Medverkande: sopran: Agneta Eichenholz, alt: Ivonne Fuchs, tenor: Jonas Degerfeldt, bas: Anders Larsson, Engelbrekts kammarkör, Kammarkören Musikaliska, Medlemmar ur Radiosymfonikerna, Dirigent: Bengt Eklund., Nyårstalare, Birgitta Svendén.
It's New Year's Eve, and hopes are high
Dance one year in, kiss one good-bye
Another chance, another start
So many dreams to tease the heart
We don't need a crowded ballroom
Everything we want is here
And face to face, we will embrace
The perfect year
The Perfect Year,
ur SUNSET BOULEVARD,
Musik: Andrew Lloyd Webber,
text: Don Black och Christopher Hampton
Det är nyårsafton, och jag och min kompis Patti-Li Leuk sitter i en av bänkgraderna i Engelbrektskyrkan och lyssnar på Beethovens nia. Hemma hos mej väntar en delvis förberedd nyårsmiddag, och det är dit vi ska tillbaka så fort konserten är över. Det är lite där jag redan är, faktiskt.
Innan själv symfonin drog igång började man med ett mellanspel ur SÅNGEN, av Wilhelm Stenhammar, och så var Kungliga Operans VD och operachef Birgitta Svendén uppe och höll ett nyårstal om främlingsfientlighet och flyktingar. Tyvärr, tycker jag, var hennes tal lite skevt. Hennes hjärta var absolut på rätta stället, men leveransen var lite patroniserande, lite som om hon trodde att hon vände sej till meningsmotståndare, vilket hon kanske tyckte att hon gjorde, men det var lite olustigt att sitta där och liksom få föreställa några hon kände att hon måste övertyga.
Nu susar det i kyrkan av Betthovens nia, men jag är inte riktigt här. Det känns som om dom är därborta, därframme, och gör musik, och här, lite längre bort, sitter jag, och liksom lyssnar. Jag är van att vara mitt uppe i musiken. Kanske är akustiken lite speciellt här, så att ljudet har en tendens att stanna bland musikerna?
Det här med att bara lyssna är både lätt och ganska svårt. Det är lätt på så sätt att man verkligen bara behöver lyssna: Slappna av, ge efter, sluta tänka. Det är svårt, av precis samma anledning. Man måste liksom vara där. I en pjäs, eller dans, i en opera, eller musikal, finns det något visuellt att följa, ofta en slags handling att koncentrera på, något som drar in dej, som håller kvar dej. När det gäller musik, speciellt om det inte finns någon sång, måste du bara vara där.
Jag försöker vara närvarande genom att tänka på vad jag läst om verket:
Beethovens nia hade premiär 1824, samma år som New Holland byter namn till Australien, samma år som Bedřich Smetana och Alexandre Dumas, jr, föds, och samma år som Frankrikes kung Louis XVIII dör, och kung Charles X över. Charles Dickens fyller tolv år 1824, och måste börja arbeta på fabrik för att försöja sin familj, Lord Byron dör av feber när han deltar i det grekiska självständighetskriget, och hans opublicerade memoarer bränns av hans förläggare. Det är två år tills Nicéphore Niépce tar världens första fotografi, fyra år innan Casparus van Houten patenterar ett nytt sätt att tillverka chokladkakor, och fem år innan man uppfinner dragspelet.
I Sverige styr Karl XIV Johan, den första Bernadotten, och Amalia Eriksson, uppfinnaren av polkagrisen, föds.
Det är också tre år innan Beethoven själv dör, bara 57 år gammal.
Han var heldöv när han komponerade det här verket, och vid applådtacket på premiären, där han själv - tillsammans med en annan, hörande dirigent - hade dirigerat, fick en av sångerskorna, Caroline Unger, gå fram och vända honom mot den jublande publiken för att han, i brist på ljudet av applåderna, skulle kunna se deras klappande händer.
Och vi är inte ensamma att lyssna på detta just på nyårsafton: I Japan är det en tradition att framföra Beethovens opus 125. Ode To Joy-biten har använts som nationalsång för Rhodesia, mellan 1972-74, och Europeiska Gemenskapeen - nu EU - använde den som sin melodi 1985.
Kvinnan bredvid med kollar sin telefon, diskret, men om och om igen. Patti-Li har slutit ögonen, och är helt bortsvept av musiken. Bakom oss andas någon tungt, som om nån sov, eller kanske bara var lite lätt astmatisk.
Engelbrektskyrkan invigdes 1914, alltså nittio år efter att Beethovens nia hade premiär, och har en av Sveriges största kyrkorglar, och valvet är det högsta i Skandinavien. Den i byggd i en blandning av jugend och Nationalromantisk stil, och ritades av Lars Israel Wahlman, från Hedemora. Två av hans andra mer kända verk är Tjolöholms Slott och Villa Tallom, båda helt okända för mej, men visst låter slottets namn lite fantastiskt, som något man utropar när man galopperar, eller trollar?
”Tjolöholm!”
Jag försöker tänka tillbaka till saker jag gjorde och såg, 2015. Patti-Li och jag hade ambitionen att besöka ett museum i månaden, och det lyckades. Vi började med Vasa-museet, och slutade med Naturhistoriska, och vi har kommit överens om att fortsätta 2016 med den enkla förändringen att vi ska besöka två museum på två månader, vilket gör det lite lättare att planera, om man har mycket att göra.
En sak jag misslyckades med, rejält, var mina konstnärer och kompositörer. I början av året beslutade jag att jag skulle studera en kopositör och en konstnär, i månaden. Det gick sådär. Nånstans i Maj ballade jag ur, och då hade jag verkligen intre riktigt varit på banan under hela året. Jag gör ett nytt försök i år. Januari är Mozart och Rembrandt. Jag ligger redan risigt till.
2015 såg jag min första Neil Simonpjäs någonsin, live, på Uppsala Stadsteater, SKVALLER. Jag och Patti-Li åkte till Prag, och såg CARMEN. Det var ingen vidare Carmen, men det var Carmen, i Prag. Jag såg Magnus Härenstam visa hur man gör när man gör det, i en av sina sista föreställningar, på Intiman, i MORSNING OCH GOODBYE.
Och så såg jag några riktigt fenomenastiska föreställningar: Alexander Ekmans MIDSOMMARNATTSDRÖM, på Kungliga Operan, PARADE, på Wermland Opera, SPRING AWAKENING med SMU, på Kulturhuset Stadsteatern, PARAPLYERNA I CHERBOURG på Kulturhuset Stadsteatern, DEN FJÄTTRADE PROMETEUS, på Dramaten, och EN GENTELMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD, på Wermland Opera.
Mycket är mycket bra i Värmland, visade det sej…
Plötsligt vaknar jag liksom upp. Nej, det är fel ord: jag blir plötsligt medveten om att jag är medveten, att jag är närvarande, att jag är här. Musiken har fångat mej, halat in mej, förfört mej. De småstressade tankarna på allt som ska bakas och stekas och hackas och kokas, har tystnat. Lugnet har kommit.
Långt där framme har man börjat sjunga, och långt här bak, under det höga valvet, sätter jag mej upp, och låter mej bombarderas av fratmtidstro och förtröstan:
Freude, schöner Götterfunken
Tochter aus Elysium,
Wir betreten feuertrunken,
Himmlische, dein Heiligtum!
Deine Zauber binden wieder
Was die Mode streng geteilt;
Alle Menschen werden Brüder,
Wo dein sanfter Flügel weilt.
(Joy, beautiful spark of divinity,
Daughter from Elysium,
We enter, burning with fervour,
heavenly being, your sanctuary!
Your magic brings together
what fashion has sternly divided.
All men shall become brothers,
wherever your gentle wings hover.)
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett: 330:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 6879:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
INSNÖAD - EN TROGEN KÖRS BEKÄNNELSE, på Klara Soppteater
Vi står precis innanför dörrarna till Klara Soppteater, jag och min kompis Patti-Li Leuk, och vi har precis sprungit ihop med Esterton Calufs, som också är här för att se lunchteater. Han väntar på en kompis, en gammal room-mate, som inte varit i den här salongen innan, och Esterton är lite rädd att han inte ska hitta hit. För att komplicera det hela har hans pojkvän, Ricky DeSlit, fått med sej både sin och Estertons telefon när han gick till jobbet.
Vi lämnar honom, vankandes i snömodden på Drottninggatan, och går in och sätter oss. Det är blomkålssoppa, och det är en dag kvar till nyårsafton.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/insnoad-en-trogen-kors-bekannelse-pa.html
TUSEN OCH EN NATT, med Boulevardteatern teaterskola:
"Vad sjutton sätter man upp när man har en klass med elva kvinnor och en man? Hur man än gör, så kommer det faktum att man bara har en kille att hamna i centrum. Han kommer liksom att stå ut, på ett ganska orättvist och obalanserat sätt, både för honom och för de andra."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/tusen-och-en-natt-boulevardteatern.html
EN UPPSTOPPAD HUND, på Kulturhuset Stadsteatern:
Jag har två absoluta favoritpjäser: ARCADIA, av Tom Stoppard, och EN UPPSTOPPAD HUND, av Staffan Göthe. Det finns massor av andra pjäser jag tycker om, men dom här två, för mej, är speciella. Jag vet inte varför. Det är lite som när man går på ett galleri, eller museum, och bara stannar till framför en målning, eller fotografi. Nånting talar till mej. Jag är inte säker på att jag vill veta vad, men jag tror att det har med Liv och Tid att göra.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/en-uppstoppad-hund-kulturhuset.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar