Regissör: Edward af Sillén, Manusförfattare: ensemblen, Edward af Sillén, Daniel Réhn, Manusfamiljen, Calle Norlén, Scenograf: Marcus Englesson, Ljusdesigner Per Hörding, Koreograf: P-M Andersson, Kompositör: Mathias Venge Kostymör: Peter Englund, Regiassistent: Maria Plahn, Rekvisitör: Moa Nyman, Filminnehåll: Omanovic, Maskör; Jessica Wahlgren, Teknisk chef: Urban Näsvall Ljudtekniker: Oliver Rodin, Ljusoperatör: Max Petersson, Tekniker/följe: Richard Vuollet, Tekniker/följe: Alex Tom Cherian, Dekorbygge: Klas Norén, Setup Production, Med Pernilla Wahlgren, Hanna Hedlund, Ola Forssmed, Måns Nathanaelson och Kim Sulocki.
Det handlar om Pernilla Wahlgren, eller en slags mytisk version av henne: den självupptagna divan, sponsrad och älskad av alla. Föreställningen börjar där den tidigare, bejublade föreställningen slutar: alla är trötta efter den långa turnén och vill bara hem, men Pernilla Wahlgren har redan bestämt att dom omgående ska ut på en ny turné. Varför? För att hon inte har någon man att komma hem till, ingenting som håller henne hemma. Så de övriga i ensemblen bestämmer sej för att leta reda på en fästman, så att de själva kan få lite lugn och ro.
Jag tänker inte avslöja hur de går tillväga, för det måste få vara en överraskning.
Det är en proffsig och vansinnigt rolig föreställning. Kostym, scenografi, regi, koreografi och manus arbetar tillsammans i underbar symbios mot samma mål: att bli något av det bästa du kan se på scen just nu.
Detta är något så ovanligt som en revy med en stark röd tråd, vilket gör att det nästan känns som en komedi. När jag sitter i publiken får jag nästan känslan av att jag sitter och tittar på filmningen av en sit-com. Skratten kommer flera gånger i minuten, precis som det ska vara på teve. Det är nästan lite överraskande att det inte görs några reklamavbrott.
Det är förstås inget som skulle kunna visas på amerikansk teve. Skämten, och många av de teman man skämtar runt, skulle vara för provocerande för en sån publik. Men man lyckas med balansstycket att vara både provocerande och folkliga, grova och gulliga. Publiken småfnissar och asgarvar, flämtar lite chockat, och frustar fryntligt.
Jag har inte sett ett avsnitt av Wahlgrens värld, så jag antar att det är en hel del skämt som flyger över mitt huvud, men trots det har jag väldigt, väldigt roligt. Och då vill jag tillägga att jag dessutom var rejält förkylningsfebrig.
Kim Sulocki och Ola Forssmed har länge varit klara scenfavoriter, deras medverkan förhöjer alltid de produktioner de är med i, och jag har lite svårt att förstå att dom inte är större. Jag menar, dom är stora, jag förstår bara inte att dom inte är på den nivån att dom regelbundet sitter i tevesoffor, säljer ut teatrar på egen hand, eller helt enkelt tillsammans tar över en teater och börjar producera åt sej själva.
Det första dom borde sätta upp? THE PLAY THAT GOES WRONG. De kan spela vilka roller som helst, för de kan spela vilka roller som helst. Släng in Therese Andersson-Lewis som Florence Colleymoore och Maia Hansson Bergqvist som Annie Twilloil, ring upp Andreas T. Olsson, och börja sälj biljetter.
Hanna Hedlund och Måns Nathanaelsson är mej inte lika bekanta, men de platsar totalt. Det känns som om det här gänget är ett gäng som skulle kunna hänga privat, och jag skulle gärna se att deras kommande turné filmades av ett dokumentärteam, för jag vill veta vad de gör.
Med vad jag är absolut mest imponerad av är Pernilla Wahlgren. Jag är nästan lite betuttad. Charmad, absolut. Lätt besatt, faktiskt. Från att nästan ha befunnit sej på Anna Book-nivå vad gäller kredd har hon vänt sin image som ett slags mediaskämt och bevisat att hon har, och alltid har haft, vad som krävs. Hon var aldrig en av de där som bara var känd för att hon var känd, bara ett slags varumärke, men hon vågar till och med leka med den bilden av sej själv.
Det sjungs, det dansas, det spexas, precis som det ska i en revy. Det är bara det att detta är bättre och roligare än mycket och många andra. Pernilla Wahlgren förtjänar att ha hybris. Hon har en förställning som måste ses.
Jag nominerar härmed
PERNILLA WAHLGREN till BENNYPRISET FÖR BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL I EN KOMEDI 2020
OLA FORSSMED, KIM SULOCKI, HANNA HEDLUND och MÅNS NATHANAELSSON till BENNYRPRISET FÖR BÄSTA ENSEMBLE I EN KOMEDI 2020
PERNILLA WAHLGREN HAR HYBRIS till BENNYRPRISET FÖR BÄSTA KOMEDI 2020.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- att MINST EN GÅNG I VECKAN har ett eget instagramkonto: https://www.instagram.com/minst_en_gang_i_veckan/
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej säkrast på instagram.
Om du gillade det här kanske du gillar:
PRYDH på Playhouse Teater:
"Det är en kort, rapp pjäs, intelligent, rolig, och tänkvärd. Jag skrattar många gånger så att jag får ont i nackmusklerna, och jag sitter ofta och tänker på jämlikhet. Inte feminism: jämlikhet. På sånt som gäller för den ena, men inte för den andra."
Låter det intressant? Här är resten:
GUDARNA - LA TRAGEDIA UMANA, på Teater Reflex:
"Vad jag tyckte mest om med förställningen är att den vågar ta tag i något så impopulärt som DVSM, Den Vite Straighte Mannen. Det har varit väldigt inne att hacka på honom. Allt har varit hans fel. Ingen annan ha burit någon som helst skuld. Så länge man inte varit man, vit eller straight har man automatiskt varit ett offer, utan makt eller ansvar. Det har medfört en ganska ointressant diskussion, och ett mycket präktigt och tråkigt teaterklimat. Varje gång jag har satt mej i en teatersalong har jag någonstans funderat över hur den här produktionen ska skuldbelägga männen, och hur kvinnorna på scenen blir offer."
Låter det intressant? Här är resten: GUDARNA - LA TRAGEDIA UMANA
PAPPA, MAKE, KRIGSFÖRBRYTARE:
Jag var rädd att det antingen skulle vara en föreställning där man kom fram till att alla är goda, innerst inne, eller också ett slags gottande i våld, och inte så mycket dramatik, utan mer ett uppradande och redovisande. Titeln gav mej mer bilden av ett fördrag om MÄN SOM MÖRDAR OCH VÅLDTAR, komplett med statistiska siffror och färgglada staplar. Nu, efteråt, förstår jag vad titeln kommer ifrån, men jag är inte helt såld.
Men det är också det enda jag inte tyckte om.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar