syndrom, utvecklinsstörning eller förståndshandikapp flyttade in, och något underbart hände. Jag överdriver, förstås, men det var plötsligt lite som om man var med i en musikal, som öppningssången i Skönheten och Odjuret, när Belle går runt i sin lilla by. Det var inte inte otrevligt innan, men det blev plötsligt mycket, mycket trevligare nu. Det är svårt att vara kall och tuff, när en kille med downs syndrom kommer fram och frågar vad man heter, som många av de lokala tuffa tonåringarna fick uppleva. Man kan inte bara stressa vidare, när nån plötsligt ger dej en kram. Man kan inte ignorera nån som inte låter sej ignoreras. Och vem kan vara ironisk när någon inte köper ironi?
Så det här är mitt gäng. Det här är folk som får mej att känna mej trygg. När jag ser någon med downs syndrom, önskad, älskad, då vet jag att jag lever i ett samhälle där det finns kärlek, barmhärtighet och medmänsklighet.
Det börjar. Jag har aldrig sett filmen, och aldrig sett musikalen, och när jag tidigare på dagen försökte läsa synopsisen var det en sån malström av namn och vändningar, att jag gav upp. Jag menar, det var inte så invecklat, jag bara tänkte att det skulle nog klarna bara jag fick se det framför mej.
Det handlar om Robbie, som har ett band som lirar på bröllop. När det så är dags för honom själv att gifta sej dyker hans fästmö inte upp, vilket får honom att helt tappa tron på kärleken, tills han tröstas av en servitris, förlovad med en Wall Street-yuppie. Sa jag att det utspelar sej på 80-talet? Eftersom det är en slags musikaliskt förväxlingskomedi händer det en himla massa saker innan servitrisen dumpar finansvalpen och väljer sångaren, och allt slutar lyckligt.
Över lag levererar alla mycket bra. Mycket, mycket bra. Regin är tydlig och infallen begåvade. Det finns en mogen och klar humor. Kanske skulle man bjuda in en dramapedagog den sista veckan under nästa produktion, inte för att hjälpa till med regin, utan som ett öga utifrån, för att hjälpa till vid de få gånger det brister lite, och man kan ana att alla på scenen inte är professionella artister. Och det är inget stort problem, det handlar nog bara om att bena ut vad man har för mål i varje scen, att hjälpa några att vara lite tydliga, fokuserade, inte så ”allmänna”, att förstå att dom syns, hela tiden.
Jag har väldigt roligt, och killarna framför mej verkar ha minst lika kul. Killen som tecknar tittar nästan mer på sin ledsagare, nyfiken på vad han tycker, och killen med downs sitter ibland och kramar sej själv, av lycka.
I pausen börjar jag läsa i programbladet, och det känns plötsligt lite som om jag är med i Pelikanfallet, eller Da Vinci-koden, eller nåt, du vet, när man inte riktigt tror på det man ser, att man tänker att det kan väl verkligen inte stämma:
Att allt har regisserats av kvinnan som gör den kvinnliga birollen, och varit ansvarig för rekvisitan. Att kostym - en kostym på mycket hög nivå - har gjorts av den kvinnliga huvudrollen, som också gjort den utmärkt intressanta koreografin. Att de båda har gjort mask och peruk, och att man - tillsammans med en av birollerna och en ensemblemedlem - också gjort scenografin. Det är helt galet, och ganska så ordentligt ofattbart. Vad är dom: musikalvärldens motsvarighet till Stepfordfruarna? Batgirl och Supergirl?
Jag hade kunnat förstå det hela om det visuella varit lite halvdant, om dom som artister lagt krutet på sina scenframträdanden, och bara lite motvilligt, pliktskyldigt, gått med på att införskaffa kläder och lämnat över till folk att själva bestämma hur dom såg ut i håret, men jag hade redan under första akten suttit och funderat på vem som gjort kostym, mask och peruk och koreografi, eftersom dom håller en mycket hög standard, och jag inte hittar mycket som visar på att det inte är en uppsättning med miljonbudget.
Och med det utmärkta jobbet av det konstnärliga teamet skulle man kunna vänta sej att deras sceniska prestationer varit lite hellre än bra, men detta är riktigt, riktigt bra. Inte bara en bra musikal, utan en mycket bra uppsättning av en bra musikal, och jag har lite svårt att fatta att man inte har satt upp den här musikalen tidigare i Stockholm, på China, eller Göta Lejon. Och jag önskar att Riksteatern kunde få tummen ur och skicka ut något sånt här.
Man har ganska mycket problem med ljudet från de trådlösa mikrofonerna. Folk hörs inte när dom ska höras, och hörs ibland när dom inte ska det. Som tur är är akustiken ganska bra, så man hör ofta vad dom säger i alla fall, men det är lite irriterande. När man gör sin nästa produktion, och jag hoppas och ber att dom sätter upp en snart, redan till hösten, så kanske ljudet skulle ligga lite högra upp bland det man prioriterar.
När jag cyklar hem, upp-piggad och nynnande ”It’s Your Wedding Day” bestämmer jag mej för att jag ska gå upp till min granne och lägga en lapp i hans brevlåda. Jag ska skriva att om han behöver hjälp med något så kan han sms:a mej, och så mitt telefonnummer.
Om han hade bjudit mej på fest hade jag inte kommit, men om han behöver nåt från Konsum är jag på. Sån är jag.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Specialpris 100! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1210:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
DINA VÄNNER OCKSÅ, en reading på Dramalabbet:
"Det är svårt, som man, att uttala sej om feminism. Man har all rätt i världen att uttala sej om feminismens fiender, men att på något sätt ifrågasätta, kritisera, diskutera själva feminismen, det är nästan omöjligt. Det känns som om man är med i en klubb där en kvinna när som helst kan komma och ta ifrån dej ditt medlemsskap genom att säga: du vet inte vad du talar om, tack för ditt stöd, men du är ingen kvinna, du är en typisk man. Där har du dörren. "
Låter det intressant? Här är resten:
PEOPLE RESPECT ME NOW, med Lumor på Turteatern
"Men först och främst är detta skådespelarnas föreställning. De är fyra stycken, men föreställer 24 personer, och de flesta så övertygande att det flera gånger, när en ny karaktär gjorde sin första entré, tog några sekunder innan jag insåg att det inte var en ny skådespelare som kom in, bara en ny roll. Det är som ett After Dark-medley, men utan musik och med riktiga människor."
Låter det intressant? Här är resten:
101 HATTAR ATT SPARKA NER INNAN JAG DÖR på Dansmuseet.
"Ibland kan en affisch få in mej på fel bana. Den här affischen föreställer dansaren i närbild, leende mot kameran, med en massa färglada hattar, staplade i varandra, på huvudet. Sminkningen drar åt 50-talet, och jag associerar till filmen Fröken April, med Gunnar Björnstrand, Lena Söderblom, Jarl Kulle, från 1958, eller Amelie från Montmartre, eller på modister och konstblommor och flor och flätade hattar sköra som sockerkristyr.
Det är inte alls den typen av föreställning."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar