WORDS DON'T COME EASY
Det här är något som så ovanligt som en föreställningen som inte verkar skriven av någon. Jag har letat och letat, men ingenstans omnämns en dramatiker eller dramaturg.
Fats Waller skrev: ”Find out what they like, and how they like it, and let ’em have it just that way..”
Gypsy Rose Lee, i sin tur, sa att hennes mamma alltid sagt till henne: "Make them beg for more and then don't give it to them!”
Jag antar att de ansvariga till kvällens föreställning lutar mer åt Gypsy än åt Fats.
När det är över sitter jag där, lite snopen. Lite lurad, liksom. Vad var det här? Och varför är det redan över? Just när det började bli intressant? Det känns som om jag missat en akt, eller som om detta bara var en smakbit från något som ska komma. Som en liten blänkare, liksom. Som en idé som inte har utvecklats. Som några workshoppade scener som har limmats ihop med långa musikavbrott. Som något lovande, men ofullbordat, ofulländat.
Scenrummet är avdelat i en svart del och en vit. Den vita, till vänster, är täckt av en vit matta, en vit vägg med fyra skärmar, som fotsida fönster, fyra vita växter i vita vaser, och en brun fåtölj. Man projicerar film och bilder på väggen. Det känns väldigt lyxigt, väldigt Los Angeles, väldigt modernt, väldigt Mapplethorpe. Minimalistiskt.
Till höger är det svart. På ett podie står en svartklädd musiker. Det hänger en stor guldram som fungerar som en gunga. Scenografin känns skapad mycket för att skådespelaren ska ha något att syssla med. Det är vackert, men användbart.
Jag har inget emot att känna mej dum. Jag föredrar det framför att känna mej uttråkad, men jag vill helst förstå att jag inte hänger med när det är något jag inte fattar. Som det här. Jag hade ingen aning om så väldigt mycket av det här. Det känns som om 90% av föreställningen seglar över mitt huvud, för att jag inte har det förkunskaper som krävs. Jag hade aldrig hört talas om Paul Auster, jag kände inte till hans detektivroman City of Glass, varur kvällens föreställning verkar vara inspirerad av. Jag hade ingen aning om detta byggde på en verklighet eller på fiktion. Länge trodde jag inte det spelade någon roll, tills jag insåg att en fiktion kan förbehålla sej rätten att inte hantera några konsekvenser.
Det handlade om Peter Stillman, en man som när han var liten sattes i isolering i ett svart rum av sin far som ville se om ett barn utan språk hittar ett eget naturligt språk. Nu är han ute, gift och hans far sitter i fängelse. Det är nästan allt vi får veta, förutom att han är gift och att hans fru brukar förse honom med horor, eftersom hon inte gillar att ligga med honom. Han frågar också om någon i publiken skulle vilja ligga med henne, för då skulle hon nog bli glad.
Skådespelaren gör en mycket bra rollprestation som någon som precis lärt sej tala, precis lärt sej gå. Som någon som är lite trasig. Han ber om ursäkt, han börjar om, han upprepar sej. Det är väldigt intressant, och eftersom jag när jag sitter där i salongen ännu inte vet att allt detta bara är en liten del av en del av en bok som är en del av en trilogi, så sitter jag där och önskar mej mer, omedveten om att detta är inte en Kaspar Hauser-afton, även om jag önskar det.
En stor del av kvällen är musik. Kanske inte så mycket som femtio procent, men det känns så, speciellt som jag inte får något grepp om själva berättelsen. Musiken är förinspelad, en slags obunden stämningsmusik, och musikern improviserar på trumpet. Under de längre partierna ligger mannen på golvet, stilla, eller släpar sej långsamt över scenen. Det hela övergår för mej liksom lite i en slags konsert. Jag förstår inte vad det ena har med det andra att göra.
Det känns som om detta är en slags minimalistisk dramatisering där det krävs att publiken är mycket väl insatta i problematiken innan föreställningen börjar. Eller också inte alls bryr sej.
Om detta hade varit Hamlet hade man strukit hans ”Att vara eller inte vara”-monolog och istället ersatt det med att Hamlet kommer in, slår ut med armarna i en uppgiven gest, och går vidare. Eller, inte ens det: på den plats i föreställningen där monologen brukar komma låter man istället scenen vara tom och belyser den bara med en spotlight. Och så kommer det in en man och spelar trumpet. Meningen är att folk ska fatta att här kommer monologen och det mest effektfulla sättet att berätta är att inte berätta alls.
Jag blir mer intresserad av verket det bygger på än av vad jag ser.
Hur kom han ut? Hur blev han gift? Hur hamnade fadern i fängelse? Detta är inte en föreställning där du ska ställa frågor. Du förväntas antingen känna till allt innan, eller också förväntas du fatta att det inte är det viktiga, för det är inte det man berättar.
Så vad är det man berättar?
Man försöker berätta för mycket och man lyckas berätta för lite, om du frågar mej. På deras hemsida läser jag att man försöker berätta om imitation, identitet och den moderna kapitalistiska livsstilen, något jag inte nödvändigtvis såg behandlat på scenen. Jag läser också att man undersöker vad som händer om ett barn är isolerat från andra människor, och ord som smärta, minnen, autentiska upplevelser och gemensamma språk.
På hemsidan läser jag frasen: ”Det vi egentligen vill säga men inte kan uttrycka”, och det blir nog det jag tar med mej från denna föreställning: Något man vill säga men inte kan uttrycka.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
150:- Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7925:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
PETROLIO2 av Cristina Caprioli på Dansens Hus.
"Man klättrar upp ur bassängen, börjar läsa ur textfragment tryckta på pappersbitar.
Många av de som stått runt bassängen knatar nu upp och sätter sej på läktaren. det knakar och gnäller om trapporna.
Fragmenten föses ihop till nya stycken, nya berättelser. Allt handlar om sånt som kan få en tonåring att fnissa, eller, som bäst, låtsas att hen hänger med i vad det handlar om.
En bekant som lärt sej photoshop tillbringade sina kvällar med att ladda ner porrbilder och förstora modellernas behag."
Låter det intressant? Här är resten:
HAPPY END av Brecht/Weill på Kulturhuset Stadsteatern:
"En gång, för länge sen, när jag kom in på NK, möttes jag av ett sambatåg. Med skinkorna dallrande i inte mycket mer än nätstrumpor, med plymer på glittrande ställningar, och behåar som mer förhöjde än förteg, dansade kvinnor omkring till höftvicksvänligt tempo, som epileptiska påfåglar, och bjöd upp till dans nere vid ljusgården. Jag ville, men ville inte. Jag kunde, men kunde inte."
Låter det intressant? Här är resten:
THE TENTH MUSE, av Sigge Modigh på Dansmuseet:
"Jag har satt mej själv på en bibliofil diet. Viljan att läsa är större än själva tiden att göra det, och resultaten är ett hem där böcker liksom svämmar över. Som När ska jag ha tid att läsa boken om Judiska Bröllop, eller boken om Margot Fonteyn, eller den där om hur man lär sej uppskatta konst.
Detta är vad jag försöker intala mej själv när jag står inne på dansmuseets shop och fingrar på alla böcker. Det finns inte många jag inte skulle vilja ha, men dom två senaste jag köpte här ligger fortfarande ofingrade på sideboardet i mitt sovrum. Den ena är inte ens uppackad, utan ligger där som en liten julklapp, året om. Jag vet inte varför jag fick den inslagen, men den är fin såhär. Som en liten installation."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar