Regi Ulf Evrén, Scenografi Ulla Oddsdotter, Regiassistent Maja Jämtestad, Ljus & teknik Pär Ibbing, Musik Kurt Öberg, Producent Adam Gardelin, Skådespelare Mathilda Ekdahl, Jenny Elfving, Annika Forslund Rimbleus, Julia Frohn, Jenny Jernberg, Emma Krafft, Agnes Leijonhielm, Aurora Palm, Meera Ryan, Olivia Steinbüchel, Sara Sundkvist, Oskar Wigge.
Is this a lasting treasure
Or just a moment's pleasure?
Can I believe the magic of your sighs?
Will you still love me tomorrow?
Tonight with words unspoken
And you say that I'm the only one, the only one, yeah
But will my heart be broken
When the night meets the morning star?
I'd like to know that your love
Is love I can be sure of
So tell me now, cause I won't ask again
Will you still love me tomorrow?
Will Your Still Love Me Tomorrow?
av Gerry Goffin och Carole King
Jag och min kompis Malvolio Morrhår har inte setts på flera månader, kanske nästan ett halvår. Han har jobbat utsocknes, men nu, sen några veckor, är han tillbaka, och sugen på att se teater med mej.
Han är lite sen, men bara lite. Han hade varnat för det, tidigare under dagen, på fejjan, nånting om hantverkare och värme-element, och jag är som vanligt lite för tidig, så jag väntar med att beställa mat, och köper istället en kopp ört-te, Pukkas Wild apple and cinnamon.
En man och hans lilla dotter har precis slutat äta, och lämnar lokalen. En annan man, som ser ut att ha gått fel, kommer in, beställer och sätter sej. Han är stor och grov, och ser ut som en sån där som skulle slänga en blick på meny och ryta:
”Vad är det här för hästmat, ge mej en stek med pommes frites!!”
Det är det som är intressanta med såna här lite ovanliga restauranger. Man tror att alla ska se ut som varianter av Claire Wikholm, och så plötsligt kommer en Lassgård-typ in istället.
Jag sitter på Matapoteket, en rawfoodrestaurang på Bondegatan 6, inte långt ifrån Boulevardteatern, dit vi ska, senare, för att se ett elevuppspel. Det är en ganska liten lokal, inredd som en gammal vitmålad lanthandel, uppdelad i två rum: butiksdelen, där man gör sina inköp, och restaurangdelen, där man äter. Bord och bänkar är av grova träplankor, men ganska bekväma.
Under cykelturen hit har jag försökt skicka sms till Malvolio, för att höra efter hur sen han blir, men hela tiden fått svaret att det inte går att skicka sms till honom.
Idiot, tänker jag, han har bytt abonnemang och inte meddelat mej. Eller också har han helt lyckats kvaddat den har han, och vägrar köpa ny, eller gjort någon inställning som gör att ingenting fungerar.
Han är inte den mest tekniska av mina vänner, nämligen. Allt han köper verkar vara måndagsexemplar, och ingen personal lyckas reda ut alla problem som uppstår.
När jag dricker mitt te kommer jag på att jag borde instagramma lite. Jag försöker lägga ut bilder då jag är på ställen som jag vill att andra ska upptäcka. Det är då, när jag sitter med iPhonen i handen, som jag upptäcker att det är min telefon, inte hans, som det är något fel på. Jag har ingen täckning, eller uppkoppling, eller vad man kallar det, alls.
Jag ber en stilla bön till en gud jag inte tror på, och startar om telefonen. Det skulle vare en mindre katastrof om den skull dö: dagen innan var jag och min kompis Skäggige Skalman ute och premiärbesökte Mall och Scandinavia, och jag videofilmade en massa och har ännu inte laddat över allt till datorn.
Den slocknar. Och startar, och allt är som förr. Jag hann inte ens bli orolig.
Malvolio är inte vidare sen, när han väl kommer. Nästan inte försenad alls, faktiskt. Däremot ser han ut att behöva en klippning. Håret står åt alla håll, och eftersom det är lite tunnt däruppe ser han ut lite som en åldrad, avsminkad clown.
Vi går ut till kassadelen och beställer. Det tar lite tid. Det finns mycket att välja på och allt måste vägas mot varandra.
På något konstigt sätt har min hjärna fått för sej att man kan äta hur mycket rawfood som helst, och inte bli fet, vilket inte alls stämmer; man använder mycket fett, som nötter och avocado, och många av frukterna har en hel del kolhydrater, men det är som om min hjärna inte försöker förstå. Jag väljer en pizza och en hamburgare, och varnar att jag minsan tänker köpa en tårbit, efteråt.
Raw food, är, per definition, mat som är olagad, det vill säga inte stekt, kokt eller ugnsbakad, men den kan vara torkad, groddad eller uppvärmd till 49 grader. Den behöver inte var vegansk, inte ens vegetarisk, men jag tror nog att den gröna raw food-rörelsen är den största.
Och visst har väl rawfood blivit bättre, smakrikare och vackrare? Jag åt en raw food-taco på STHLM RAW för några månade sen, och det var lite som om någon gett mina smaklökar en erotisk massage.
 |
| Pizza, raw food-style |
Och visst har den väl blivit mer uppfinningsrik? Vem kunde väl tro, för en så där 30 år sen, när jag för första gången testade det, att man skulle kunna simulera en slags pizza, eller en hamburgare. Och tro mej, det är inte som att äta en annorlunda formad sallad.
Malvolio tar en pizza, som jag, men istället för en hamburgare väljer han en tomatsoppa.
”Det ska bli gott med lite varm soppa,” deklamerar han, och jag tror att han skämtar. Varm soppa? Här?
Det är inte förrän vi har satt oss, och maten kommer in, som han verkligen inser vad raw food innebär, tydligen. Men hans initiala besvikelse förbyts till förnöjsamhet när man väl börjar skeda i sej den något varma, ska vi säga tempererade, soppan.
 |
| Hallon- och lakritstårta |
Till efterrätt tar vi en varsin kaffe och en hallon- och lakritsbakelse, kalorierna kan fara och flyga!
Jag har sett flera av elevuppspel av Boulevardteaterns teaterskola, så jag är ganska lugn, när föreställningen väl ska börja. Kvalitén brukar vara hög. Det finns en fysisk disciplin på skolan, grundad i modern mim, vilket gör att alla vet vad dom ska göra av sina händer, och ingen traskar runt på måfå, vilket brukar vara ett av de lättaste sättet att skilja agnarna från vetet, och amatörerna från proffsen. Visst, alla är inte lysande, men jag har aldrig sett någon elev utlämnad och övergiven. Dessutom verkar eleverna inte, som på en del fysiska utbildningar, vara rädda eller främmande för att använda sina röster.
Vad sjutton sätter man upp när man har en klass med elva kvinnor och en man? Hur man än gör, så kommer det faktum att man bara har en kille att hamna i centrum. Han kommer liksom att stå ut, på ett ganska orättvist och obalanserat sätt, både för honom och för de andra.
Det är ett väldigt smart val att sätta upp Tusen och En Natt, och låta honom spela den persiske storkungen Shahriâr, han som blev bedragen av kvinnan han älskade, och som straff dömde henne till döden, och nu, varje natt, tar en ny jungfru till sin säng, för att sen låta avrätta henne. Bara Scheherazade, dotter till den sasanidiske visiren, lyckas överleva, genom att berätta en ny saga varje natt, och tajma berättelsen så att slutet inte hinner komma innan solen går upp, utan berättelsen måste fortsätta nästa natt. Tidernas cliff hanger, liksom.
Här, i sagorna som Scheherazade berättar, är det inte konstigt att kvinnor spelar män, och för mej blir dom på något sätt lite som vålnaderna av de avrättade kvinnorna som hjälper till att berätta historien.
Tusen Och En Natt är en sagosamling som kan följas tillbaka till 800-talet, och har rötter i persiska, arabiska, beduinska, egyptiska och indiska berättelser. Till europa kom historierna under tidigt 1700-tal, genom Antoine Gallands översättning, där han för övrigt själv skrev till några historier som han påstod sej ha hört.
Man har smart nog valt att - förutom i ramberättelsen - inte använda sej av de mer kända sagorna, som Aladdin, Ali Baba och de 40 rövarna och Sinbad, sjöfararen, utan har letat fram andra, lite ovanligare.
Kostymerna är enkla, svarta kläder med olikfärgade sjalar draperade lite här och var. Scenografin är spartansk. Jag tycker mej mest minnas en massa kuddar. Och det är sköna med en föreställningsstil som bottnar i mim: man behöver inte ha en jäkla massa prylar, saker som kan gå sönder, krångla, eller norpa fokus. Dessutom, när man inte bunden av vad man kan ha råd med, eller vad som fysiskt går att göra, blir möjligheterna gränslösa, så länge man bara hittar ett sätt att berätta.
Det är en mycket bra föreställning, på flera plan. Spelet är säkert, och regin inspirerad, och många av eleverna har hunnit mycket långt, till nån slags säkerhet där dom verkligen verkar veta vad dom sysslar med. Det är nästan synd att skolan inte har en tredje årskurs.
Det ligger en vidrig kvinnosyn i botten av många av de här sagorna, speciellt i ramberättelsen, och man tar ett definitivt och tydligt avstånd mot kvinnovåldet, redan från början. Men man gör det på ett smart sätt: många gånger i såna här sammanhang, avfärdar man den här typen av män som idioter, vilket är att göra det väldigt enkelt för sej: Han beter sej som har gör för att han är en idiot, vilket på något sätt ursäktar honom. Här får vi en förklaring, inte en ursäkt, men en insyn.
Och det får mej också att tänka på det där som Oscar sa:
Yet each man kills the thing he loves,
By each let this be heard,
Some do it with a bitter look,
Some with a flattering word,
The coward does it with a kiss,
The brave man with a sword!
Some kill their love when they are young,
And some when they are old;
Some strangle with the hands of Lust,
Some with the hands of Gold:
The kindest use a knife, because
The dead so soon grow cold.
Some love too little, some too long,
Some sell, and others buy;
Some do the deed with many tears,
And some without a sigh:
For each man kills the thing he loves,
Yet each man does not die.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Adam! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 6354:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
EN UPPSTOPPAD HUND, på Kulturhuset Stadsteatern:
Jag har två absoluta favoritpjäser: ARCADIA, av Tom Stoppard, och EN UPPSTOPPAD HUND, av Staffan Göthe. Det finns massor av andra pjäser jag tycker om, men dom här två, för mej, är speciella. Jag vet inte varför. Det är lite som när man går på ett galleri, eller museum, och bara stannar till framför en målning, eller fotografi. Nånting talar till mej. Jag är inte säker på att jag vill veta vad, men jag tror att det har med Liv och Tid att göra.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/en-uppstoppad-hund-kulturhuset.html
CLUB CORNER och STALIN THE MUSICAL, ett showcase, Kulturhuset Stadsteatern:
Jag var lite irriterad redan när jag kom till teatern. Mest på mej själv, faktiskt. Varför kunde jag inte lära mej att hålla truten, och bara låta saker passera, bara tänka: sådär tycker hanellerhon, jag håller inte med, men det är inget jag behöver gapa ut. Jag kan le lite inombords, åt den idiotiska åsikten, det räcker. Jag behöver inte basunera ut vad jag tycker.
Men det är något med det där, när vänner har en åsikt som jag inte håller med om, som gör det svårt för mej att vara tyst. Det känns som om jag är falsk om jag inte opponerar mej, som om min tystnad är ett sätt att inte bry mej, inte engagera mej. Som om jag är en dålig vän.
Låter det intressant? Här är resten:
PRINSESSAN PÅ ÄRTEN, med POFF! på Fanfaren i Farsta:
Minns du hur det var att brinna för något? Att vara passionerat intresserad av en enda sak, när det fanns något som var det första du tänkte på när du steg upp, och det sista du tänkte på innan du somnade, och sen drömde om, på natten?
Jag vågar säga att personerna bakom den här produktionen verkligen måste brinna, för annars vet jag inte hur någon skulle orka. Eller hur många musikaler har du sett där den kvinnliga huvudrollen också står för koreografi, scenografi, översättning och kostym, eller där den kvinnliga birollen också har regisserat, översatt, och assisterat koreografen?
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/prinsessan-pa-arten-med-poff-pa.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar