DEN SOM SEJ I LEKEN GER…
Jag skulle resa mycket mer om det inte var så jobbigt. Inte själva resan: det här med biljetter. Att boka. Att knappa in. Att köpa. De få gånger min cykel är sönder och jag blir tvungen att ta tunnelbanan känner jag det som om jag fått en stroke framför biljettautomaten. Detta är något som vissa människor gör dagligen, och för mej är det nästan oöverstigligt. Hur gör man?
Som idag till exempel. Jag och min kompis Abercrombie Clone ska åka till Uppsala och se den nyskrivna musikalen Köttmarknaden med Teater C: jag är lite tidig, så jag irrar runt lite på Centralstationen. Sist vi åkte tåg till Uppsala lärde han mej att det fanns biljettautomater för regionaltåg uppe vid spår 3. Innan dess hade jag alltid köpt biljetter vid dom vanliga automatern, där man måste skriva in sitt namn och annan information som bara tar en himla massa tid. Här köper man bara en biljett som är giltig en timme, no questions asked. Jag går bort till automaterna och ställer mej. Det är över en halvtimme tills Abercrombie kommer. Ska jag redan nu köpa biljett. Är det regionaltåg vi ska åka?Är jag lite hungrig?
Jag har varit sugen på en bagel hela dagen. En sån där avocado- och hummusbagel dom har på Bagel Street Cafe. Men det ligger inget sånt cafe inne i city. Jag vet. Jag har googlat.
Lite på måfå börjar jag gå tillbaka in mot vänthallen. Man har öppnat en lite stiligare krog med tillhörande brödbutik ut mot Vasagatan. Jag går in och hittar något nytt: en slags fermenterad läsk av märket Bionade. Jag köper en flaska med örtsmak, och en med apelsin och ingefära. En till Abercrombie och en till mej. Av någon anledning känns priset, 39 kronor, inte alls speciellt högt, men jag antar att dom inte säljer så många av dom, för kvinnan i kassan har lite svårt att knappa in dom.
Det har också öppnat ett Starbucks på Centralen. Det första i stan, tror jag. Jag går in, fingrar på en ägg- och tomatmacka, men tycker att priset är för högt. Över 70 spänn! Mackor ska kosta under 50. 40, eller helst 35 är överkomligt. 20 kronor borde vara vanligt. Jag slår en lov bort mot Upper Crust, men tänker att om jag nu kostat på mej så dyr läsk så kan jag väl kosta på mej en macka?
Jag står och mumsar på ägg- och tomatmackan när Abercrombie kommer bort till spår 3. Jag har försökt räkna ut vilket tåg det var han tyckte vi skulle åka med. Jag har tittat och tittat, men jag hittar inget som går till Uppsala, inte så snart, i alla fall. Det går ett 20 över, men jag tror inte det var det han menade.
”Jag fattar ingenting,” förklarar jag och nickar mot skärmen.
Abercrombie pekar:
”Där. 17.11.”
På något mystisk sätt har det dykt upp ett tåg till Uppsala 17.11. Jag lovar att det inte fanns med bland tågen tidigare. Jag tillbringade ju nästan tio minuter med att scanna monitorerna, och det tåget, den tiden, fanns inte.
Jag börjar förklara min biljettaversion, och han avbryter:
”Jag tror jag vet i vilket hörn av Jungs fyrkan du är…”
”Va?”
”Ljungs fyrkant över persontyper? Jag vet vilken av typerna du är. ”
Vi knappar var och en in vår uppgifter, sticker in våra kort och hämtar ut biljetterna, allt under det att Abercrombie förklarar sin version av Jungs fyrkant. Det verkar vara så att det bara finns fyra typer av människor på varje arbetsplats. Eller menar han överhuvudtaget, i världen? Jag lyssnar inte så noga, jag väntar på att han ska avslöja vilken typ jag är. Världen är så mycket mer intressant när den handlar om mej.
Vi börjar gå nerför perrongen. Ska man till Uppsala sitter man med fördel så långt fram man kan, har jag lärt mej.
”Vad är jag för nån då?” frågar jag, där vi skyndar fram.
”Du är Entusiast. Jag är analytiker.”
Vi stiger på tåget, och jag frågar vad dom andra två typerna är, mest för att se om jag hellre skulle vilja vara dom.
”Samarbetare och Utförare,” svarar han, och när vi går längst korridoren och letar efter platser, hittar dom, sätter och oss, böjar hänga upp våra ytterkläder och stuva undan våra ryggsäckar, förklarar han för mej vad Samarbetaren och Utföraren är för typer. Han hinner inte långt innan jag bestämmer mej att jag hellre är Entusiast. Även om jag tycker det får mej att låta farligt lik en workoutinstruktör eller en personlig tränare.
Jag plockar fram en av de dyra flaskorna, den med örtsmak, och upptäcker att man behöver en flasköppnare.
Tydligen är jag inte bara en Entusiast, jag är en klåpare också, för trots att jag försöker med varenda nyckel i min knippa lyckas jag inte få upp locket. Tills Abercrombie, som verkar vara lite av en Utförare tar ifrån mej läsken, vänder på en nyckel, och Presto! här var det läsk!
När vi kommer fram till Uppsala småregnar det, samtalet har på något sätt glidit över i feminism, och Abercrombie vill ha godis. Jag knappar in adressen till teatern i kartfunktionen på min iPhone, och vi börjar knata, diskuterandes patriarkat, rättigheter och skyldigheter. Vi går bort mot city, men jag försäkrar honom om att det nog ligger en affär eller kiosk i närheten av teatern. Jag har ingen aning om vad jag pratar, jag bara tycker det borde vara så. Plus att jag inte är vidare godissugen och mer intresserad av att verkligen hitta teatern, och få ut våra biljetter. Sen, efter det, när jag fått som jag vill, kan vi ägna oss åt såna saker som smågodis, demokrati och att göra alla nöjda och glada.
Vi kommer fram till teatern, diskuterandes jämlikhet och liberalism. En brinnande marschall och en affischställning står utanför, men dörren är låst. Man öppnar en halvtimme innan, står det på en upptejpad lapp. Vi är nästan en hel halvtimme tidiga.
Dags att jaga godis. Vi vänder och börjar gå in mot city, avhandlande SCUM Manifesto, kvotering och biologiska könsroller.
Inne på ett Ica börjar jag skopa upp hälsogodis, och Abercrombie driver bort mot chokladkake-hyllan. När jag kommer dit står han och väljer mellan en 70% och en 72% chokladkaka. Ingen av dom är fair trade. Jag pekar på en Marabou 70% med kokosnöt, som inte är vare sej ekologisk, fair trade eller svanmärkt. Jag plockar upp en åt mej själv, men Abercrombie, som tror att jag tagit den åt honom, tar den ifrån mej, och när jag förklarar för honom att chokladkakan var min, att jag tänkt köpa den själv, kommer en gullig kille med mörkt lockigt hår och ett gitarrfordal över axeln, fram till oss och sticker fram en likadan chokladkaka.
”Jag hade tänkt köpa den här, men när jag hörde er prata om Fair Trade så ångrade jag mej,” ler han. Jag tar den framsträckta chokladen. Han plockar upp en Fair Trade-kaka.
”Det betyder att vi inte behöver köpa en Fair Trade,” ler jag. Han ler tillbaka. Han har glasögon och är antagligen student:
”Varför inte?”
”Vi fick dej att köpa en Fair Trade-kaka, så vi har liksom fått frikort, som företag som kan böta för att dom släpper ut farliga gifter, och på så sätt köper sej fria.”
Han fattar och ler. Jag förklarar vad jag menar för Abercrombie, och när vi betalat, ler vi mot varandra igen, jag och gitarristen. Två leende skepp som möts i natten, lastade med choklad. Den ene med gott samvete, och den andre, av någon konstig anledning, också med gott samvete.
På teaterns säger jag mitt namn till killen i kassan, och vi får våra biljetter och går och sätter oss i en soffa i ett inre rum. Vi käkar choklad, hälsogodis och läser i programmet. Jag har inte en tanke på den andra läsken som ligger och skvalpar i ryggsäcken. Abercrombie hittar med en gång ett sifferfel bland speldatumen. 38-30 November, står det. Jag har helt hoppat över den informationen och satt istället och tänkte att affischen påminner mej om Mad Men. Och Catch Me If You Can. De animerade bitarna, alltså.
Folk fyller på. Snart är alla sittplatser i den lilla loungen upptagna. Förvånansvärt mycket män. Förvånansvärt mycket män som alla ser lite klonade ut: alla har glasögon, skägg och rufsigt hår.
Så märker vi plötsligt att det är tyst. Och långt bort hör vi någon som talar. Informerar. Vi reser oss och kommer så långt som till dörröppningen ut till den yttre foajén. Där är det knökfullt och stopp.
Mansrösten, som vi antar tillhör killen i kassan, säger något om gratänger. Gratänger? Vi tittar på varandra.
”Och ni som inte vill sitta byxlösa…” informerar mannen vidare. Byxlösa? Vad är det här för en föreställnig? Jag försöker minnas vad jag har för kalsonger på mej, och om jag skulle ha något emot att sitta byxlös, när det plötsligt slår mej:
”Rygglösa!” utbrister jag och vänder mej till Abercrombie: ”Han säger rygglösa, inte byxlösa! Och han menar att man sitter på rygglösa platser på gradängen, inte byxlösa i gratängen!!!”
En kvinna framför oss skrattar till, och försöker maskera det hela som en hostning. Jag söker hennes blick för att bjuda in henne i det roliga, men hon verkar vara mer nöjd åt att skratta åt mej i det dolda, för sej själv.
Sålunda välinformerade går vi in och sätter oss. Längst fram, i mitten.
Vi befinner oss i en slags utrymd fabrik. Det är högt i tak, och vi sitter längst ena långsidan i det avlånga rummet, vilket senare gör att eftersom scenen är bredare än djup så blir det lite som att följa med i en tennismatch, om skådisarna befinner sej en bit ifrån varandra.
En fyrmannaorkester står till vänster. I fondväggen finns två dubbla dörrar, och en våning upp finns en liten metallbalkong. Den smarta scenografin, några olika stora rundlar, föreställer en bar, ett litet podie och en slags barbås-soffa, som i andra akten även fungerar som jacuzzi.
Det handlar om en subkultur av bar-raggandet som heter Seduction Community, och som blev känd när journalisten Neil Strauss skrev om den i sin bok The Game, för nio år sen.
Det handlar om en man som är en riktig nörd, när det gäller damer. En loser på krogen. Han lyckas snoka upp en man som heter Kungen, som håller kurser i hur man raggar, går en kurs, och blir Prinsen. The End. Nej, inte The End, för här tar historien liksom sin början. Oväntat? Japp, det kan du hoppa upp och notera. Prinsen börjar jobba som assistent till Kungen, blir jagad av svartsjuka pojkvänner, flyttar ihop med Kungen, hans tjej och en tidigare kursdeltagare, Dracula, en son till en bankman, och den i gänget som har pengarna. Man öppnar ett slags sexkollektiv/kursgård, och allt rasar samman.
Det handlar om sånt där som får en att undra hur män och kvinnor nånsin kan mötas.
Musikaliskt påminner det mej om Avenue Q och I Love You Because. Enkla popmelodier som fastar, modern, urban problematik med respektlösa infall. En blandning av cynism och det förvånansvärt hjärtskärande. Välformulerade texter som ibland flörtar med det banala eller det utmanande burdusa, eller det nästan John Wates-smaklösa.
Kostymerna är svarta och i olika nyanser av rött, från ljust rosa till mörkt vinrött, kärlekens och passionens färg. Enkla, effektiva, tydliga, tidsmässigt obundna, och som doppade i samma färgbad.
Jag tyckte om föreställningen, med dess oväntade dramaturgi. Historien svänger av, hit och dit, och det är svårt att säga hur det ska gå. Jag, som trodde att det skulle handla om The Game och själva raggandet, blir förvånad när man ganska snabbt avverkar den delen. Huvudpersonen går från loser till chooser på nolltid, under en sång, som i ett makeover-montage i en chic-flic. Och nästa parti, när Kungen, Prinsen och Dracula flyttar ihop, känns lite som del två av en lyckad film. Uppföljaren. Det gick ju så bra första gången, så vad ska vi få dom att hitta på nu? Dom blir sambos!
Det finns en diskrepans i det utlovade och det levererade, vilket verkar lite negativt på mej som publik. Jag, som läst att föreställningen är inspirerad av Neil Strauss bok, känner mej lite snuvad när man så snabbt avviker från det temat, även om den väg man viker av på inte är nödvändigtvis dålig. Det är bara inte det jag förväntat mej.
Det blir ibland lite som den där leken där man berättar en historia tillsammans: man skriver några rader, viker papperet och låter två ord vägleda nästa författare. Jag antar det var så Prinsen hamnade på sitt första kursläger som Kungens assistens, och bakom lås och bom, i en scen som mest är där för att Kungen ska få visa sin sargade sida, och som kanske borde flyttas upp och ersätta en scen där han han senare blir hämtad till psyket av sin mamma.
Det två stora kvinnorollerna, Kungens flickvän, en slags West Side Story-Anita, eller en Grease-Rizzo och Sanna, en av Prinsens många troféer, en slags Maria Magdalena, är förvånansvärt stora och mer innehållsrika än vad man man väntar sej i en musikal om manligt raggande, och dom har båda fina sånger.
Föreställningen har en slags grekiskt kör. Dom har ett nästan religiöst lyckligt och helrent förhållande till sina insatser, lite som Hela Kyrkan Sjunger, eller Up With People, och det ger en skön motsättning till det ganska utmanande temat. De två männen och de två kvinnor hoppar in där det behövs, som nättroll eller nattklubbsgäster eller kursdeltagare, som män eller som kvinnor, oavsett deras eget kön. Det är ett uppfriskande grepp, även om det till en början blir lite förvirrande, då både jag och Abercrombie trodde att Prinsen plötsligt blivit bög, innan vi insåg att mannen han just gick hem med bara skulle föreställa ännu en kvinna.
Problemet med svenska musikaler är att dom oftast bara sätts upp en gång. Eller så sättas dom upp på samma sätt av samma människor gång efter gång. #KristinaFrånDuvemåla.
Jag tror att den här musikalen har en framtid. Jag bara önskade att man tweekade manuset lite. Kanske skulle allt utspela sej på krogen, kanske under en kväll? Istället för att flytta ihop med Kungen och Dracula kunde Prinsen bara börja hänga med dom, sitta vid deras bord? Istället för att fixa ett hus kanske Dracula kunde stå för drinkarna? Minimera. Koncentrera. Livet utanför krogen är inte alls lika intressant, och vem vill egentligen gå hem?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Teater C! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7925:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
I LODJURETS TIMMA av P.O. Enquist på Teater Giljotin.
"Om det stämmer, det som Karin Boye säger om att det är färden som är mödan värd, då måste jag tänka till. Ofta är jag - redan innan resan ens börjat - mentalt i mål och står och kokar blåbärssoppa åt dom andra.
Men bra teater liksom samlar ihop mej, trycker ner mej i stolen och säger: Du är här! Du är nu! Den här stunden är viktig. Den här stunden är avgörande.
Jag är sällan så lycklig som de stunder jag tillbringar i en stol i ett mörkt rum, stirrande in i ett ljus och försöker förstå det som människorna därinne försöker säga mej. Om dom visar något jag gillar, förstås, något jag tycker är bra. Annars är jag redan hemma och kokar blåbärssoppa."
Låter det intressant? Här är resten:
MAN AV GLAS, med Teater Trixter på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern
"När det är över sitter jag där, lite snopen. Lite lurad, liksom. Vad var det här? Och varför är det redan över? Just när det började bli intressant? Det känns som om jag missat en akt, eller som om detta bara var en smakbit från något som ska komma. Som en liten blänkare, liksom. Som en idé som inte har utvecklats. Som några workshoppade scener som har limmats ihop med långa musikavbrott. Som något lovande, men ofullbordat, fulländat."
Låter det intressant? Här är resten:
PETROLIO2 av Cristina Caprioli på Dansens Hus.
"Man klättrar upp ur bassängen, börjar läsa ur textfragment tryckta på pappersbitar.
Många av de som stått runt bassängen knatar nu upp och sätter sej på läktaren. det knakar och gnäller om trapporna.
Fragmenten föses ihop till nya stycken, nya berättelser. Allt handlar om sånt som kan få en tonåring att fnissa, eller, som bäst, låtsas att hen hänger med i vad det handlar om.
En bekant som lärt sej photoshop tillbringade sina kvällar med att ladda ner porrbilder och förstora modellernas behag."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar