Koreografi Mari Carrasco, Dansare Elin Hallgren, Bianca Traum, Rita Lemivaar, Mari Carrasc, Bam Bam Fros, Talia Gallegos Fadd, Ljusdesign Tobias Hallgren, Producent Josefin Lindberg, Foto Håkan Larsso, Musik Dijle Özlem Neva Yigitbas, Koreografiassistent Julia Kraus Dybeck, Praktikant/Understudy Maria Pihl
Woman I am born
What does "woman" mean?
Must my dreams face scorn
Held back and unseen
If I long for fire
Must it stay unreal?
Can I not desire?
Am I not to feel?
If I ache to taste
Am I not to try?
If my heart says sail
Why should I deny?
I have my dreams
I have made plans
I see horizons wide as a man's
Must I be nothing till I'm some man's wife?
Look at this face
Does it deceive?
Do I look made to milk and to weave?
I will be damned to Hell if that is my life!
Blasphemy--I know, forgive me! But I won't take it back! I won’t!
Woman
ur PIRATE QUEEN
Musik
Claude-Michel Schönberg
Fransk text
Alain Boublil
Engelsk text:
Richard Maltby, Jr.
John Dempsey
Efteråt, när det är över, och jag låser upp min cykel och börjar ta mej hemåt, tänker jag: Hade dom alla hål på knän när föreställningen började, eller var det nåt som hände under kvällen? Jag tänker också på vårprogrammet från Dansens Hus som ligger nedstoppat i min ryggsäck, och allt spännande som kommer.
Jag funderar inte speciellt mycket på dansen, eller vad man ville säga. Jag visste det redan man började. Tidigare på dagen hade jag gått in på Dansens Hus hemsida och läst lite om föreställningen, och om koreografen, och fastnat vid fraserna:
”I sitt arbete vill hon utgå från ett feministiskt perspektiv och konfrontera frågor kring genus och representation.
– Jag vill att mitt arbete ska våga bryta normer. Jag vill hitta en annan representation på scenen och vända upp och ner på vad som traditionellt betraktats som specifikt kvinnligt eller manligt”
Jag önskar att jag inte hade läst det. På något sätt blev dom där orden liksom ett filter, som gjorde att jag bara såg föreställningen ur en vinkel, på ett sätt. Där jag kanske annars hade läst in känslor som mänsklighetens dagliga kamp, frustration och psykisk ohälsa, läste jag nu in: Dom lider, dom är stressade, pressade, för att dom är kvinnor. Punkt. Dom beter sej såhär för att dom är kvinnor fångade i en patriarkal struktur. Dom kämpar mot övermäktiga krav, för att dom är kvinnor.
Svaret blev plötsligt så enkelt, för jag behövde aldrig ställa mej frågan.
Du vet hur en politiker som blir intervjuad i teve kan prata i det oändliga om vad som helst utan att egentligen säga något? Klyschor länkas till varandra, och här och var skjuter man in vissa huvudord, så att det låter som om man verkligen talade om något?
Lite som Shakespeare lät Macbeth säga:
Det är en saga
berättad av en dåre.
Låter stort,
betyder intet
Ibland känns det som om politiker och vissa kulturarbetare använder samma sorts språk: en massa modeord, staplade på varandra, sammansatta i fraser som går att kombinera i det oändliga, och som används utan något egentligt försök att kommunicera.
Kanske är det extra svårt med dans, eftersom det inte är en verbal konst, för jag tycker att det ofta är i dessa sammanhang som jag noterar att man antingen inte alls kan verbalisera sina tankar, eller säger saker som vid närmare granskning inte betyder någonting.
Eller kanske är det för att koreografen oftast är ensam skapare, där man i andra sceniska konstformer oftast har både en regissör och en författare. Moderna koreografer skapar både handling och hur den berättas, och vid de tillfällen de uttalar sej om sina verk är det ofta innan de ens har börjat repetera, och då är det lätt att förstå att dom bli vaga, för dom vet att deras uttalande kommer att läsas långt senare, och på något sätt borde det kanske överensstämma med den färdiga föreställningen. Ingen vill väl läsa något som:
”Vi håller på och testar lite grejer, jag har ingen aning om vad det ska bli. Just nu håller vi mest på att testa olika musikstycken, och den enda egentliga bilden jag har är av två kvinnor som simmar i ett hav där solen just går ner…”
Så kan man inte säga, speciellt inte till de personer från vilka man söker verksamhetsbidrag. Man har större framgång om man säger:
”Jag vill uppmärksamma den kongeniala strukturen i den ambivalenta, genusdrivna, subkulturella, kolonialsubversiva maktdispositionen i en posthypotetisk, dekonstruerad, segmenterad, apostrofisk symbios mellan realfeminism och kongenial, teoretisk konstruktivism."
Och jag lovar, att ingen reporter kommer att ställa en följdfråga. Det gör dom väldigt sällan. Jag kan nog inte räkna på alla fingrar och tår hur ofta jag har hört eller läst frasen:
”Jag vill visa på den patriarkala strukturen i vårt samhälle,” men inte en enda gång har jag hört eller läst någon fråga:
”Hur?”
Eller ”Varför?”
Jag antar att man tänker att om man ställer en följdfråga är det samma sak som att ifrågasätta, och man vill absolut inte bli uppfattad som någon som ifrågasätter någon som ifrågasätter den patriarkala strukturen.
GIRLS GIRL GIRLS, står det skrivet i versaler på fondväggen i acne-rosa neonbokstäver. Klädföretaget Acne, alltså, inte hudsjukdomen acne vulgaris, finnar. Målet, kan jag tänka, är att försöka provocera: det hela ser lite ut som fasaden på strippklubbar i amerikanska filmer. Det gör inte kvinnorna på scenen. Dom är klädda i tajta, grafitgrå jeans och diverse toppar - skjortor, t-shirts, etcetera, i vit-svart-grå nyanser. En av dansarna har blått hår, och det är trevligt med lite färg. Ingen har några skor, men man är inte barfota, utan glider runt i strumplästen. Det är svårt att vara exakt när man hasar omkring, och rörelserna blir lite därefter. Det går inte att vända på en femma, och det går heller inte att stanna på stört, utan man kanar lite, som om man vore curlingklumpar.
Rent koreografisk, om man bara ser till rörelserna i rummet, är det ganska mycket business as usual. Du vet det där uttrycket: I stand on the shoulders of those who came before me? Det är precis så, fast tvärtom: Här bygger man inte vidare på något som någon annan koreograf skapat. Kanske har man inte sett så mycket kontemporär dans, utan har till och med missat alla andra grupper som gör nästan samma sak, eller också tänker man inte ens att man kan göra något annat, att eftersom alla andra redan har sagt det här, såhär, så kanske borde man tänka till och försöka säga det på ett sätt som ingen har sagt det på, vad det nu är man försöker säga? Jag har inte missat många av dessa dansverk, och känner det som om jag har sett alltihop förut, i stort, och jag har sett det göras intressantare, senast av Spitfire Companys ONE STEP BEFORE THE FALL: Skakningar, ryckningar, frustande, flämtande hyperventilering, mycket trilla omkull och rulla runt, för att sen snabbt resa sej. Och det är få förflyttningar i rummet. Kanske för att det är svårt att skaka och gå samtidigt?
Jag antar att man anser att vad som ska skilja detta verk från andra är att man visar kvinnor som inte uppför sej som kvinnor ”brukar” göra. Att liksom gå så långt från SYLFIDERNA eller sambakarnevalernas rumpviftande stringtrosdrottningar man kan komma. Kanske är det så att alla kvinnliga koreografer känner att dom behöver göra den här exorcismkoreografin för att fördriva sin inre rosablonda tyllkjolsklädda ballerina? Det räcker inte med att någon annan har sagt det, var och en måste säga det, på sitt sätt, vilket är snarlikt alla andras sätt att säga det.
Jag antar att man anser att vad som ska skilja detta verk från andra är att man visar kvinnor som inte uppför sej som kvinnor ”brukar” göra. Att liksom gå så långt från SYLFIDERNA eller sambakarnevalernas rumpviftande stringtrosdrottningar man kan komma. Kanske är det så att alla kvinnliga koreografer känner att dom behöver göra den här exorcismkoreografin för att fördriva sin inre rosablonda tyllkjolsklädda ballerina? Det räcker inte med att någon annan har sagt det, var och en måste säga det, på sitt sätt, vilket är snarlikt alla andras sätt att säga det.
Problemet är bara att jag inte kan minnas när jag senast såg kvinnor dansa på det där sättet man vill ta avstånd ifrån.
Kanske är det dags att ta ytterligare ett steg?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 340:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
CHARLEYS TANT på Intiman, ett genrep:
Claes Malmberg, som Lord Babberly, ”Charleys Tant”, är överraskande bra. Det är ganska vanligt att killar, när dom ska föreställa komiska fruntimmer, antingen fjollar till sej något hysteriskt, eller tar den andra vägen: dom är många gånger mer manliga i klänning än dom var innan dom fick på sej den. Här faller man inte i den enkla fällan. Efter ett tag glömmer jag faktiskt bort att han ska föreställa en man som föreställer en kvinna, och köper honom helt som en något monstruös kvinna. En vansinnigt rolig, monstruös kvinna.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/charleys-tant-intiman-genrep.html
THE WIZ, med Viktor Rydbergs Gymnasium, på Maxim:
Tvärtemot vad man kanske skulle kunna tro, brukar dessa musikalelevuppspel överraska, många gånger tack vare intelligenta och nyskapande tolkningar. Här är Dorothy en ganska bortskämd tonåring, vars enda dröm är att bli känd. Inte för något särskilt, som sång eller dans eller intelligens, utan bara känd, något som faktiskt är ett ganska aktuellt problem. En kompis till mej som arbetar på ett ställe där man anställde ungdomar, tillfälligt, över sommaren, säger att det var som om vissa ungdomar förväntade sej applåder bara för att dom dök upp på jobbet över huvud taget.
Låter det intressant? Här är resten:
LIVLÄKARENS BESÖK, på Kulturhuset Stadsteatern:
"”Nu går ljuset ner,” säger kvinnan bredvid mej.
Folk kommer in på scenen.
”Nu börjar det, nu kommer dom…”
En av dom är kung.
”Det där är kungen…”
Jag vänder mej till kvinnnan:
”Du tänker inte hålla på och prata hela föreställningen, va?”
Det tänkte hon inte."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/livlakarens-besok-kulturhuset.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar