torsdag 21 januari 2016

THE WIZ, Viktor Rydbergs Gymnasium, Maxim, föreställning nr 3 17/1 2016


Originalmanus William F. Brown, efter Frank Baum, text och musik Charlie Smalls, Bearbetning Malin Hasselquist, svenska sångtexter Malin Hasselquist, Producent Christer Johansson, Regi Malin Hasselquist, Koreografi Karin Ålemark och dansrans, Sånginsstudering, kör- och musikarr Josefin Siljeholm, Orkesterinstudering och arrnagemenag Pelle Claesson, Ljusdesign Mikael Kratt, Kappelmästar Andrea Hedås Schmidt, med och av elever på Viktor Rydbergs Gymnasium. 

When I see depressing creatures
With unprepossessing features
I remind them on their own behalf
To think of
Celebrated heads of state or
Specially great communicators
Did they have brains or knowledge?
Don't make me laugh!
They were popular! Please -
It's all about popular!
It's not about aptitude
It's the way you're viewed
So it's very shrewd to be
Very very popular
Like me!

Popular
ur WICKED,
av Stephen Schwartz

Jag brukar aldrig vara sjuk. Kompisar faller, till höger och vänster, och jag brukar var lite avundsjuk på dom, där dom ligger, nedbäddade bland duntäcken och plufsiga kuddar, knaprande choklad för att hålla humöret uppe, och skedande glass för att lindra halsontet. Och ostbågar och chips och läsk och -
Kanske är det bara så att jag vill kunna frossa med gott samvete? 
I alla fall verkar jag aldrig bli sjuk. Kanske är det ingefäran i min morgonsmothie, kanske är det att jag inte har någon överdriven respekt för baciller, kanske är det bara det att jag har glömt bort hur man gör?
Men, nån gång efter nyår, började jag hosta. Små, fjompiga, grunda hostningar, som om jag råkat andas in lite rök från en brasa, eller en förbipasserande hybridbuss, eller nåt. Det verkade varken bli bättre, eller riktigt bryta ut. Så, förra måndagen, tog jag ett friskis-pass, och det gjorde susen. Det vill säga: det bröt ut. Knappt hann jag cykla förbi Ica och köpa fishermans friend, choklad, läsk och glass innan frossan kom, och jag tillbringade något dygn lite lagom feberlullig. Om sanningen ska fram ser det bättre ut på avstånd. Jag håller på och läser Julian Clarys memoarer, och han letade sej på något vis in i mina feberdrömmar på så sätt att alla jag mötte i drömmen verkade vara äldra herrar i make up och damkläder. 
Jag var lite småslak i några dagar, men sen tyckte jag det var dags att sätta mej på cykeln och dra in till stan, och Viktor Rydbers uppsättning av THE WIZ. Jag bunkrade rejält med halstabletter, för jag hatar hostande på teatern.

THE WIZ, är ännu en musikal, som TROLLKARLEN FRÅN OZ och WICKED, byggd på Frank Baums barnbok om Dorothy och landet Oz. Den hade urpremiär 1974, i Baltimore, Maryland, och berättar historien i ett modernt afro-amerikanskt sammanhang, skrevs för en helsvart ensemble, och som sån banade den väg för DREAMGIRLS och kanske till och med THE LION KING. 
1975 öppnade den på Broadway, på Majestic Theatre - där FANTOMEN PÅ OPERAN spelats sen 1988 - och vid den 29:e Tony awards 1975, vann man sju utmärkelser; bästa musikal, bästa musik, bästa manliga biroll, bästa koreografi, bästa kostymdesign, bästa kvinnliga biroll, och bästa regi. Detta var också året som Angela Lansbury vann för sin version av GYPSY, då Peter Shaffer vann bästa pjäs för EQUUS, och året då Rita Moreno vann för sin roll som Googie Gomez i THE RITZ. Annars måste det erkännas att det var ett ganska beigt år: de andra nya musikalerna var MACK AND MABEL, THE LIEUTENANT och SHENANDOAH. 
Produktionen var ingen superhit från början, och det var inte förrän efter åtta veckor som man började sälja ut. Två år senare, 1977, flyttade man till The Broadway Theatre, där man la ner produktionen, 1979, efter 1672 föreställningar, och följdes av EVITA, och lite senare, 1987, av LES MISERABLES. 
En filmversion med Diana Ross som en något medelålders Dorothy, Lena Horne som Glinda och Michael Jackson som fågelskrämman, kom 1978, och i December förra året sände NBC en live-version, med Stephanie Mills, den ursprungliga Dorothy, som Aunt Em.

Jag såg en version av den här musikalen för snart 30 år sen, ute i Åkersberga, men jag minns nästan ingenting. Jag är inte ens säker på om jag fattade att detta var något annat än filmversionen, men något borde jag ha anat, för den enda sång jag kände igen var Ease On Down the Road.

Det handlar om Dorothy, en föräldralös flicka som bor hos barnlösa släktingar i Kansas, och som längtar bort, långt bort, därifrån. Så kommer en tornado - som dom gör i den delen av världen - och Dorothy, hennes hund Toto och hela hennes hus sveps iväg. Dom vaknar upp i det förtrollade landet Oz, omgivna av extatiskt lyckliga Lilliputtar, och det visar sej att Dorothys hus har råkat krossa Evamean, den despotiska, elaka häxan från Öst. Den goda häxan Addaperle ger Dorothy Evameans silverskor, och säger att hon ska följa den gula tegelstensvägen till Smaragdstaden, där den allsmäktige trollkarlen bor, och han kan säkert hjälpa henne att komma hem. På vägen dit träffar Dorothy en fågelskrämma som saknar en hjärna, en plåtman som inte har något hjärta, och ett lejon som inte har något mod, och dom gör alla sällskap för att få det dom vill ha. 
Det är egentligen inte en toppenmusikal. Den är ganska statisk, förutsägbar, och om man bortser från den poppiga musiken och en helsvart kontext, är det inte mycket som skiljer den från Judy Garland-filmen från 1939. Det är en slags roadmovie som hamnat på scenen, och såna är alltid lite knepiga: folk kommer in på scenen, hittar något eller någon, och så går dom av scenen, för att komma in igen, nästan med en gång. 

Tvärtemot vad man kanske skulle kunna tro, brukar dessa musikalelevuppspel överraska, många gånger tack vare intelligenta och nyskapande tolkningar. Här är Dorothy en ganska bortskämd tonåring, vars enda dröm är att bli känd. Inte för något särskilt, som sång eller dans eller intelligens, utan bara känd, något som faktiskt är ett ganska aktuellt problem. En kompis till mej som arbetar på ett ställe där man anställde ungdomar, tillfälligt, över sommaren, säger att det var som om vissa ungdomar förväntade sej applåder bara för att dom dök upp på jobbet över huvud taget. 
I alla fall: Dorothy, tillsammans med en nu talande Toto, hamnar i ett Oz som är besatt av social media, och största följe av alla har trollkarlen, en man som visar sej vara en riktig player, och när kvällen är slut har hon lärt sej ett och annat om det här med att vara populär, IRL. 
Är inte det en verkligt smart läsning? Den höll i alla fall mej rejält intresserad, och jag var som sagt, lite vissen. 
Kostymerna är fantasifulla, utan att ta över, precis som något man kan tänka att en tonårstjej skulle hitta på, och man har gjort en hel del smarta val, vad gäller scenografin. 
Dessutom låter det överväldigande bra. För någon som kanske misstänkte att man måste ha lite soul i sinnet för att klara av den här musiken, är alla riff och allt wailande en total överraskning.
Kanske hade koreografin kunnat vara lite mer ambitiös, och kanske kunde man ha ansträngt sej lite mer vad gäller vissa scenlösningar, för jag minns att jag var ganska nöjd när dom satte upp Legally Blonde för tre år sen.
Men en sak som imponerar med Viktor Rydbergs Gymnasiums uppsättningar är idéerna vad gäller PR och reklam. År efter år lyckas dom stå ut, göra något nytt, fånga mitt intresse. Förra året, till den nyskrivna musikalen RAINBOW WARRIOR, hade dom gula affischer med text som påminde om graffiti, och i år har dom en Facebookblå affisch med emojis föreställande Dorothy och hennes vänner, och på programmet har dom en vit iPhone som just fått ett meddelande från The Wiz, med ett foto av affischen. På toaletten hade dom till och med satt upp en vit kartong som man målat så att den ser ut som instagramprogrammet, och sen klippt ut en stor rund cirkel, precis framför spegeln, så att man liksom ser sej själv Wiztagrammad, när man tvättar händerna. 
När jag kommer ut på Karlaplan, börjar jag hosta igen. Det är kallt, och lungorna får sej lite av en chock, men det känns som om jag inte alls är lika rosslig, längre. Jag antar att det är vad man kallar konstens helande kraft. 


Tacksamt, 
Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett, 340:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 340:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

LIVLÄKARENS BESÖK, på Kulturhuset Stadsteatern: 

"”Nu går ljuset ner,” säger kvinnan bredvid mej.
Folk kommer in på scenen. 
”Nu börjar det, nu kommer dom…”
En av dom är kung.
”Det där är kungen…”
Jag vänder mej till kvinnnan:
”Du tänker inte hålla på och prata hela föreställningen, va?”
Det tänkte hon inte."


LOLA BLAU på Kulturhuset Stadsteatern: 

Ett står klart och lysande: Sara Jangfeldt är fenomenastisk. Jag vet inte när jag såg en sån imponerande prestation senast. Och absolut inte när jag såg det i ett musikalsammanhang. Det är ingen dålig pjäs, men hon gör den till ett litet mästerverk. Hon överskrider verkets murar, expanderar, blåser ut begränsningarna, lyfter upp det, förvandlar det, ger det en värdighet och något utöver det vanliga. Och det är inte det att hon kommer in och briljerar, lutar sej tillbaka mot en fascinerande persona och liksom ställer sej utanför föreställningen och glänser; hon är Lola, hon är där, mitt i, med hink och högaffel, redo att mocka upp och skyffla skit. Här lirar man i en helt annan division, där man sen länge passerat det rena hantverket, och börjat experimentera med scenisk konst. 


NYÅRSKONSERT I ENGELBREKTSKYRKAN, BEETHOVENS 9:a: 

"Det här med att bara lyssna är både lätt och ganska svårt. Det är lätt på så sätt att man verkligen bara behöver lyssna: Slappna av, ge efter, sluta tänka. Det är svårt, av precis samma anledning. Man måste liksom vara där. I en pjäs, eller dans, i en opera, eller musikal, finns det något visuellt att följa, ofta en slags handling att koncentrera på, något som drar in dej, som håller kvar dej. När det gäller musik, speciellt om det inte finns någon sång, måste du bara vara där."

Låter det intressant? Här är resten: 


Upplagd av kl.
Etiketter: , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)