CLUB CORNER och STALIN THE MUSICAL, ett showcase, Kulturhuset Stadsteatern. 14/12 2015 föreställning 145

But the passengers were bound to resisist 

For the people all said beware 

You're on a heavenly trip 

People all said beware 

Beware, you'll scuttle the ship. 

And the devil will drag you under 

By the fancy tie 'round your wicked throat 

Sit down, sit down, sit down, sit down 

Sit down, you're rockin' the boat 

And as I laughed at those passengers to heaven

A great big wave came and washed me over board! 

And as I sank And I hollered "someone save me!" 

That's the moment I woke up Thank the lord 

And I said to myself, sit down, sit down, 

You're rockin' the boat! 

Said to myself sit down, sit down, you're rockin' the boat 

And the devil will drag you under With a soul so heavy you'd never float, 

Sit down, sit down, sit down 

Sit down, sit down, sit down, you're rockin' the boat 

Sit Down - You’re Rockin’ The Boat 

ur GUYS AND DOLLS

av Frank Loesser

Jag var lite irriterad redan när jag kom till teatern. Mest på mej själv, faktiskt. Varför kunde jag inte lära mej att hålla truten, och bara låta saker passera, bara tänka: sådär tycker hanellerhon, jag håller inte med, men det är inget jag behöver gapa ut. Jag kan le lite inombords, åt den idiotiska åsikten, det räcker. Jag behöver inte basunera ut vad jag tycker. 

Men det är något med det där, när vänner har en åsikt som jag inte håller med om, som gör det svårt för mej att vara tyst. Det känns som om jag är falsk om jag inte opponerar mej, som om min tystnad är ett sätt att inte bry mej, inte engagera mej. Som om jag är en dålig vän. Som om jag med min tystnad bygger upp en slags distanserande mur som kommer att göra det omöjligt att fortsätta umgås. Som om jag hade hemligheter. Som att jag inte försökte nå någon.

Vi hade suttit på en restaurang inne i city, jag och mina vänner Galavant Lovikka och Tekla Yulemust. Dom hade precis slutat jobba, och var vrålhungriga, jag hade precis käkat, och hade inte plats för en kinesisk buffé, så jag sörplade te. Beskt, kinesiskt te. 

Och plötsligt var vi mitt uppe i en hetsig diskussion om könskvoteringar inom konsten, något som jag inte alls ställer mej bakom. En konstnär är en konstnär, och som publik, som konsument av konst, bryr jag mej inte om ifall verket är skapat av en man eller en kvinna, av en kristen, en muslim, en jude, en straight, rosafärgad, eller någon med funktionsnedsättning. Verket ska tala. Är det bra, intressant, så är det. Sen lämnar jag det helt upp till gallerister, förlag, skivbolag eller teaterchefer att välja och vraka utifrån det sorteringssätt dom tycker är mest passande.

Tekla, som egentligen hade börjat det hela, genom att - i mitt tycke - bara rapa ur sej nånting om att det inte fanns några kommersiella musikaler med starka kvinnoroller, hade liksom flytt ur diskussionen och ursäktat sej genom att säga att det var vad hon hade hört andra säga, och satt nu och tryckte vid sidan, medan jag och Galavant Lovikka munhöggs. Ingenting nytt, och absolut ingenting intressant, blev sagt. 

Vi var egentligen på väg till Klara Nätter, på Kulturhuset Stadsteatern, och ännu en Club Corner of the sky, en open mike night med musikalinriktning, och ikväll ska dom tydligen också ha ett show case av en hel musikal, något som kan vara toppen, om det är bra, eller ett rent lidande, om man fallerar. 

Jag, som var lite orolig att jag inte skulle få en bra plats, och som märkte att jag med mitt diskuterande inte direkt bidrog till att förhöja deras middag, skyndade iväg lite tidigare, och lämnade dom att njuta av efterrätterna och diskutera mej och mina idiotiska åsikter. 

Det var inte knökfullt, men det fanns nästan inga lediga bord kvar, förutom några längst fram, vilket var bra för de ansvariga, men inte så lyckat för mej. Jag suckade lite över att jag slösat bort tiden med att tjafsa på en middag där jag inte ätit något, och ingen av oss haft vidare trevligt, vilket mest varit mitt fel. Hade jag gått direkt hit hade jag suttit bra nu. Det är svårt att skaka av sej irritation. 

Jag travade runt lite, för att se om jag kände någon, och hittade en bekant, Jennie Blåtå, vid ett bord längst fram, längst ut till vänster, där jag satte mej, med en kopp kaffe. 

Kvällens konferencier är Johan Mörk, mannen som startade klubben. Kanske var det så att han inte kände sej riktigt bekväm på scenen, kanske var det så att han kände sej för bekväm, för jag tyckte tyvärr att han var direkt olämplig. Och vänligen notera att jag redan erkänt att jag var irriterad. En annan dag hade jag kanske inte varit lika svårflörtad. 

Jag tror att han satsade på en slags underlägeshumor, lite som Woody Allen, i sättet som han presenterade sej själv på. Lite kufigt klumpigt, lite drulligt, lite bortkommet och lite - tjatigt. Han kändes ofokuserad och oförberedd. Från att först ha småskrattat lite åt hans klantiga fumlande med papper och borttappade antecknignar, och hans konstanta klavertrampande, blir jag först lite småtrött, för att sen nästan bli öppet antagonistisk. 

I början sätter han upp regler för kvällen: att han innan varje nummer ska ropa upp namnet på den person som ska komma efter den person som just ska sjunga, för att ge den andra personen en chans att förbereda sej, och på så sätt effektivisera det hela. Något som han själv hela tiden glömmer bort. Chefen för scenen, Albin Flinkas, som började kvällen med att hälsa oss och konferencieren välkommen, får hela tiden påminna honom om vad han borde säga, och vad han borde informera oss om. 

Kanska är hans ambitionsnivå helt enkelt för hög: han försöker göra något annat med det resultatet att det mest basala: vem som just ska sjunga, och vad, ur vad, och vem som ska upp därefter, oftast trillar bort, då koncentrationen verkar ligga på en potentiell stand-up-karriär. Ibland blir han så indragen i sitt eget orerande att han missar att sångaren och pianist redan har rett ut tonarter och tempo, och står bredvid honom och väntar på att få börja. 

Jag skulle nog önska att Flinkas tog över, helt och hållet, i ärlighetens namn. Vi har kommit för musiken, och behöver inte bli underhållna mellan numren. 

Som tur var har vi Joakim Hallin på piano, och det kan inte bli mycket bättre än så. Dessutom har han en iPad fullproppad med musikalnoter med sej. 

Och i publiken sitter ett gäng suveräna sångare. 

Vi får höra bland annat höra Ring of Keyes, ur FUN HOME, översatt av Adam Gardelin, Look at me now, ur Wild Party, How about a Dance ur BONNIE AND CLYDE, I’m Not Pregnant, I’m Just Fat, ur R.R.R.E.D. (The Real Readheaded Revolutionary Evolutionary Defiance) - THE SECRET MUSICAL, You Learn To Live Without, ur IF/THEN, You Must Love Me, ur EVITA, Anthem och Pity The Child, ur CHESS, Good Thing He Can’t Read My Mind, av Christine Lavin, och Into The Fire, ur THE SCARLET PIMPERNEL. 

Kvaliteten, i de flesta fall, är löjligt hög. Solisthög. Eget-sångprogram-på-en-mindre-scen-någonstans-i-stan-hög. Detta är så långt ifrån amatörernas afton man kan komma utan att höja biljettpriset. 

För mej är kvällens höjdpunkter när Mercedesz Csampai sjunger Breathe ur IN THE HEIGHTS, och framför den monologlika texten så bra att man efteråt bara är vagt medveten om att hon verkligen sjöng, och när James Lund(PARADE, SWEENEY TODD) kommer upp och förklarar att han var här förra gången, och imponerats av allt sjungande, och av alla låtar som han han inte kände igen, och att det hela hade påmint honom om hur det var när han var yngre, när han också kunde de senaste ’heta’ sångerna. Så han hade gått hem, letat på Youtube, hittat en låt som hette Wall Lovin' av Carner och Gregor, och studerat in den.

Förra gången jag var här, framförde man Vissarion Är Missnöjd, en sång ur en nyskriven musikal, STALIN THE MUSICAL, av Björn Andersson, Erik Broström och Fredrik Carlzon, och ikväll har dom blivit tilldelade en mycket större del av tiden, och fått chansen att framföra ett showcase av sinmusikal. Till sin hjälp har man inte vilka som helst, eller vad sägs om Gunilla Backman(ONE VOICE, EN HYLLNING TILL BARBRA STREISAND, LA CAGE AUX FOLLES), Victor Molino Sanchez(EVITAS ENSEMBLE SÄGER NEJ TILL CANCER, EVITA,) Anette Belander(LIVET ÄR EN SCHLAGER, LA CAGE AUX FOLLES), Fredrik Lexfors (EVITAS ENSEMBLE SÄGER NEJ TILL CANCER, JERSEY BOYS, EVITA,) och Emil Nyström(JERSEY BOYS, RENT)? Jag tror den gemensamma nämnaren är JESUS CHRIST SUPERSTAR, på turné, där dom alla jobbade, eller hur?

Det är en mycket ambitiös produktion: alla inblandade är svartklädda, man delar ut programblad till alla i publiken, och man har till och med köpt blommor till de inblandade, att dela ut, efteråt. 

Musikaliskt, för mej, är det en fullträff. Melodierna är såna man minns, utan att för den skull vara tuggummipoppiga, och stilen påminner mej om Fria Proteatern och deras Vysotskiljprogram. Däremot tyckte jag inte om sångtexterna, i många fall. Jag upplevde dom som konstlade, grumliga och ganska poetsikt fantasilösa. 

Som showcase kanske produktionen inte är helt lyckad, eftersom den inte ger en tydlig bild av vad STALIN THE MUSICAL är för något. Man har en ganska provocerande titel som är minnesvärd och som väcker intresse, men man har valt att låta sångerna tala för sej själva, vilket gör att vi inte får en klar bild av vare sej handlingen - och vem som är vem, och gör vad, i berättelsen - och hur man tänker berätta den. Titeln för tankarna till JERRY SPRINGER THE OPERA, MENS THE MUSICAL eller CLINTON THE MUSICAL, ganska distanserade, kalla, sarkastiska musikaler. Det är ganska lätt att slänga fram ett provocerande titel, och sen skriva - The Musical efter, för att visa att man inte riktigt menar allvar. Man liksom provocerar och tar tillbaka på samma gång.  Är det en slags ironisk föreställning, lite som War Is A Science ur PIPPIN, eller är vi inne och trampar på Les Miz-territoriet, hjärta, smärta, sakral moral och ideal? 

Jag hade uppskattat en berättare, någon som klev fram och förklarade vad det var som som egentligen hände, som fyllde i luckorna, för dom är ganska många. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett 100:-. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 6354:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

PRINSESSAN PÅ ÄRTEN, med POFF! på Fanfaren i Farsta: 

Minns du hur det var att brinna för något? Att vara passionerat intresserad av en enda sak, när det fanns något som var det första du tänkte på när du steg upp, och det sista du tänkte på innan du somnade, och sen drömde om, på natten? 

Jag vågar säga att personerna bakom den här produktionen verkligen måste brinna, för annars vet jag inte hur någon skulle orka. Eller hur många musikaler har du sett där den kvinnliga huvudrollen också står för koreografi, scenografi, översättning och kostym, eller där den kvinnliga birollen också har regisserat, översatt, och assisterat koreografen? 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/prinsessan-pa-arten-med-poff-pa.html

 SVINDLANDE HÖJDER, på Moment:Teater: 

”Kom in, kom in, kom in,” lockar Cathy innifrån skrubben, nästan som ett skogsrå, eller som en av Odysseus sirener, dom där sjöjungfruarna som lockade sjömännen i fördärvet med sin sång. Vi hukar oss, och går in. Det är litet. Väldigt litet. På golvet ligger trasmattor, man har spänt hönsnät över de mörkmålade väggarna, och hängt en massa krimskrams däri; plastblommor, röda glashjärtan, paljettglittriga lila handväskor, pärlhalsband, julgransdekorationer. Det ser ut lite som ett slags altare, eller som om ett dagisbarn fått inreda. Ett dagisbarn som älskar glitter, rosa, blommor, siden och sammet. Eller som nån som har försökt göra det bästa av en ohållbar situation.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/svindlande-hojder-momentteater.html

TRYFFELSVIN på Kompani1:

"Jag antar att du inte har missat att Teater Playhouse har flyttat till en ny teater? Dom har tagit över Spagetthioperan Reginas gamla scen på Drottninggatan, slitit ut hela innanmätet och börjat om från grunden. 

Men du har inte funderat på vad som hände med deras gamla scen, den uppe vi Östermalmstorg? Har den blivit galleria, massagesalong, nagel- och tandblekningsinstitut eller bingolokal, tänker du? Kanske har Shurgard flyttat in? "

Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/tryffelsvin-kompani1-forestallning-142.html