AND THE HATERS GONNA HATE, HATE, HATE, HATE, HATE,
BABY, I', JUST GONNA SHAKE, SHAKE SHAKE, SHAKE, SHAKE
I SHAKE IT OFF, I SHAKE IT OFF
Från höger sida kommer tre skådisar in, och stannar i kulissen. Dom bär på flaggor och annat, och jag hinner associera till bergsbestigare, innan en av dom säger, till gruppen som redan står på scenen:
”Ska vi ta finalen?”
Gruppen på scenen, som just avbrutit, eller avslutat, det är svårt att avgöra, en scen om att vara vit, tittar på oss, publiken:
”Nej, det blev så dålig stämning nu…”
Blackout. Det tar en stund innan vi förstår att det är över. Det har varit en kabaret där ingen sketch haft någon avslutningknorr, utan där de olika scenerna mer flutit in i varandra, så man är alltid lite osäker på hur det slutade.
Vi börjar klappa. Ljuset tänds. Hand i hand ställer sej skådisarna i en lång rad. Vi klappar. Dom står. Vi klappar. Det är dags för dom att böja sej, att bocka, att tacka för applåderna. Dom böjer sej inte. Dom ler inte. Dom tackar inte.
Och jag tänker plötsligt på Maria Callas…
Vi cyklade var för sej ut hit till Kärrtorp, jag och min kompis Sicken Klippare. Han repade något på Stadsteatern fram till klockan arton, och jag sitter redan i Turteaterns kafé och käkar en väldigt god pumpasoppa när han kommer ångande. Jag är tidig, som vanligt. Extra tidig. Min cykel har varit inne på höstservice, har fått en ny kedja, nytt drev, och det känns nästan som om jag flyger fram när jag trampar.
Det är kallt ute. Och mörkt. Hösten, med nakna träd, råa, fuktiga vindar och en slags ny trötthet, är äntligen här.
Jag, som om och om igen lyssnat på några låtar av Postmodern Jukebox på vägen hit, försöker sluta nynna på covern av Taylor Swifts Shake it off, featuring Von Smith.
För några dagar sen sällskapade vi till Göta Lejons årliga Halloween-maskerad, och nu jämför vi minnesbilder: Vem som var där, vad man gjorde, vem som sa vad. Hela kvällen för mej, känns lite som en strumpa måste känna det i en torktumlare: man gnids emot andra, möts, skiljs, tumlas runt. Mycket blir sagt, och ingenting av vikt.
Så slås dörrarna in till salongen upp, och regissören och författaren Nils Poletti kommer ut, stiger upp på den lilla scenen ute i kaféet, och berättar att eftersom printern tyvärr ballat ur, så finns det inte program så att det räcker till alla, så han ska läsa upp det han tycker är viktigt. Vilket är två texter av honom själv. En av regissören Nils Poletti, och en av författaren Nils Poletti.
Han berättar om Nazistattacken Kärrtorp, och om hur något dom kastade fick honom att tycka att skrattet ligger nära obehaget, nära ångesten.
”Oy, vey,” tänker jag, när vi reser oss och följer honom in i salongen, ”det verkar som om vi inte har samma typ av humor.”
Det är en fantastiskt stilig och imponerande scenografi. En vit, bred tre-fyra stegs-trappa står på snedden i scenrummet, lite som om den var för bred för att gå in, så att man fick ställa den på sniskan. Höga fyrkantiga pelare står ställda i trappan i flera rader. Det känns imponerande, som entrén till Konserthuset, eller trappan upp till Akropolis, platsen för ett grekiskt drama.
Aktörerna har alla blå linser och bakåtstruket hår med något klegg i för att liksom få det att framstå som att man har försökt göra ett blont intryck. Man är klädda i en slags grundkostym av svarta shorts, svarta kängor, knä- och armbågsskydd, och svarta skyddsvästar, såna där som ska klara ett knivhugg. Mycket effektfullt, och stiligt.
Det är en stor ensemble, och jag skulle nog säga för stor, för min smak. Det känns som om ingen får tillräckligt mycket att göra, och att allas insatser blir lite överenergiska, som för att ta chansen att höja energin, att göra intryck. Det är en himla massa skrik, och jag fattar varför, men trots det är det en himla massa skrik.
Set-upen är en slag högerkabaret, vilket känns lite som om ett grepp dom redan prövat, i Politiska Snuskbarn På Landsbygdssafari. Man föreställer alltså sina fiender, så att säga. Det funkar sådär. In effekt gör det att man gör sej till publikens motståndare, vilket kunde vara intressant och ganska provocerande. Det är ju alltid mycket farligare att verkligen lyssna till motsatta åsikter.
Tyvärr går man hela tiden över gränsen, tillbaka till sin egen trygga sida. Man vill inte låta sej skrattas åt, man njuter för mycket av att träda fram, provocera, agitera, visa hur dumma, hur fula och äckliga dom andra är. Det är lättare att vara in-your-face-agressiv, punkig, rock’n-rollig, säkert mer personligt givande än att på allvar försöka göra en ny ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”
Alla kan inte var Tage Danielsson, men någon, ibland, borde försöka.
Det som är frustrerande med politiska kabaréer av det här slaget är att dom är onödiga, på något vis. Man predikar liksom bara för kören. Det är ju inte så att någon rasist av misstag råkat irra in här och blivit omvänd. Vi som sitter här är av en viss åsikt, en viss övertygelse, och det är därför vi har kommit: för att återigen få höra det vi redan hört.
Kontentan blir att vi som publik bara sitter och studerar hur bra dom framför sånt man redan är övertygad om. Lite som ett Apple-konvent, kan jag tänka mej. Eller ett möte för en av One Directions fan-clubbar.
Det måste vara väldigt frustrerande för någon som vill provocera fram något, att förvänta sej motstånd, och istället mötas av ett gäng nickedockor.
Och det känns som om vi som kollektivet Publik provocerar fram något. Det är som om man tänker: ”Nu ska vi visa dom där jävlarna”, när det egentligen inte alls är oss dom behöver visa något.
Kommer du ihåg hur det var när man var tonåring? Det så kallade tonårsupproret? Hur man kunde vara riktigt, riktigt vidrig mot sina föräldrar? Hur man kunde hata allt dom stod för, hur man aldrig skulle bli som dom, och hur det på samma gång var deras jävla jobb att älska en, att se till att man var lycklig?
Det känns lite så, här. Som ett slags tonårsuppror mot oss, publiken. Och vi, publiken, är lite förvånade, för vi känner oss inte alls som några föräldrar, utan mer som några något äldre, ganska hippa syskon.
Det sägs - och det kan vara en skröna - att Maria Callas, när hon gjorde sin första intåg i en viss opera, inte tyckte att hennes entréapplåd var tillräckligt stark, så hon vände på klacken och gick hem. Snacka om att visa publiken att dom inte duger.
Jag får samma känsla nu, när skådisarna står där på rad, oleende, sturskt raka, vägrande bocka. Jag, som publik, duger inte. Jag är inte värd en bock. Jag är inte värd ett leende. Och jag känner mej plötsligt lite dum. Jag sitter här och applåderar något som jag inte alls har tyckt om, och så vägrar dom att ta emot mina applåder. Eller; dom tar emot applåderna, dom vägrar att tacka för dom.
Jag kan nästan höra regissören: ”Låt dom jävlarna sitta där och klappa, som idioter!!!”
Jag applåderar inte för att jag tycker det var bra. Jag applåderar för att visa respekt. Respekt för dom som sliter däruppe, för dom som gör sitt bästa.
Jag applåderar också för att jag inte har något val. Att inte applådera vore ju att säga att jag inte håller med.
Man kan kosta på sej att inte tacka för applåder med en publik som inte har en möjlighet att inte applådera.
Och jag tror, nu i efterhand, att föreställningens mål och målet med föreställningen inte är samma sak, inte samma mål. Det man gör på scenen är inte det viktiga. Att man gör något alls på scenen är det viktiga. Det verkligen provocerande är inte provokationerna från scenen. Det verkligt provocerande är att man fortsätter provocera från scenen. Att man inte tystnar, inte böjer sej, inte slutar.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, Tack Turteatern! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7600:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
ETT ÅR AV MAGISKT TÄNKANDE, på Dramaten.
Jag har köpt en liten kaka, en Black Russian. Det är ett rullat flarn, fyllt med en slags kompakt chokladröra, väldigt god, och vi vitsar en del om kakans namn:
”Är det här första gången du testar en Black Russian?”
”Jag har aldrig förr tagit en Black Russian i min mun.”
”Är jag kladdig i ansiktet? Det är nog resterna av en Black Russian jag kalasade på för en stund sen.”
”Den var förvånansvärt liten för att vara en Black Russian, men den var inte alls så mjuk som jag trodde innan jag stoppade den i munnen.”
Sånt som man skämtar om när man misstänker att man kommer att se något ganska deprimerande.
Låter det intressant? Här är resten:
ENFANTS av Boris Charmats, på Dansens Hus
Den jättelika madrassen sätter igång att snurra, som ett löpande band, och liket börjar rulla uppför backen, men lutningen blir för brant, och kroppen välter ner, och börjar rulla uppför igen. Den rullar upp, och välter ner, tumlar, runt, runt, runt. Jag tänker på utförsåkare som förlorat kontrollen, och välter nerför det snöiga berget, livlösa.
Så börjar madrassen skaka, nästan hoppa, och vuxna kommer in, bärande på döda barn. Eller sovande barn. Livlösa barn, i alla fall. Det är en så oroande syn att hjärnan har lite svårt att acceptera det man ser. Gång på gång slinkar mina tankar iväg och vill läsa in att det är dockor, och jag måste göra en medveten ansträngning för att fatta att det verkligen är levande barn som bollas runt uppe på scenen.
Låter det intressant? Här är resten:
PRINSESSAN PÅ ÄRTEN med Popupteatern
Lokalen består av flera lite större rum, och så långa korridorer däremellan. I ett av rummet, under tända rumsstrålkastare upphängda i taket, står en samling guldmålade skärmar i spetsformation.
”Var är det vi ska vara nånstans?” frågar mej en kvinna. Vi står i dörröppningen. På armen har hon en unge, stor nog att - om man vilket ihop honom lite - få plats i en sån där väska man får ta ombord på planet och stuva under sin stol. Inte för att jag uppmuntrar sånt beteende. Tjuvåkning är ett brott, och säkert väldigt obekvämt.
”Jag vet inte,” skämtar jag, för jag tycker att det ju är ganska uppenbart var någonstans det är det ska hända.
Hon suckar och går vidare, på jakt efter någon ansvarig. Jag tänker att hon och jag nog inte kommer att umgås något vidare i framiden, inte om jag ser henne först.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar