Skapad av Seth Rudetsky och Drew Geraci, skriven av Seth Rudetsky och Jack Plotnick, Regi Jack Plotnick, Music director James Taylor, Ljusdesign Rachel Sapley, ljuddesign Nico Menghiini, kostym Estera Parker & William Ivey Long, mask och frisyr Abby Naylor, med Alice Feran, Bredley Riches, Jennifer Simard, Jodie Jacobs, Mark Anderson, Oliver Tompsett, Drew GEraci, Paul Grunert, Ruthie Stephens, Sally Ann Triplett, Sandra Mervin, Seth Rudetsky, Simon Lipkin, Anthony Starr, Hayley Jones, Katie Warsop, Rachel Grundy, Sam Lathwood, Will Luckett, Alice Nilsen, Chris Hewitt, Daniel Maybury, Gabrielle Jones, Natasha Leaver, Wilson Kiiru.
Give me a lifetime of promises and a world of dreams
Speak a language of love like you know what it means
And it can't be wrong
Take my heart and make it strong baby
You're simply the best, better than all the rest
Better than anyone, anyone I've ever met
I'm stuck on your heart, and hang on every word you say
Tear us apart, baby I would rather be dead
In your heart I see the star of every night and every day
In your eyes I get lost, I get washed away
Simply the Best
av Mike Chapman och Holly Knight
Det är eftermiddag i London. Novembersolen, som inte har tittat fram på hela dagen, har slutligen givit upp och dragit västerut. Det är mörkt ute på Shaftesbury Avenue. Neonljus och billyktor sticker lite angenämt i ögonen, och på trottaren är det folktrångt. Det känns som om alla fyra teatrar som trängs här, gavel vid gavel, har släppt ut sin publik samtidigt.
”Vi måste tillbaka till hotellet,” säger min kompis Patti-Li Leuk. Vi har precis kommit ut från Apollo Theatre, där vi har sett PETER PAN GOES WRONG, en inte helt angenäm upplevelse. Absolut inte dålig, bara inte så bra som vi hade förväntat oss. Och ibland är besviken det värsta man kan bli.
”Eller: jag måste tillbaka till hotellet,” fortsätter han.
Jag hinner övervägen om det kan vara någon magrelaterat. Han har varken astma eller diabetes, så det kan inte vara någon medicin som blivit kvarglömd i hotellrummets badrum. Mår han illa? Är han magsjuk?
”Jag har glömt biljetterna.”
Det här är inte likt honom. Han är en väldigt organiserad person, älskar att ha saker utskrivna och insorterade i mappar. Men jag antar att även solen har sina dåliga dagar. Och det är ingen panik. Vi har två och en halv timme på oss innan vi behöver vara där vi måste vara: på Charing Cross Theatre, nere vid the Strand, bakom Charing Cross Station.
Jag vet inte vad man kallar det, men jag har ett ganska bra geografiskt minne. Inte så att jag har absolut gehör när det gäller kartor och sånt, utan jag minns bara var i ett rum - eller på en gata eller torg - jag var när något jag minns hände. Jag menar att om jag minns något så minns jag ofta var jag var, rent fysiskt. Där andra kanske säger: ”jag minns inte var vi var, men du hade blå byxor på dej och vi pratade om hur post-impressionismen har påverkat Astrid Lindgren,” skulle jag istället säga: ”Vi stod utanför NK, nere vid hörnet vid Regeringsgatan, vända mot Gallerian, det var eftermiddag, soligt, du var arg för något som hade med din bror eller kusin eller nåt att göra, och jag käkade en glass, eller nåt, och vi skulle till hötorget för du skulle köpa något till en fest, eller nåt, och vi pratade om böcker, tror jag.”
Denna relativa begåvning är intimt sammanlänkad med en annan superkraft jag har: jag kallar det att platser ekar. Ganska ofta har jag sagt till Patti-Li, när vi kommer någonstans: ”Detta påminner om den där gatan i Prag, där vi inte kunde komma över, för att trafiken var så stark, du vet, nere vid floden?” Eller: Det här är precis som det där hörnet vid affären i Amsterdam, där vi gick in och köpte den där konstiga läsken, där jag nästan köpte den där roliga cykelkorgen, du minns?”
Och ganska ofta minns han vad jag menar.
I alla fall: några gånger händer det att det blir kortslutning, när jag är trött eller koncentrerad på något annat. Det hände en gång i New York, vad jag minns, efter en lång dag, då jag inte har en aning om varifrån vi tog bussen som tog oss hem till lägenheten, och det hände nu, på väg tillbaka till hotellet, i London.
Jag menar, jag minns hur vi gick: uppför Greek Street istället för längs med Charing Cross Road, men efteråt, när jag kollar på kartan för att försöka reda ut hur vi kunde ha fått vilse bakom den nya tunnelbanestationen, inser jag att vi måste ha gått förbi Soho Square Gardens, och det har jag inget minne av, alls. Jag menar, några dagar senare, när vi kommer till torget från ett annat håll, är det med känslan att jag aldrig har varit här förut, blandad med en vag aning om att jag kände igen tudorstuga i mitten av trädgården, men inte själva platsen.
Vi tar till vänster, in på Sutton Row, och så, eftersom det inte går att göra annat än fortsättat till vänster, gör vi så, tills vi kommer till Falconberg Court, där det tar slut. En återvändsgränd. En sån där - ifall det här var en film - som vi skulle bli rånade och knivskurna i.
Som det är nu är det enda som händer, att Patti-Li ser en råtta, innan vi vänder och går tillbaka, lite raskt, lite spattigt.
London är underbar på det sättet. Man kan gå på en stor, upplyst, modern aveny, och så svänger man in på en mindre gata, och sen en mindre, och sen, när man tror att man måste ha gått runt kvarteret, så inser man att man har hamnat någon helt annan stans. Våra hjärnor har någon slags uppfattning att alla gator är raka, och att den fysiska, urbana verkligheten är utstakat i något slags rutnät, men så ser inte London ut. Allt är lite vridet, vinklat, som planlösningen på lustiga huset. Man tror man är på väg rakt fram, bara för att inse att man gått i en cirkel, och är tillbaka där man började.
Vi kommer tillbaka till vårt hotell, St. Giles på Bedford Avenue, en liten bit upp från där korsningen där Charing Cross blir Tottenham Court Road.
”Vi borde äta något,” säger jag. Jag har nästan en fobi för att gå på teater med lågt blodsocker. Det har hänt någon gång, och jag hade väldigt svårt att hänga med i handlingen.
”Ja,” svarar han, och plockar på sej våra teaterbiljetter, ”men ska vi gå ner till teatern först, så vi vet var den ligger, och sen käka något där?”
Wise words, som anglofilerna säger. Det är alltid bra att hitta dit man ska innan man gör en avstickare på vägen dit, speciellt om det finns en deadline, som i det här fallet är om drygt två timmar.
Teatern ska ligga bakom Charing Cross Station, i något som på bilderna jag sett på internet ser ut som nån slags tegelklädd valvlik tunnel, som en vinkällare, men när vi kommer in på stationen hittar vi bara en massa perronger när vi försöker ta oss bakåt.
”Var vi här förra gången?” frågar jag plötsligt Patti-Li, för jag tycker att jag känner igen mej. Det är den där eko-grejjen, igen.
”Va?” undrar han, som varit upptagen med att leta efter någon slags utgång som vätter bort från the Strand.
”Köpte du biljetter här, förra gången? Jag har något slags minne av att du stod där, vid den där informationsluckan, och pratade med någon om hur vi skulle åka, eller nåt?”
Patti-Li funderar:
”Varför skulle jag ha köpt biljetter här?”
”Jag vet inte, jag minns att vi kom in där,” jag pekar bort mot den mest västliga entrén, vid Upper Crust, ”du stod där och pratade, och jag gick hit bort,” jag visar på en Pasty Shop vid det sydvästliga hörnet. ”Jag minns att jag var ganska oengagerad av vad det var du skulle fråga om, som om du skulle resa någonstans dit jag inte skulle följa med, men så kan det väl inte ha varit?”
”Nej, det låter konstigt…”
Jag släpper tanken, som en ettrig hund som har tröttnat på en leksak, och vi går ut från stationen, och försöker leta oss bakåt, runt fasaden, utifrån. Direkt till vänster, runt det västra hörnet, är det ganska kört, för stationen sitter ihop med byggnaden bredvid, men vi har bättre tur på den andra siden. Mycket bättre tur.
Villiers Street, som löper längst med Charing Cross Stations östliga sida, är helt oväntat en förtrollad liten gata. En slags inbyggd gångbro leder från stationshuset över den smala gatan och till huset på andra sidan, du vet, som suckarnas bro i Venedig, eller den mellan Dramaten, och byggnaden bakom, där lilla scenen ligger, på Almlöfsgatan? I luften bakom bron, eftersom det snart är jul, har man längst med gatan hängt ett böljande nät av lampor, som en lysande undersida av en lång, krumbuktande, flygande matta. Gatan leder ner till en tunnelbanestation, Embankment, är fylld av resenärer på väg till och från någonstans, och den är kantad av små, mysiga matställen. Bingo!
Vi är rejält hungriga nu, och efter att vi har lokaliserat teatern, vandrar vi upp och ner för gatan i jakt på något att tugga på. Det är inte svårt att hitta ett ställe; det är svårt att välja ett ställe av alla man hittar: Cravings, EAT, Wrap it up!, Fratelli La Buffala, Simit Sarayi, Starbucks, PRET A MANGER, L’Ulvio, Herman Ze German, Lupita…
Till slut väljer vi Five Guys, en röd-vit amerikansk hamburgerkedja som startade 1986 och är döpt efter de fem bröder som äger företaget. Där ställen som McDonalds och Burger King är förvirrande i sitt utbud - exakt vad kan man köpa att äta och dricka? - så är man här nästan pinsamt tydliga: Burgers, Dogs, Sandwiches, Fries, Drinks, Milkshakes. Och du kan välja hur många toppings du vill: från mayo till grillad svamp och jalapeno-peppers. Jag köper en Cheese Veggie Sandwich och en regular fries, friterade i jordnötsolja. Patti-Li tar en hamburgare med pommes, och vi tuggar under tystnad. Det är mycket att smälta, inte bara det vi får i magen, utan dagen som varit, och som komma skall.
Föreställningen vi ska se, DISASTER, är en välgörenhetsföreställning till förmån för Theater MAD, Make A Difference Trust, en organisation som bekämpar HIV och AIDS genom olika sceniska uppträdanden, lite som Broadway Cares, i New York.
Musikalen började redan 1992, när Seth Rudetsky och Drew Gerachi jobbade ihop och började leka med tanken på en jukeboxmusikal påminnande om alla 70-talets katastrofilmer, Skyskrapan Brinner, Jordbävningen, S.O.S. Poseidon, och Airport, men med handlingen förlagd till New York Citys blackout, 1977, och med musik hämtade från den eran. Projektet fick vila i nästan 20 år, tills 2011, då Seth Rudetsky blev tillfrågad att sätta upp en välgörenhetsföreställning för organisationen Only Make Believe, och på tre månade lyckas han och Jack Plotnick skriva ett första manus, där man övergav blackout-idén, och istället gjorde ett hopkok av alla katastoffilmer. Föreställningen fick positivi feedback, så man testade en Off-Off-Broadwayversion, och så en Off-Broadwayversion, och så, i Mars 2016 hade man premiär på Broadway, i the Nedelander Theatre, på 41:a gatan, samma teater, fast under det dåvarande namnet Billy Rose Theatre, där WHO'S AFRAID OF VIRGINIA WOOLF hade urpremiär, och där RENT spelade 5,123 föreställningar, under tolv år, från 1996 till 2008.
Tyvärr blev föreställningen ingen hit, och många ansåg nog att den hade passat bättre Off-Broadway, och den lades ner redan i Maj, efter bara tre månaders spelande.
Mycket mätta och härligt hoppfulla kommer vi till teatern, och möts av glada volontärer, som säljer lotter, affischer och program. Publiken är nästan uteslutande mer eller mindre medelålders män of a certain persuation.
Själva foajén är så gott som ett stort trapphus. Vi misstänker först att toaletterna ligger en trappa ner, och att själv salongen ligger in genom dörren till höger, men när vi går dit inser vi att det bara är en slags bar, eller restaurang, men när vi testar trapporna kommer vi bara ner till de förväntade toaletterna. Men folk börjar trängas här, så vi antar att någon av de andra dörrarna härnere måste leda dit vi ska. Unga herrar och damer kommer skyndande nerför trapporna och försvinner in genom en dörr som jag misstänker leder till logerna.
Jag ser Jack Plotnick. Hans namn är kanske inte hushållskänt, men han är världsberömd för mej. Jag fullständigt älskar filmen Girls Will Be Girls, från 2003, en underbart respektlös komedi om tre kvinnor, spelade av män, som försöker ta sej fram i Hollywood. Han spelar Evie Harris, en alkoholiserad föredetting. Han är också regissör och delförfattare till kvällens föreställning.
Ibland önskar jag att jag var mer som min kompis Geraldino Bidé. Han går utan skam fram till kändisar och frågar om han får ta ett foto med dom. Hans facebook är fullt av bilder på leende, bekanta ansikten av varierande stjärnstatus. Om jag inte misstar mej är Agnetha Fältskog hans förnämsta trofé.
Jag funderar på om jag ska gå fram till Jack Plotnick och säga att jag gillar hans film. Eller, hans roll i filmen. Eller: filmen han var med i. Han ser lite övergiven och välvillig ut, som en blyg butiksperson som inte vill tränga sej på, men är öppen för förfrågningar. Hans ögon söker inviterande bland alla obekanta ansikten, som för att visa att han inte alls är farlig, tvärtom, han är nästan lite rädd.
Våra blickar möts.
Jag tittar bort.
Charing Cross Theatre, som företeelse, inte som lokal, grundades redan1936 och hette då New Player Theatre, men låg inte här, utan på flera olika ställen i West End, innan den kom hit, till en gammal music hall, 2005. 2011 fick den ny ledning i broadwayproducenterna Steven M. Levy och Sean Sweeny, och man bytte namn till det mer platsspecifika Charing Cross Theatre. 2016 tillträdde Thom Southerland som konstnärlig ledare, och man meddelade att man skulle börja producera stora musikaler, som TITANIC, RAGTIME och den kommande DEATH TAKES A HOLIDAY.
Så släpps vi in. Discomusik dunkar, och en stor filmduk, med föreställningens logga, hänger mitt på scenen. Man kan ana en orkester där bakom. Det är en relativt liten teater, med endast 265 sittplatser, men trots det känns det stort. Den är avlång, med scenen på en av kortsidorna, och bredden på salongen är omkring 12 stolar. Väggarna är konserthusblå, och stolar och mattor är teaterröda. Trots att salongen är relativt smal har man ändå klämt in långa grunda balkonger framme vid scenen.
Den här föreställningen är faktisk anledningen till att vi åker hit just nu, just de här dagarna. När vi lite hastigt började planera den här resan, gick jag ut på https://www.londontheatre.co.uk och började snoka runt. När jag upptäckte DISASTER bland musikalerna tänker jag att det här kan väl inte stämma? Ska den upp, här, nu, utan att man har hört något om den? Så ser jag att det är en välgörenhetsföreställning, som bara går två gånger, samma dag, och det avgör saken med vilken vecka vi väljer.
Ungdomar i 70-talskläder agerar lite som gogo-dansare ute i bänkraderna, och dansar, lite bortkommet, med varandra. Sånger som Frantiques Strut Your Funky Stuff följs av Le Freak och I Want Your Love, med Chic. Så spelar man Boney M och Rasputin, och dansarna kommer upp på scenen, lite försiktigt, sökande, som ungdomar på skoldans. Långsamt infinner sej en slag säkerhet, och fler kommer upp. Man börjar leda upp personer ur publiken, och när man spelar Van McCoys The Hustle, är scenen förvandlad till ett ganska trångt dansgolv.
Så börjar det. Seth Rudetsky, en av föreställnignens författare, kommer upp på scenen. Han spelade rollen som en katastrofexpert i Broadwayuppsättningen, och han kommer att göra det även ikväll. Det är inte första gången vi ser honom. När vi var i New York tittade vi in på Don’t Tell Mama, en cabaret och pianobar där han ibland intervjuar intressanta personligheter. När vi var där intervjuade han regissören Jerry Zaks, den ursprunglige Kenickie i GREASE, och regissören till SISTER ACT, men för oss berättade han mest om sin pågående uppsättning av 101 DALMATIONS MUSICAL, en föreställnings som turnerade i USA, och sedan verkar ha dött. Jag minns att han talade om att människorna i produktionen skulle gå på styltor, för att skilja sej från hundarna.
Seth Rudestky berättar lite om föreställningen vi ska se. Han är en mycket underhållande man, lite galen, med en humor som bygger på infall, parenteser och bisatser, och han säger att idag var den första dagen där alla medverkade stod tillsammans på samma scen, och han är väldigt imponerad av dom, alla.
Jag tänker på något jag läste om Ingmar Bergman. Tydligen var det så att när han var i England och regisserade något - HEDDE GABLER? - så blev han stressad av hur snabba de brittiska skådespelarna var. Han bad om något, och fick han det, men en gång. Inget letande, tvekande, sökande, bara pang!: ”Var det det här du vill ha?”
Det är en underbart fånig historia, en slag homage till sjuttiotalets katastroffilmer. Det handlar om Barracuda, ett flytande casino, utanför New York, givetvis undermåligt konstruerat, och byggd på en förkastningslinje, vilket kommer att orsaka jordbävningar, flodvågor, och översvämningar, speciellt som vibrationerna från diskoteket verkar agiterande på förskjutningarna i litosfären. Man får också uppleva hajattacker, råttanfall, explosioner, och bränder.
Vi möter Tony, den oärlige ägaren till det nybyggda disco-casinot. Han har fuskat med bygget och säkerhetsåtgärder, för att spara pengar. Han har ihop den med Jackie, en barsångerska på Barracuda som hoppas att han ska fria till henne. Hon är mamma till tvillingarna Ben och Lisa. Vi träffar den snokande journalisten Marianne som är där för att någon tipsat henne om allt inte står rätt till. Väl där ser hon en gammal pojkvän, som nu jobbar som servitör. Ett äldre par kommer dit för att fira, och en utblottad sångerska är där för att förhoppningsvis vinna på casinot.
Broadwayuppsättningen av DISASTER fick en tony-nominering, och den gick till Jennifer Simard som spelade sister Mary Downy, en spelmissbrukande nunna. Hon vann igen Tony, men hon har glädjande nog kommit hit till London för att upprepa sin roll. Var hon värd en tonynominering? Definitivt.
Föreställningens gimmick är att den tar discolåtar från 70-talet och använder fraser eller några rader som passar in, eller som kan fungera som en komisk kommentar till handlingen. Ett typexempel är när nunnan försöker motstå lusten att spela på den enarmade banditen sjungandes Never Can Say Goodbye, innan hon nästan handgripligen våldtar maskinen. Eller som när mannen vars fru blivit styckad av en fallande kristallkrona, kaster olika delar av hennes kropp ner i havet, till tonerna av Three Times A Lady: ”You’re once, (Plums) twice, (Plums) three times (Plums) a lady…”
Eller som när Shirley, den äldre kvinna som är döende i en sjukdom som, när slutet närmar sej kommer att yttra sej i okontrollerade blinkningar och verbala profaniteter, blinkande och svärande steppar fram morsesignaler till tonerna av A Fifth of Beethoven, innan hon dör.
Några dagar senare, när vi sitter på planet hem till Sverige, ber jag Patti-Li att ranka alla föreställningarna vi har sett. Han behöver knappt tänka efter, innan han sätter DISASTER, på första plats. Och jag håller med. Det var som en särdeles lyckad nyårsafton, utan post-party depression.
Det är otroligt att tänka sej att detta är en föreställning utan någon vidare scenografi, där de medverkande visserligen hade repat var för sej, men samlats för första gången 24 timmar innan premiär. Alla är fenomenastiska, och en snabb titt i programmet jag köpte i pausen - tillsammans med en affisch, dom hade varken muggar eller t-shirts - visar att det här är riktigt tunga artister. Det är som om vi skulle skummat av toppskiktet på varje musikaluppsättning i Sverige, och ställt dom på samma scen, för en kväll. Inte en entré är tveksam, eller sen, och inte en sångtext är felaktig eller otydlig. Man sätter varje poäng. Det är som om detta vore musikalmotstycket till en guldvinnande gymnastikuppvisningen i Olympiska Spelen.
Vid läsningen av recensionerna från uruppsättningen noterade jag att Seth Rudetsky var den av skådisarna som fått övervägande negativ kritik, och det stämmer även här. Han är inte en skådis, och det märks. Han är som en standuppare som råkat landa en komisk roll, utan att egentligen ha verktygen att kunna ta på sej nån annan roll än den han vanligtvis spelar, den som sej själv. Han tar inte in dom andra, är inte där, i handlingen, utan ligger hela tiden lite före, och det ser ut som om han bara väntar på att få säga sin nästa replik., och jag tror att han hade varit mer framgångsrik om han fått improvisera fram sin dialog.
Den som imponerar mest, bland dessa sceniska fenomen, är den yngste skådespelaren, Bradley Riches, i den dubbla rollen som tvillingarna Ben och Lisa. Skiftandet från en roll till en annan innebär att påsättande av en keps med tillhörande flätor, när han är Lisa, och ett avtagande därav, när han är Ben. Och ofta känns det som om detta utförs under en piruett, och personlighetförändringarna är så genomgående att jag sitter och funderar på om det är en flicka som så framgångsrikt spelar en pojke, eller en pojke som så framgångsrikt spelar en flicka, för jag märker inget tramsande, som man skulle kunna vänta sej när en så ung person spelare ett annat kön. Båda syskonen är lika finslipade, avrundade och trovärdiga, och rent dramatiskt lyckas han sätta varje poäng, och ofta klämma ut lite extra ur sina repliker.
När vi kommer ut från teatern, uppfylld, upplyfta och uppspelta, får jag ännu en sån där eko-upplevelse:
”Det är påminner om-” jag stannar så tvärt att Patti-Li går rakt in i mej:
”Uff!”
Jag vänder mej om:
”Var du nånsin på Heaven?”
”Heaven? Nej, vad var det?”
”Det var en bögklubb, kanske är det fortfarande, här i London, som låg precis såhär, i en sån här valvgång, inte alls långt härifrån, tror jag, faktum är - ”
Jag tystnar. Min hjärna gör en slags flip. Då, i början på 90-talet, smälter samman med nu, i ett nästan filmisk intrycksmontage. Jag - då, jag - nu, och där, här!
Och just då ser jag skylten, ovanför en stängd port rakt över valvet. HEAVEN, står det. Precis som det måste ha gjort då, på den tiden, för 25 år sen, när vi var här, jag och Gunda, panka och partysugna, jag stinkande av Acqua di Giò fullständigt stöpt i tajta 501:or, flanellskjorta över en för liten vit t-shirt, och en svart bomberjacka, och jag hade precis gått över från nätta cowboystövlar till klumpiga kängor. Gunda hade just upptäckt prickar, och bestämt att göra dom till sitt signum, och hon hade dom på allt, till och med kängorna:
”Vi var här, jag och Gunda, det var kö här utanför, vi stod här…”
Jag pekar på den stenlagda marken för att visa var vi stod, var vi ställde oss i den långa kön.
Hjärnan och minnet är konstiga, outgrundliga saker. Jag vet inte varför jag inte kände igen mej när vi gick här innan föreställningen, men kanske har musikalens discodängor och bögtätheten orsakat vissa associationer.
Vi går ut till Villiers street, korsar the Strand, och uppför St. Martins Lane, till Monmouth Street, Seven Dials, New Oxford Street, hem till hotellet, och jag berättar om min och Gundas resa till London, om vår kompis Astor Manjana som nyligen flyttat till London, och som vi bodde hos tills det visade sej att han inte fick ha vänner på rummet. Om lägenheten vi lånade av två andra vänner, Emellerson Timjan och Rafiki Raphs, om besöket på polisstationen, om bartendern jag träffade…
Jag berättar som om det hela vore något jag var rädd att glömma, istället för något jag precis kommit ihåg.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
735:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 6853:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
PETER PAN GOES WRONG, på Apollo Theater, i London:
Jag vet inte inte riktigt hur det började, eller hur det gick till: Ena dagen fanns det inga direkta planer på att åka till London, bara en ständig och oföränderlig önskan, och nästa dag var hotellrum, resa och flera föreställningar bokade och betalda. Jag och min kompis Patti-Li Leuk hade nämligen lyckats hitta en gemensam lucka i vårt späckade höstschema, och när vi slår våra huvuden ihop är eftertänksamhet inte en dominerande faktor.
Frågor som "Borde vi?", "Kan vi?", "Ska vi?" besvaras alltid, eller oftast, med ett rungande ja!
Så under vår trenättersresa till London lyckas vi klämma in sex föreställningar, och vi hade kunnat se fler, men det verkar inte som om man spelar några matinéer på måndagar. Latmaskar.
Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/12/peter-pan-goes-wrong-86-apollo-theatre.html
IMPROVISATIONER PÅ SLOTTET på Dramaten: När jag sitter i en salong bryr jag mej inte om pjäsen jag ser är nyskriven eller ett dammigt drama, om det är en man eller kvinna som har skrivit den, vilken sexualitet regissören har, eller varifrån personerna på scenen kommer. Jag bryr mej bara om ifall det jag ser är bra.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/12/improvisationer-pa-slottet-dramaten.html
MACBETH på Maxim:
"På Maxims rör man sej i ett tidlöst ingenmansland, ett sånt där som är ganska populärt inom teatern. Det är inte nutid, men heller inte dåtid, och antagligen igen framtid. Det är ingen verklig värld, och det är ganska skönt. Vi kommer nog snart att få se en Trumpliknande Macbeth, eller en Macbeth som representant för järnrörspartiet, antar jag, för övertydlighet verkar vara på modet."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/macbeth-maxim-forestallning-84-911-2016.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar